Tom. Ett tomt kaos, precis som förr. Samma känsla som då, både före och efter. En kluven uppfattning av vad jag egentligen tycker och hur jag vill och ska gå vidare. En tillfällig befrielse men aldrig har jag reagerat på detta sättet enbart i hopp om att kunna kliva av stresståget. Ingen ångest. Bara en explosion på insidan efter flera månaders upptrappning i dåligt mående och stress. Jag behöver prata om det, helt klart.
Men samtidigt. Vad finns det att säga? Det är väl mer en axel till utlåning som behövs, tror jag.