The Limit Do Exist
Absolutely Zero
Det luktar fortfarande bränt i lägenheten efter gårdagens händelse.
Jag har fått nippran föratt ha en lägenhet utan lampor och en hel massa ljus tända. Så jag hade tänt lite värmeljus i en sån där bräda som ljusen ligger på rad i. Hade kopplat in dataskärmen på tvn och Elvis kan inte förstå vad det är för något som flyger runt på tvn så han satt på tvbänken och studerade tills jag bara ser att det börjar ryka och lukta bränt. Fattade inte först vad det kunde vara för Elvis satt där glad och nöjd tills jag ser att han ligger med svansen i ett ljus. Flyger upp ur soffan och rycker med honom in på toa där stackars Matilda sitter och hon fattar ingenting utan hon hade bara känt att det börja lukta lite bränt. Elvis han fattade fortfarande ingenting utan bara låg i min famn och kurrade och slickade mig på kinden och tyckte allt var frid och fröjd för han fick ju lite närhet.
Det gick dock bra. Det fattas bara lite päls högst upp på svansen och just nu ligger han och sover på samma gamla vanliga vis. På rygg med halva kroppen hängandes över min axel och vaknar till då och då för att pussas lite. Leslie ligger bredvid honom med en tass på en av Elvis tassar.
Jag trodde vi skaffa katter men vad dom här är för några vette fan. Jag hoppas Zpike kommer hem hit snart igen för jag tror Elvis saknar honom grymt mycket. Zpike ha kvar sin filt här coh så fort vi viker ihop den och hänger den över typ fotöljen så hoppar Elvis upp och tar tag i filten med munnen och trippar iväg med den in till sovrummet och lägger sig och sover på den. Men Zpike uppskattar nog Elvis lika mycket som Elvis uppskattar honom. Jag har aldrig sett en katt och en hund brottas och leka jaga med varandra på ett vänskapligt vis.
När Zpike ibland får resterna efter vi ätit så låter han Elvis stå mellan hans ben och äta han med.
Ikväll blir det filmmys. Anna och min älskade storasyster kommer hit.
Det är lite sådär overkligt och helt fucking awesome! <3
Ibland tänker jag för mycket för mitt eget bästa.
Pick a part that's new
The moment you feel like you are in, you fall out
Dravvel
Dock med väldigt många inslag som blev väldigt personliga för mig och jag tror att det rev upp en hel del och jag känner mig rejält nere just nu. Blandat med migrän så tror jag att någon slags panik/ångest attack ligger och bubblar därinne, vilket gör att jag hoppas att alla som ska komma till våran föreställning imorgon plötsligt insjuknar i någon allvarlig sjukdom som gör dom totalt däckad. Dom ska dock bli frisk redan samma kväll och känna som om inget har hänt. Bara så vi måste ställa in liksom.
Imorgon har H sin födelsedagsfest. Det kan förhoppningsvis komma att bli ett skönt avbrott på livet just nu.
Det är i alla fall mitt mål med kvällen, så jag hoppas att jag i alla fall kan uppfylla det.
om du bara såg dig genom mina ögon, hörde mina tankar, kände vad jag känner, skapar en verklighet, även om den kan komma att bli falsk, som lugnar mitt kaos och fyller mitt hjärta.
Om jag bara kunde se mig genom dina ögon, kunna veta vilka ord som finns på din insida eller om det du säger är det som finns. Om jag bara kunde veta om det som finns nu kommer kvarstå, eller om någonting kommer att förändras. Delar du ibland mina fantasier på ett annorlunda band mellan oss eller är jag ensam om det?
När du ser på mig, kan du då liksom jag bortse från allt som varit och se mig som något eget?
Blev jag något du bara inte kunde släppa för din egen skull, fyller jag upp en plats inom dig som ingen annan kan ta över eller är det rädslan för hur det skulle kunna sluta som gör att du aldrig backar?
Är det jag med alla mina tankar, drömmar och förhoppningar som gör mig blind för hur allting egentligen ser ut?
I fall down before you
I'll smash your burning crosses to the ground
Undra hur kvällen skulle ha varit eller snarare livet om jag någon jävla gång kunde ge fan i att svara i telefonen när Hon ringer!? Det är något otroligt hur en människa som sitter över 30 mil bort kan rasera, förstöra och döda så fantastiskt som Hon! Jag blir så less. Kan man få ha en endaste jävla dag ifred!?
Buuuhuuu det är så synd om dig för du har så stressigt på jobbet och så dåligt blodtryck. Dina barn visar ingen uppskattning fast du aldrig gjort något annat än att ställt upp, tagit banklån hit och dit för att jag och brorsan skulle kunna få kläder och kunna hitta på saker så jag slapp sitta inlåst 24 timmar om dygnet. Nej, det vänder du emot oss så fort du ser en möjlighet att göra det. Kan absolut inte se något fel med att man betalar ett helt körkort till ett av sina barn, och sen lovar det andra barnet att "ja, när du slutat med alla mediciner och visar att du mår bättre så ska vi se till att du också får ett." Vad hade för tanke när du beställde ett körkortstillstånd till mig och lät mig köra en gång och det enda du gjorde var att sitta bredvid och skratta för att det gick lite hackigt i början? För att sen kunna gnugga ännu mer i ansiktet på mig hur liten och utan värde jag är?
Dina jävla krokodiltårar står mig upp i halsen och det är fan helt otroligt att jag inte lyckats drunkna genom telefonen! 2 månader och 17 dagar. 79 dagar. 1896 timmar. Sen ska du stå där i min hall. I min lägenhet. I 6 dagar, alltså i 144 timmar så måste jag ha munkavlen på, nicka och le fint och utstå hur du gång på gång på gång kritiserar till och med saker som andra inte skulle kunna se en möjlighet till att kunna kritisera.
