Fick runt två timmars sömn inatt men kom ändå upp i tid till bussen.
Klev av vid bibloteket och precis då går min pappa och hans nya fru förbi mig. Det var ett tag sen som jag såg honom och var så pass nära honom. Jag frös på stället och kände hur luften bara försvann och hur jag började skaka.
Dom gick in i cafeterian och jag bara stod där utanför och stirrade. Jag kom ingenstans.
Han vände sig mot fönstret och bara stirrade på mig. Tillslut fick jag igång benen och gick runt hörnet av huset och panikringde till W men fick inge svar. Jag bara kände hur spyorna började komma upp i halsen.
Precis när jag ska försöka gå därifrån för att ta mig till Lättings så kommer dom runt hörnet och han saktade in och tittade på mig med dom där vidriga psykopatiska ögonen, skrattade till och hånlog åt mig ungefär som "nu hade du tur", för jag vet att han aldrig skulle göra något när hon är med.
Jag vet inte hur länge jag stod där men efter att ha spytt en gång så gick jag på vingliga ben till Lättings och jag är fortfarande livrädd och har fortfarande inte fått min kropp att sluta skaka.
Min kära mor ringde lite senare och jag förklarade vad som hade hänt, att det var därför jag lät så skärrad och hon har mage att försvara honom. "Men du vet ju hur han är. Han skulle ju aldrig våga göra något. Han gör det ju för att retas."
Det här kan hon alltså säga efter att till och med suttit i både tingsrätten och hovrätten i ett mål om misshandel och även sett bilderna från akuten för att inte glömma att det faktiskt var hon som skjutsade mig till akuten.
Jag är så trött på allt dysfunktionellt. Jag är så trött på dom här nätterna då jag ska sitta här och vara så förbannad över vad mina föräldrar är och hur dom alltid kommer att vara och att jag fan aldrig kan göra något åt det. Jag och min faster, den enda normala på min pappas sida, hade bestämt att jag skulle följa med henne ut till Forsbacka för att min farmor ville träffa mig. Min farmor har aldrig gjort mig nå dumt mer än att jag aldrig har haft en relation med henne. Dels hennes fel då hon inte kämpade för det då mina föräldrar vägrade att låta henne att träffa mig och min bror och hon fick spara alla julklappar och presenter i en garderob under alla år.
Men nu är det så att min far bor ca två minuter ifrån henne och även umgås med henne ibland och jag vet inte om jag klarar av att sitta i hennes vardagsrum och höra hennes dörr öppnas och min far plötsligt skulle stå i vardagsrummet. Fast jag vet att min faster aldrig skulle tillåta att han någonsin la en hand på mig igen så finns det ingenting som stoppar honom från att göra som han vill.
Så ja. Till och med när han inte finns i mitt liv längre så lyckas han ta bort min trygghet att kunna röra mig fritt eller ta ett beslut om att träffa min egen farmor.
Min mamma tar bort möjligheterna att kunna träffa dom två människor som jag hyser en så fruktansvärt stor respekt för och älskar in i döden, min mormor och morfar. Även min moster och Mats, den hon bor med.
Så om man slår ihop allt i ett så har jag fortfarande inte, snart 22 år gammal en chans att ta mina egna beslut utan påverkan av två andra människor.
Vi slutade runt halv tre på Lättings idag men jag gick inte därifrån förens klockan var närmare fyra då jag var övertygad om att han skulle stå där utanför någonstans och vänta på mig.
Inte ens i min egen lägenhet kan jag känna mig trygg då jag många gånger är övertygad om att han vet exakt vart jag bor och minsta lilla ljud efter mörkrets inbrott är enligt mig han som försöker ta sig in i lägenheten.
Jag har inte råd med elräkningen efter alla lampor som måste vara tända och jag vill inte behöva väcka Matilda ibland bara för att hon måste gå och tända lampan i hallen för att jag ska kunna gå på toa.
Ge mig en natt där någon säger godnatt och går in till sig utan att jag ska behöva oroa mig för att personen/personerna ska komma in efter att jag somnat för att skada mig. Jag kan ligga i sängen och somna utan att jag hoppar till av ljudet från mina egna andetag.
Man säger ju att det inte spelar någon roll vart man rymmer för problemen jagar alltid ikapp en, men när det handlar om det här så är det uttrycket rent bullshit!
Om jag hade pengarna så skulle jag säga upp allt som jag behöver säga upp och ta en one way ticket någonstans och aldrig mer återvända. Inge illa menat mot mina vänner eller mot dig Matilda. Men när det kommer till just det här så skulle jag nog vara redo att offra allt.
Men ska jag verkligen tillslut behöva lämna landet bara för att vara säker på att ingen av dom någonsin kan hitta mig igen!? Jag, ni, du, allt och livet suger just nu och jag är fruktansvärt bitter och jävligt ledsen och förbannad över mig själv att jag fortfarande inte har det du har och kan släppa ut allt och att jag är nöjd som det är men fortfarande vill att allt ska vara så mycket mer än det är och att jag snubblar på alla tankar och inte har några pengar så jag kan köpa nya hörlurar och ett par mjukisbyxor och att jag öppnade min blogg igen och inte kan skriva ett inlägg som innehåller tankar och funderingar som inte har något mörkt i sig.

Om du ser det här och förstår att det är dig jag menar så vill jag att du ska veta att jag finns här.
Du vet, anytime och jag vill att du ska veta att ordet Tack föralltid kommer vara det vackraste ordet jag vet.

Du