Det är vad som finns på insidan som räknas

En mening som används flitigt men som man egentligen ska vara väldigt försiktig med att använda.
Det är en mening som cirkulerar i mitt huvud non stop. En mening som man använder i hopp om att det ska betyda någonting positivt för personen man säger den till, men varje ord i meningen förvandlas till knivhugg för mig. Jag vill inte att min insida ska vara det som räknas. Jag vill inte att min utsida ska vara det som räknas.
En människa har en utsida och en insida. Om inget av dom kan räknas, vad finns då kvar?
En tomhet fylld med förvirring och kluvenhet?

Det ser ut som om jag börjar skriva en uppföljare på den första boken om mitt förra liv.
En uppföljare som börjar med att påminna läsarna vad som hände i den första.
Jag, författaren, väntar lika spänt som läsarna på vad som kommer stå skrivet i dom nya kapitlen.
Det känns som om vad somhelst kan hända. Det går inte att gissa sig till det.
Men jag tror att det kommer bli en nervkittlande, lycklig, skrämmande och sorglig bok med ett sjuhelvetes oväntat/väntat slut.

Klockan börjar närma sig 02.30 och jag borde nog sova men alvedonen jag fick av W vill inte riktigt verka som den ska. Tog dom två första för ca 3 timmars sen och den starkare för ca en halvtimme sen men det gör fortfarande ohyggligt ont. Några timmars sömn måste jag få så jag orkar att stå på benen imorgon då vi återigen har föreställning. Om jag sover ca 3-4 timmar så brukar jag orka med en och en halv timme som vi håller på trots febern och den andra värken. Så vi håller tummarna för det då.

Om jag bara kunde släppa alla spärrar jag har, all skam. Skippa allt skitsnack och bara tala direkt ur hjärtat. Fråga det jag vill fråga. Säga det jag vill att du ska höra. Jag har gått igenom det om och om igen.
Letar desperat efter tillfällen då jag bara kan slänga ur mig det. Ignorera att du faktiskt står där framför mig.
Mycket av det jag vill och behöver säga har du redan sagt till mig, miljontals gånger känns det som, men jag behöver säga det till dig. Så öppet och ärligt som det bara går. Men när jag bestämt mig för att "nu ska det ske" och du sitter framför mig så snubblar jag bara på orden, skrattar bort det och/eller byter ämne.
Och jag begriper inte vad du har som inte jag har. Som kan få dig utan gränser säga allt det du säger.
Jag vill. Jag vill så obeskrivligt mycket få det du har som gör det möjligt för dig att säga allt.