Jag hatar mig själv så sjukt mycket för att jag alltid kommer ha ett band till dig och vad jag ska göra med den här kvällen nu har jag ingen aning om och ärligt, just nu skiter jag i vilket!
Your Word Isn't Worth More Than A Puke In The Dust
Small, simple, safe price. 79
Rise the wake and carry me with all of my regrets. 5 31+31 17
This is not a small cut that scabs, and dries, and flakes, and heals.
And I am not afraid to die.
I'm not afraid to bleed, and fuck, and fight.
I want the pain of payment.
What's left, but a section of pigmy size cuts.
Much like a slew of a thousand unwanted fucks.
Would you be my little cut?
Would you be my thousand fucks?
And make mark leaving space for the guilt to be liquid.
To fill, and spill over, and under my thoughts.
My sad, sorry, selfish cry out to the cutter.
I'm cutting trying to picture your black broken heart.
Love is not like anything.
Especially a fucking knife.
Nej
W lämnade nyss en kommentar om att det är okey att gråta och sånt tjafs, men vem har tid med sånt? När man istället kan byta låt och bli sådär riktigt fint bitter och inte bry sig om någonting egentligen som om man kastades tillbaka flera år.
Sen tillslut så hittar man undangömt i en mapp på gamla datorn den där låten som totalt slår sönder allt och raserar hela min värld och jag vill bara falla ihop i en boll och gråta sönder mina ögon.
P
Vårat vardagsrum är ombyggt till något av en djungel av kablar, musar, tangentbord och datorer. Har fått hem min gamla stationära dator med en hel massa saker från flera år sen tillbaka.
Så nu sitter jag med glittrande ögon med ett brett leende på läpparna blandat med smärta från gamla tider efter varje gammal låt och text jag hittar.
Detta mina damer och herrar, är porr för mig!
Jag kan nästan glömma bort lite av hur dagen varit. Men bara nästan. Och jag kan nästan, men bara nästan klara av alla ord som förblir osagda.
Åh den säger allt. Och lite till. Om dig och allting då och nu och tårarna hittade en utväg igen
Att hitta en sådan här låt gör nästan lite för ont. En låt från Forsbacka, Storsjögården och allt därimellan
As if your words were my tears.
En timme gick. Två timmar. Nästan 10 sidor av ord senare slutar fortfarande inte tårarna att rinna.
Varje litet ord river sönder mig för att jag gjorde valet att skriva ner allting som jag inte kan säga.
Tårarna som rinner är en blandning av skratt, smärta och saknad och jag önskar att dokumentet som innehåller allt bestod av dig. Att dina ögon var min dataskärm och tangenterna min mun.
Att handen som torkar bort tår efter tår tog formen av din och axeln som jag vill luta mig mot och famnen jag vill falla in i fanns där bredvid mig.
Delete knappen blev nedtryckt lika snabbt som jag skrivit sista bokstaven, och jag önskar att det skulle räcka för att det för evigt skulle försvinna. Men samtidigt som utrymmet på hårddisken blev större så blev möjligheten att kunna andas fritt mindre och du tog en ännu större plats i mitt hjärta och blev något så mycket större för mig än vad du någonsin varit och behovet och min längtan efter mod att kunna uttrycka mig slänger snaran flera varv till runt min hals och jag önskar jag kunde känna att tiden fanns på min sida.
Not a day goes by I don't wish I had you.
So run away, I'm glad you're still here.
It's a bitter sweet victory.
Lovin' the ghost in front of me
I wrote a couple of notes.
One in love, one in anger.
They're lying there dying in the dresser drawer.
Lived louder than my voice.
Struggled through a stranger.
As if your words were my tears.
Flowing freely, warm and quiet.
From the edges of my eyes and my ears.
Then all that disappears
Now I can't laugh, can't cry.
And I can't run, can't hide.
You get used to the pain, and numb to the sting
Till you can't feel anything
En uppdatering ca 60 minuter senare. Stängde av totalt och har istället en givande(?) konversation på Facebook.
Ändrade min status till When life gives you lemon, you say FUCK LEMON, and walk away.
Delia:
Or you make lemonade.....?
Alex:
But if life gives you to much lemon you won't have the energi to make lemonade of everything.
Delia:
No...then you get a bit angry and throw the lemons right back in the face of life!
Alex:
Yeah, you can do that. But if you say fuck lemon and walk away then the life will think that it have won, and later when it least expect it you take every lemon in the world and then throw it back in the face of life! That way the life will understand not to mess around with you. Oh! The taste of revenge is to much for me!
Och Resturang Emofiol är åter öppen efter renovering
där dagens maträtt alltid är kaos och uppror med förtvivlan till efterrätt.
Vi har som policy att alla oavsett inkomst ska kunna äta här och har öppet tjugofyra timmar om dygnet.
Välkommen!
-
Bloody Sunday
Heipa!
A day among the rest
Ja, imorgon är det söndag. En dag bland resten av veckans dagar. Så oviktig och meningslös känns den.
Fredag och lördag har varit lugn. För lugn vilket resulterat i rastlöshet deluxe.
Vet inte vad jag ska hitta på imorgon. Förhoppningsvis så vaknar jag runt 15.00 som idag så söndagen slipper vara så lång.
Dagens konstaterande: Ett dygn består av för många timmar. Året av för många dagar och jag av för lite av allt.
You will be sorry
Det finns vissa beroenden man aldrig blir av med
Yo Spratcho Kommer In Med Snow
So what to do, what to do? Är speedad till max och hoppas verkligen att det håller i sig till i alla fall runt 14.30 när föreställningen är slut. I och för sig kan det ju bli lite spännande om det inte blir så.
Undra om man ska börja vandra mot stan?
Irriterande, gnagande, iskall, skållande, smärtsam, skön och skrämmande känsla och sak. Jag blir galen!
The winter in my heart
Klev av vid bibloteket och precis då går min pappa och hans nya fru förbi mig. Det var ett tag sen som jag såg honom och var så pass nära honom. Jag frös på stället och kände hur luften bara försvann och hur jag började skaka.
Dom gick in i cafeterian och jag bara stod där utanför och stirrade. Jag kom ingenstans.
Han vände sig mot fönstret och bara stirrade på mig. Tillslut fick jag igång benen och gick runt hörnet av huset och panikringde till W men fick inge svar. Jag bara kände hur spyorna började komma upp i halsen.
Precis när jag ska försöka gå därifrån för att ta mig till Lättings så kommer dom runt hörnet och han saktade in och tittade på mig med dom där vidriga psykopatiska ögonen, skrattade till och hånlog åt mig ungefär som "nu hade du tur", för jag vet att han aldrig skulle göra något när hon är med.
Jag vet inte hur länge jag stod där men efter att ha spytt en gång så gick jag på vingliga ben till Lättings och jag är fortfarande livrädd och har fortfarande inte fått min kropp att sluta skaka.
Min kära mor ringde lite senare och jag förklarade vad som hade hänt, att det var därför jag lät så skärrad och hon har mage att försvara honom. "Men du vet ju hur han är. Han skulle ju aldrig våga göra något. Han gör det ju för att retas."
Det här kan hon alltså säga efter att till och med suttit i både tingsrätten och hovrätten i ett mål om misshandel och även sett bilderna från akuten för att inte glömma att det faktiskt var hon som skjutsade mig till akuten.
Jag är så trött på allt dysfunktionellt. Jag är så trött på dom här nätterna då jag ska sitta här och vara så förbannad över vad mina föräldrar är och hur dom alltid kommer att vara och att jag fan aldrig kan göra något åt det. Jag och min faster, den enda normala på min pappas sida, hade bestämt att jag skulle följa med henne ut till Forsbacka för att min farmor ville träffa mig. Min farmor har aldrig gjort mig nå dumt mer än att jag aldrig har haft en relation med henne. Dels hennes fel då hon inte kämpade för det då mina föräldrar vägrade att låta henne att träffa mig och min bror och hon fick spara alla julklappar och presenter i en garderob under alla år.
Men nu är det så att min far bor ca två minuter ifrån henne och även umgås med henne ibland och jag vet inte om jag klarar av att sitta i hennes vardagsrum och höra hennes dörr öppnas och min far plötsligt skulle stå i vardagsrummet. Fast jag vet att min faster aldrig skulle tillåta att han någonsin la en hand på mig igen så finns det ingenting som stoppar honom från att göra som han vill.
Så ja. Till och med när han inte finns i mitt liv längre så lyckas han ta bort min trygghet att kunna röra mig fritt eller ta ett beslut om att träffa min egen farmor.
Min mamma tar bort möjligheterna att kunna träffa dom två människor som jag hyser en så fruktansvärt stor respekt för och älskar in i döden, min mormor och morfar. Även min moster och Mats, den hon bor med.
Så om man slår ihop allt i ett så har jag fortfarande inte, snart 22 år gammal en chans att ta mina egna beslut utan påverkan av två andra människor.
Vi slutade runt halv tre på Lättings idag men jag gick inte därifrån förens klockan var närmare fyra då jag var övertygad om att han skulle stå där utanför någonstans och vänta på mig.
Inte ens i min egen lägenhet kan jag känna mig trygg då jag många gånger är övertygad om att han vet exakt vart jag bor och minsta lilla ljud efter mörkrets inbrott är enligt mig han som försöker ta sig in i lägenheten.
Jag har inte råd med elräkningen efter alla lampor som måste vara tända och jag vill inte behöva väcka Matilda ibland bara för att hon måste gå och tända lampan i hallen för att jag ska kunna gå på toa.
Ge mig en natt där någon säger godnatt och går in till sig utan att jag ska behöva oroa mig för att personen/personerna ska komma in efter att jag somnat för att skada mig. Jag kan ligga i sängen och somna utan att jag hoppar till av ljudet från mina egna andetag.
Man säger ju att det inte spelar någon roll vart man rymmer för problemen jagar alltid ikapp en, men när det handlar om det här så är det uttrycket rent bullshit!
Om jag hade pengarna så skulle jag säga upp allt som jag behöver säga upp och ta en one way ticket någonstans och aldrig mer återvända. Inge illa menat mot mina vänner eller mot dig Matilda. Men när det kommer till just det här så skulle jag nog vara redo att offra allt.
Men ska jag verkligen tillslut behöva lämna landet bara för att vara säker på att ingen av dom någonsin kan hitta mig igen!? Jag, ni, du, allt och livet suger just nu och jag är fruktansvärt bitter och jävligt ledsen och förbannad över mig själv att jag fortfarande inte har det du har och kan släppa ut allt och att jag är nöjd som det är men fortfarande vill att allt ska vara så mycket mer än det är och att jag snubblar på alla tankar och inte har några pengar så jag kan köpa nya hörlurar och ett par mjukisbyxor och att jag öppnade min blogg igen och inte kan skriva ett inlägg som innehåller tankar och funderingar som inte har något mörkt i sig.
Om du ser det här och förstår att det är dig jag menar så vill jag att du ska veta att jag finns här.
Du vet, anytime och jag vill att du ska veta att ordet Tack föralltid kommer vara det vackraste ordet jag vet.
Du
The Last One
En mening som används flitigt men som man egentligen ska vara väldigt försiktig med att använda.
Det är en mening som cirkulerar i mitt huvud non stop. En mening som man använder i hopp om att det ska betyda någonting positivt för personen man säger den till, men varje ord i meningen förvandlas till knivhugg för mig. Jag vill inte att min insida ska vara det som räknas. Jag vill inte att min utsida ska vara det som räknas.
En människa har en utsida och en insida. Om inget av dom kan räknas, vad finns då kvar?
En tomhet fylld med förvirring och kluvenhet?
Det ser ut som om jag börjar skriva en uppföljare på den första boken om mitt förra liv.
En uppföljare som börjar med att påminna läsarna vad som hände i den första.
Jag, författaren, väntar lika spänt som läsarna på vad som kommer stå skrivet i dom nya kapitlen.
Det känns som om vad somhelst kan hända. Det går inte att gissa sig till det.
Men jag tror att det kommer bli en nervkittlande, lycklig, skrämmande och sorglig bok med ett sjuhelvetes oväntat/väntat slut.
Klockan börjar närma sig 02.30 och jag borde nog sova men alvedonen jag fick av W vill inte riktigt verka som den ska. Tog dom två första för ca 3 timmars sen och den starkare för ca en halvtimme sen men det gör fortfarande ohyggligt ont. Några timmars sömn måste jag få så jag orkar att stå på benen imorgon då vi återigen har föreställning. Om jag sover ca 3-4 timmar så brukar jag orka med en och en halv timme som vi håller på trots febern och den andra värken. Så vi håller tummarna för det då.
Om jag bara kunde släppa alla spärrar jag har, all skam. Skippa allt skitsnack och bara tala direkt ur hjärtat. Fråga det jag vill fråga. Säga det jag vill att du ska höra. Jag har gått igenom det om och om igen.
Letar desperat efter tillfällen då jag bara kan slänga ur mig det. Ignorera att du faktiskt står där framför mig.
Mycket av det jag vill och behöver säga har du redan sagt till mig, miljontals gånger känns det som, men jag behöver säga det till dig. Så öppet och ärligt som det bara går. Men när jag bestämt mig för att "nu ska det ske" och du sitter framför mig så snubblar jag bara på orden, skrattar bort det och/eller byter ämne.
Och jag begriper inte vad du har som inte jag har. Som kan få dig utan gränser säga allt det du säger.
Jag vill. Jag vill så obeskrivligt mycket få det du har som gör det möjligt för dig att säga allt.
Never Say Never
Men samtidigt. Vad finns det att säga? Det är väl mer en axel till utlåning som behövs, tror jag.
Life is short, but this time it was bigger
It's true. No one knows
The sea's evaporated Though it comes as no suprise These clouds we're seeing They're explosions in the sky It seems it's written But we can't read between the lines Hush It's okay Dry your eye Dry your eye Soulmate dry your eye Dry your eye Soulmate dry your eye 'Cause soulmates never die This one world vision Turns us into compromise What good's religion When it's each other we despise? Damn the government Damn their killing Damn their lies Hush It's okay Dry your eyes Dry your eyes Soulmate dry your eyes Dry your eyes Soulmate dry your eyes 'Cause soulmates never die Soulmates never die Never die Soulmates never die Never die Soulmates never die Soulmates never die Soulmates never die Soulmates never die
--------------------------------------------------------------
All my bags are packed
i'm ready to go
i'm standing here
outside your door
i hate to wake you up to say good bye
but the dawn is breaking
its early morn
the taxis waiting
he's blowing his horn
already i'm so lonesome i could die
So kiss me and smile for me
tell me that you'll wait for me
hold me like you'll never let me go
'cause i'm leaving on a jet plane
don't know when i'll be back again
oh babe, i hate to go*
there's so many times i've let you down
so many times i've played around
i tell you now they don't mean a thing
every place i go i think of you
every song i sing i sing for you
when i come back
i'll wear your wedding ring
and now the time has come to leave you
one more time
oh let me kiss you
then close your eyes
and i'll be on my way
dream about the days to come
when i won't have to leave alone
about the times when i won't have to say...
i'm leaving on a jet plane
don't know when i'll be back again
oh babe, i hate to go
i'm leaving on a jet plane
leaving on a jet plane
on a jet plane
Det är som det är
Grannsämja
Första två-tre timmarna gick väl bra. Skramlade ihop till en cola. Tvingade i mig lite mat och la mig i soffan.
Det var för ca tre timmar sen. Resterande timmar fram till nu så har jag lyssnat på våran kära granne vägg i vägg göra sina vanliga, tyvär dagliga sångövningar. Sen vi flyttade in så har denna man sjungit för fulla muggar dag/kväll/natt. Sångövningar som växlar med bråk mellan han och sin sambo.
Jag har absolut inga somhelst problem med människor som sjunger då jag själv gör det för att kunna överleva dagarna. Men då jag upptäckte väldigt tidigt att jag är fruktansvärt känslig mot ljud som låter fel och är falska så funderar jag extremt mycket på att säga upp lägenheten och flytta redan ikväll.
Min kära granne kan inte ta en ton rätt, jag funderar till och med på hur människor överhuvudtaget kan höra vad människan säger när han pratar. Jag har aldrig i hela mitt liv hört någon ta en ton på det här viset.
Nej, man kan inte ens kalla det en ton. Han har en ren massaker av varje bokstav att jag funderar på att aldrig mer ta en ton för att han utsatt bokstäverna för så mycket lidande.
Jag vet inte om hans val av låtar är värre än hans röst. Jag har aldrig hört honom sjunga några andra låtar än Aldrig ska jag sluta älska dig och You raise me up.
Jag trodde han hade förstått vinken efter att han gormat You raise me up i nästan en timme och jag tappade allt förstånd, ställde mig precis vid väggen och genom opera sjöng samma låt.
Han blev tyst några dagar och jag var så lycklig att jag bara behövde lyssna på när dom visade sin kärlek gentemot varandra, tills jag kommer upp i trappuppgången och hör hur han sjunger Aldrig ska jag sluta älska dig.
Jag måste nog allvarligt klaga hos hyresvärden snart för jag mår ärligt dåligt av att höra det här.
Mina öron har blödit tillräckligt länge och jag börjar bli rädd för att mina öron kommer smulas sönder snabbare än MJs näsa.
Men vad är en fredagskväll utan variation?
Det har även dom senaste tre timmarna varit, vad det låter som, en hel jävla skolklass på studiebesök i min trappuppgång. Har ni ett hem? Gå dit isåfall! Var är era föräldrar? Jag vill prata med dom.
Ställa en rak fråga.
Är era barn dumma i huvudet!?
Om inte.....Lär dom skillnaden mellan ett trappräcke och ett trumset, att uttrycket tala är silver, tiga är guld är det enda dom behöver veta här i livet och be dom förfan att sluta skrika som om dom vore utvecklingsstörda!
Som pricken över i:et, grädden på moset, så kvällen kunde bli som handen i handsken liksom så är det någon som smäller av ett jävla fyrverkeri precis nu!
Jag hoppas ditt anus får tänder och äter upp dig när du sover
Ingen Rubrik
Vila i frid Kim
Du kommer alltid finnas kvar
Joråsatte
Tänk vad roligt man kan ha det när gamla bilder helt plötsligt dyker upp?
I cut myself just to feel alive
Visst att den enda egentliga relation vi har är på papper och ekonomisk med vissa inslag av falska leenden och ord från din sida. Men vissa saker tycker jag i alla fall du borde fatta att du kanske skulle berätta innan.
Kanske en liten konversation med tanke på den bakgrund vi faktiskt har. Du har för det första egentligen inte gjort ett enda försök till att ge oss en chans att lära känna honom. Du bara sticker och tycker att vi ska finna oss i att du inte kommer och hälsar på efter du bott där i över två år. Sen att du säger att du tänkte komma i februari nästa år och hälsa på och jag inser att det direkta syftet inte är att hälsa på dina barn. Du vet ditt kött och blod. Dom du burit på i nio månader och sen med odugliga försök uppfostra dom och ta hand om oss.
Jag önskar jag kunde kapa helt. Jag önskar att jag inte kände sådan skam och dåligt samvete.
Jag önskar att jag slapp bilderna av dina blåa tårfyllda ögon som fräter sönder mina ögon varje gång jag gör ett försök till att skapa en fantasi i huvudet om att jag gått vidare.
Jag önskar att jag aldrig gång på gång smygit fram till sovrumsdörren och lyssnat på din ångest i hopp om att kunna överföra den till mig och skona dig, för att sen gå tillbaka till köket för att avsluta måltiden med min bror. Nästan varje dag i över 6 år.
Jag hatar mig själv för att jag känner ilska och förakt mot alla läkare och terapeuter som vågat yttra ett enda ord om att även du var en del av problemet under alla år. Jag vet att du bar djävulen inom dig lika mycket som Han.
Jag hade precis som efter Honom fysiska bevis på det.
Och jag har fortfarande djupa infekterade sår inom mig.
Jag hatar samtidigt som jag inte med ord kan beskriva min lycka över att W alltid varit den enda person som sett igenom ditt leenden och dina falska ord.
Jag avskyr mig själv för att jag känner att jag är skyldig dig så mycket efter alla år som jag försökt förgöra mig själv. Jag har egentligen inte styrkan till att gång på gång försvara dig, men likt förbannat gör jag det.
Mest inför mig själv, som jag gör nu. Jag hatar dig för att du gör mig såhär kluven och jag vill förgöra dig för att du tycker illa om W. Det gör så ont att känna att du inte kan unna mig en enda människa som ser mig för den jag är utan att döma mig utifrån mitt förflutna. Varför är det så fruktansvärt svårt för dig att bara låta W finnas?
Det jag känner inför henne är det jag egentligen skulle känna inför dig, men någonting gick väldigt snett, och kanske är det så att du är för medveten om det och det kanske gör för ont för dig att acceptera att du inte känner det barnet du faktiskt födde. Jag betvivlar starkt den teorin. Du hade flera år på dig, med hjälp av ett helt behandlingsteam kunna gjort ett försök till att få reda på vem ditt barn var. Du gjorde egentligen inte ens ett enda tappert försök, utan allt slutade med orden "tycker du inte att det är min tur att vara lycklig?" och sen var du borta. Klart som fan att det var din tur. Hörde du en enda protest? När är det min tur?
Du skadar mig. Du är rakbladet och drogerna som jag nyttjat så många år. Du skapar sår som är för djupa och för stora för att sy igen och du gör dom osynliga för hela världen och gör så jag inte kan ge dom en chans att läka för jag är så rädd att du ska få veta hur jag känner och jag är så förbannat jävla rädd att förlora dig fast du egentligen inte ens finns där.
Jag hatar att jag ännu en gång sitter i min ensamhet och gråter för att jag känner såhär inför dig.
Jag orkar inte känna hur syret försvinner och att klumpen i magen blir för stor för att rymmas.
Jag höjer mina föräldrar högt över skyarna och älskar dom villkorslöst för att jag inte är kapabel till att göra annat. Jag fortsätter att se till att alltid gå runt med en bit av självförakt då det alltid verkar ha varit det enda jag kunnat göra rätt enligt er. Jag viker mig och ser mig mer som ett djur än människa eftersom det räddat mig så många kalla mörka nätter. Jag försöker undvika orden Mamma och Pappa och önskar många gånger att jag var döv då jag hör andra använda orden, för jag vill så fruktansvärt mycket att dom orden ska kunna finnas i mitt ordförråd utan att tårarna bränner bakom mina ögonlock.
Det gör mig illamående att ni får mig att skriva ett sådant här långt inlägg om er.
Att jag ger er uppmärksamhet och att jag träffat för många människor i mitt liv som har mage att tycka synd om mig pågrund av min uppväxt och ens vågar tro att allt tog slut dagen jag kom ifrån er.
Klockan är snart halv två på natten och jag måste försöka komma i säng men jag försöker ignorera tiden för att jag inte vill stänga mina ögon med er i tanken. Jag har hellre besök av Freddy Krueger varje natt bara jag skulle slippa alla drömmar om er. Jag skulle offra allt om jag bara kunde drömma mardrömmar om er.
Just nu stör jag mig på att jag inte kan få till ett slut på denna text då det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva men jag är inte kapabel till att sätta ihop alla ord till meningar.
Jag önskar att du var den enda som fanns för mig och jag var en del som fanns för dig, sådär på riktigt och utan gränser, att du var den som jag kunde kalla...............
Don't you look back now, it's all i can remember
Oftast förstår jag inte själv vad jag gör, vilket är synd eftersom man någongång kanske kan försöka prova om det går att ändra sitt egna tankesätt om olika saker ibland.
Springer i princip hem varje dag för att kolla om jag fått en kallelse från Vuxenpsykiatrin så jag kan få komma igång med behandlingen snart.
Nu när jag känner mig så pass motiverad som jag gör så vill jag helst ha börjat igår.
Kan inte låta bli att vara rädd för om/när denna motivation börjar tyna bort.
Tänker och känner saker inför mig själv som jag aldrig gjort förut. Vad det är kan jag inte skriva, för jag är rädd att om jag skriver ner det så kan det bli för tydligt för mig och då blir det kanske för svårt att acceptera och jag faller ner i skamkänslor och självförakt. Men som sagt. Om jag bara kunde få komma igång med terapin.
Känns som om jag kanske skulle kunna ge en ny människa chansen att gräva i mitt mörker.
Sen W kom med erbjudandet att bli min vuxna(kontaktperson men det ordet är så fel) så försvann den där känslan och beslutet om att jag nog aldrig skulle kunna ge någon ny terapeut en chans.
Jag gick och pratade hos W från det att jag var 14 år tills jag fyllde 18 och var tvungen att byta till Vuxenpsykiatrin. W och fotöljen i hennes rum var den enda tryggheten jag hade och när jag var tvungen att sluta där så slets tryggheten ifrån mig och det är fan den värsta separationen jag någonsin varit med om.
Efter det så spenderade jag lite över 3 år av att drömma och fantisera om att någon dag kanske kanske få en till chans att ha henne i mitt liv igen. Jag vet inte hur många drömmar och tårar jag givit den fantasin.
Jag ville inte släppa in en ny människa för då kanske minnet och tryggheten som W gav skulle blekna.
Sen en dag kom den chansen och jag var i chocktillstånd i flera dagar efteråt. Jag svävar nog fortfarande lite på moln, och jag inser att rädslan för att minnet och tryggheten W gav skulle blekna är så puckad och vriden den kan bli. Hur fan skulle den kunna försvinna? Men tänk själv om den fantasin du haft varje sekund i över tre år helt plötsligt skulle slå in, skulle inte du också bli lite ställd då?
Så nu när jag faktiskt har henne i mitt liv på helt andra villkor, vilket jag nog alltid viljat haft, så har jag ju ingen anledning att inte ge en ny terapeut en chans. Så länge jag inte skapar nya anledningar vilket jag märker att jag försöker göra hela tiden. Men det är nog mer av rädsla då jag inte vet om jag vill, vågar eller orkar börja gräva i mitt förflutna då jag vet att vi tillslut kommer komma ner till dom mörkaste delarna och jag oftast reagerar som mest på det vi pratat om när jag kommit hem. Men sen vet jag även att jag någongång inte kommer kunna hålla dörren till det djupaste låst, och väljer jag att inte börja terapin så kommer jag sitta där själv, då jag absolut inte vill att W ska bli som en terapeut för mig igen.
Sen är det faktiskt väldigt elakt av mig att redan innan jag träffat människan döma ut hon och se henne som värdelös. Jag försöker att inte bilda en uppfattningen beroende på vad andra tycker om personen utan ge han/hon en chans att själv visa vilken person den är, så varför ska en ny terapeut vara ett undantag?
Att vara terapeut är ett jobb du har. Men det är ju fortfarande en människa med personlighet och känslor som finns bakom utbildningen. Så om jag bara kan komma på hur jag ska hantera timmarna efter vissa dagars terapi så kanske det inte kommer bli så tokigt. Terapi och medicin. Men absolut mer terapi och mindre medicin.
Mycket medicin och mindre terapi är typ det mest puckade psykiatrin kan göra. Men tyvärr händer det alltför ofta.
Och terapeuterna får bara tacka och ta emot då dom inte kan göra något åt läkarens ordination.
Tänk själv. En patient som har i princip hela Fass ordinerat är troligtvis så avtrubbad och hög som man kan bli.
Visst, patienten kanske pratar och visar känslor. Men hur mycket kommer personen i fråga ihåg dagen efter?
Och om detta fortsätter i flera år, hur långt i tillfrisknandet har man då kommit? Har man ens skrapat på ytan?
Jag hann ha i princip hela Fass ordinerat och nästan allt samtidigt innan jag han fylla 18, men det var nog det som var mest effektivt mot min strävan efter döden. Men jag och andra som haft det så är sällsynta fall.
Vilket skulle ge stora resultat om man la ner mer pengar på speciellt barn och ungdomspsykiatrin och gjorde så dom hade mer resurser och kunde ge mer effektiv terapi. Det skulle tillslut ge resultat på Vuxenpsykatrin då ungdomar inte skulle kastas vidare till dom. Varför inte satsa mer på att psykiatrin och socialen skulle jobba sida vid sida? Jag kan garantera att det skulle rädda hur många barn och ungdomar somhelst innan det går riktigt fel.
Istället så har i alla fall jag fått uppleva ett krig mellan socialen och psykiatrin, där allt i grund och botten bara handlat om pengar och vem som ska ha rätt och fel, och dom missar barnet som står och skriker efter hjälp.
För mig är det helt självklart hur man ska jobba. Jag skulle kunna skriva en behandlingsplan vilken dag somhelst och garanterat göra ett bättre jobb. Jag lider verkligen med terapeuterna och socialhandläggarna(med vissa undantag) som bokstavligen sliter arslet av sig för att rädda livet på en person. Dom försvinner lika snabbt som barnet i kriget mellan cheferna på olika myndigheter. Det är tragiskt hur cheferna verkar kunna ignorera vilket jobb dom har och hur förödande beslut baserat på pengar kan vara. Vem somhelst skulle hålla med om att det är ett brott mot barns rättigheter att sätta ett pris på hur mycket deras liv är värt. Det låter säkert hårt. Vadå?
Det handlar ju inte om barnets liv utan vart han/hon kanske ska bo eller hur behandlingen ska se ut eller hur länge den ska hålla på.
Men det är faktiskt barnets liv myndigheterna tjafsar om. För minsta beslut som blir fel kan vara det sista barnet behöver för att ta det där sista steget. Sen blir det oftast terapeuterna och socialhandläggarna som får ta smällen då cheferna skrämmande snabbt hinner gömma sig undan all publicitet.
Det är så mycket som är fel och det gör mig så fruktansvärt förbannad då jag vet hur det där lilla kan göra så mycket för barnet. Jag väljer att använda ordet barnet, men jag menar barn, ungdomar och vuxna då jag tror att man alltid i ett sådant här hjälplöst tillstånd inte vill något annat än att vara det där lilla oskyldiga barnet.
Sen är jag även så trött på alla inskränkta människor som tar beslutet att titta snett eller vågar yttra negativa ord om en person som äter någon slags medicin för sitt psykiska mående. Inte en chans att dom skulle göra det mot någon som åt blodtrycksmedicin, hade en inhalator för sin astma, åt hjärtmedicin eller tog sprutor mot sin diabetes. Skulle dom personer som åt medicin eller tog sprutor inte göra det så skulle dom sannolikt dö.
Men va fan tror ni skulle kunna hända om personer som åt medicin mot sitt psykiska mående bara slutade?
Det är fan lika stor dödsiffra på den sidan med. Så tänk efter innan ni yttrar er.
Jag personligen äter hellre antidepressiva mediciner eller liknande resterande tiden av mitt liv om det betyder att jag kommer kunna öka på ett antal år av min livslängd och det livet kommer vara trivsamt.
Från det ena till det andra så börjar julen närma sig med skrämmande fart. Blir nog att jag och älsk spenderar den med hennes pappa. Nyår blir väl desto mer intressant då det ser ut som om Matilda och hennes kompis Telse från tyskland och ett annat gäng åker iväg till en stuga. Har självklart fått erbjudandet att hänga med men har redan tackat nej då nyår ligger väldigt nära i tiden och alkohol kommer vara med i bilden.
Jag vet att jag inte kommer vara tillräckligt stark att kunna tacka nej i en stuga i fjällen med massa vänner och
då jag har tagit ett slutgiltigt beslut att lägga ner med allt så känns det orättvist mot mig själv att utmana ödet.
Så den som lever får se, brukar man ju säga har jag hört.
Om 20 minuter är reprisen från torsdagens Criminal Minds. Jag är sjukligt besatt, så jag ska ta min vidriga huvudvärk, mina tre bråkiga kumpaner (Matilda är såklart inräknad där) och mig själv och med tvång och våld om det krävs till sängen och hoppas på sömn inom en snar framtid.
Den här låten passar bra till mina önskningar inatt igen
Söndag
En hel helg. Awesome!
Nu ska jag spela lite Guitar Hero, väcka sjusovaren och träffa W.
.
Miss Celie's Blues
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!
Gnällbältet Rabih är utröstad och kan nu äntligen ta jobbet som CIAs nya förhörsmetod!
Denna kväll blev ju en riktigt bra kväll. Rabih försvinner och jag knäpper över till nian och ser att The color purple spelas.
Vet inte hur många gånger jag sett den eller hur många repliker jag kan utantill men det går då fan inte att tröttna på den och sen älskar jag Whoopi Goldberg också för den delen och musiken finns det inga ord för. Awesome!
Imorgon blir det att träffa Melinda sen åka till Bomhus. Hade bestämt mig för att stanna hemma hela helgen och försöka vila lite men jag ger efter för mina impulser.
Handla idag, ta konsekvenserna imorgon. hm.
It's fun until someone gets hurt. Then it's just hilarius!
Alltid lika svårt. Lika stressigt. För varje år som går så blir det svårare och svårare att hantera den dagen.
Speciellt nu när jag bor själv och allt. Det blir så mer komplicerat.
Ska vi vara hemma hos mig? Kanske hos dig? Vad fan ska man köpa? En tårta kanske? Ett par nya tofflor? En slips? Åh vad jobbigt!
Självdistans och ironi kan man leva på lääääänge. Awesome!
Att uppdatera en blogg är nog inte riktigt min grej
Det händer för mycket nu blandat med att ingenting fyller mina dagar.
Känns som om jag mest går runt i en dvala samtidigt som livet inte kan innehålla mer stress.
Jag går nog mest runt och är förvirrad tror jag.
Stress
Hade av någon anledning inte ställt klockan imorse utan vaknade när Sebbe ringde runt 10.30 och frågade vart jag var. Slängde på mig kläderna och sprang till bussen som skulle gå vilken sekund somhelst. Kul start på dagen.
Var sååå jäkla slut i hela kroppen och är det fortfarande. Jag måste ha glömt bort att ordet Nej existerar.
Det är inte så att jag inte kan säga nej till en person om den frågar om jag kan ta på mig olika saker utan jag kan inte säga nej till mig själv. Har tagit på mig på tok för mycket saker och dom närmaste 5 veckorna med föreställningar alla dagar utom måndagar får mig att nästan kräkas samtidigt som det ska bli kul.
Hinner aldrig varva ner och kan pågrund av det så får jag endast några få timmars sömn varje natt om jag har tur. Många gånger blir det inte ens en minut. Men det är inte direkt så att man kan backa nu liksom.
Det förstör för så många andra.
Vi i teatergruppen är inbjudna till Gävle teater ikväll för att titta på en teater om de 42 tjetjenska rebellerna som tog åttahundra personer i gisslan inne i Dubrovka teatern i Moskva 2002. Kan bli riktigt intressant.
Såg nu att klockan är tio över sex så nu blir det stress stress stress eftersom jag ska möta Kjell vid Time halv sju.
Tyckte jag nyss kom innanför dörren vilket jag i och för sig nästan nyss gjorde.
I wish it didnt hurt, hurt like this to say this things to you. I'll sacrifice forever. Please just for tonight.
Shout Out Loud
Man kan inte skriva allt man vill eftersom det är synligt för alla och man kan inte prata med vemsomhelst om det då tyvärr det mesta kommer fram till fel personer nästan på en gång, och oftast så blir det ord som inte ens har kommit ur min mun. Men samtidigt som jag sitter och skriver det här så ekar det en massa ord och meningar i min hjärna som jag helst av allt bara vill skrika ut, men som jag inte kan då jag inte vet om det kommer skada mer än att hjälpa.
Men det är det här med ansvar som är som en käftsmäll nu ikväll. Inte bara från mitt håll och ärligt så är jag så trött på mycket just nu. Förvirrad, ledsen och arg. Blandat med djup kärlek och förtroendebrist.
Jag vet inte om det finns tid kvar fast jag vänder på varje sten för att hitta det.
Guilty
Song for the day
Halloween
Det verkar som att det var en lyckad kväll igår. Har inte hört något dåligt alls.
Men vem kan ha tråkigt på en fest där lägenhetsinnehavaren var kvällen till ära utklädd till en död ko? Tack Jonna för sminkningen.
Hände vissa saker när natten började lida mot sitt slut, vilket har fått mig att inse ett och annat.
Inte bara insikt utan även ett eller flera beslut, som kommer kräva väldigt mycket och jag kommer behöva hjälp och stöd. Har haft tid att tänka igenom ett och annat idag när jag samlat på mig skapligt med vuxenpoäng.
Har storstädat hela lägenheten, varit på långpromenad med Zpike, tagit mitt ansvar att frosta ur/av? frysen och tömt kylskåpet och torkat rent eftersom vår nya kyl och frys kommer imorgon. Varit på bio med M, H och J och fortfarande inte legat och tyckt synd om mig själv i soffan för att jag mått så dåligt sen gårdagens dimma. Jag har för första gången insett på riktigt att det ligger helt hos mig själv och att jag fan får skylla mig själv att jag är så bakfull och att jag troligen skulle må bättre av att göra något vettigt med dagen istället för att ligga under täcket. Jag måste nog erkänna att jag känner mig lite stolt över mig själv.
Ännu en ny vecka börjar imorgon och hur mycket jag än önskar att jag var ledig hela veckan så kan jag inte göra något åt det. Hoppas på att W har tid att ses i veckan eftersom jag inte kunde imorgon. Har en del att snacka om. Vet dock inte om jag kommer göra det eftersom jag fegar ur i princip det mesta.
Ska hem och ta hand om min vackra gudson som ska operera sig imorgon. Visst, han ska operera polyperna vilket är en väldigt enkel operation och relativt smärtfri då jag gjort det själv men ändå. Det är ju min lilla kille så för mig är det lika stort som typ en hjärtoperation.
Men över det stora hela så var kvällen bra.
