Visst att den enda egentliga relation vi har är på papper och ekonomisk med vissa inslag av falska leenden och ord från din sida. Men vissa saker tycker jag i alla fall du borde fatta att du kanske skulle berätta innan.
Kanske en liten konversation med tanke på den bakgrund vi faktiskt har. Du har för det första egentligen inte gjort ett enda försök till att ge oss en chans att lära känna honom. Du bara sticker och tycker att vi ska finna oss i att du inte kommer och hälsar på efter du bott där i över två år. Sen att du säger att du tänkte komma i februari nästa år och hälsa på och jag inser att det direkta syftet inte är att hälsa på dina barn. Du vet ditt kött och blod. Dom du burit på i nio månader och sen med odugliga försök uppfostra dom och ta hand om oss.
Jag önskar jag kunde kapa helt. Jag önskar att jag inte kände sådan skam och dåligt samvete.
Jag önskar att jag slapp bilderna av dina blåa tårfyllda ögon som fräter sönder mina ögon varje gång jag gör ett försök till att skapa en fantasi i huvudet om att jag gått vidare.
Jag önskar att jag aldrig gång på gång smygit fram till sovrumsdörren och lyssnat på din ångest i hopp om att kunna överföra den till mig och skona dig, för att sen gå tillbaka till köket för att avsluta måltiden med min bror. Nästan varje dag i över 6 år.
Jag hatar mig själv för att jag känner ilska och förakt mot alla läkare och terapeuter som vågat yttra ett enda ord om att även du var en del av problemet under alla år. Jag vet att du bar djävulen inom dig lika mycket som Han.
Jag hade precis som efter Honom fysiska bevis på det.
Och jag har fortfarande djupa infekterade sår inom mig.
Jag hatar samtidigt som jag inte med ord kan beskriva min lycka över att W alltid varit den enda person som sett igenom ditt leenden och dina falska ord.
Jag avskyr mig själv för att jag känner att jag är skyldig dig så mycket efter alla år som jag försökt förgöra mig själv. Jag har egentligen inte styrkan till att gång på gång försvara dig, men likt förbannat gör jag det.
Mest inför mig själv, som jag gör nu. Jag hatar dig för att du gör mig såhär kluven och jag vill förgöra dig för att du tycker illa om W. Det gör så ont att känna att du inte kan unna mig en enda människa som ser mig för den jag är utan att döma mig utifrån mitt förflutna. Varför är det så fruktansvärt svårt för dig att bara låta W finnas?
Det jag känner inför henne är det jag egentligen skulle känna inför dig, men någonting gick väldigt snett, och kanske är det så att du är för medveten om det och det kanske gör för ont för dig att acceptera att du inte känner det barnet du faktiskt födde. Jag betvivlar starkt den teorin. Du hade flera år på dig, med hjälp av ett helt behandlingsteam kunna gjort ett försök till att få reda på vem ditt barn var. Du gjorde egentligen inte ens ett enda tappert försök, utan allt slutade med orden "tycker du inte att det är min tur att vara lycklig?" och sen var du borta. Klart som fan att det var din tur. Hörde du en enda protest? När är det min tur?
Du skadar mig. Du är rakbladet och drogerna som jag nyttjat så många år. Du skapar sår som är för djupa och för stora för att sy igen och du gör dom osynliga för hela världen och gör så jag inte kan ge dom en chans att läka för jag är så rädd att du ska få veta hur jag känner och jag är så förbannat jävla rädd att förlora dig fast du egentligen inte ens finns där.
Jag hatar att jag ännu en gång sitter i min ensamhet och gråter för att jag känner såhär inför dig.
Jag orkar inte känna hur syret försvinner och att klumpen i magen blir för stor för att rymmas.
Jag höjer mina föräldrar högt över skyarna och älskar dom villkorslöst för att jag inte är kapabel till att göra annat. Jag fortsätter att se till att alltid gå runt med en bit av självförakt då det alltid verkar ha varit det enda jag kunnat göra rätt enligt er. Jag viker mig och ser mig mer som ett djur än människa eftersom det räddat mig så många kalla mörka nätter. Jag försöker undvika orden Mamma och Pappa och önskar många gånger att jag var döv då jag hör andra använda orden, för jag vill så fruktansvärt mycket att dom orden ska kunna finnas i mitt ordförråd utan att tårarna bränner bakom mina ögonlock.
Det gör mig illamående att ni får mig att skriva ett sådant här långt inlägg om er.
Att jag ger er uppmärksamhet och att jag träffat för många människor i mitt liv som har mage att tycka synd om mig pågrund av min uppväxt och ens vågar tro att allt tog slut dagen jag kom ifrån er.
Klockan är snart halv två på natten och jag måste försöka komma i säng men jag försöker ignorera tiden för att jag inte vill stänga mina ögon med er i tanken. Jag har hellre besök av Freddy Krueger varje natt bara jag skulle slippa alla drömmar om er. Jag skulle offra allt om jag bara kunde drömma mardrömmar om er.
Just nu stör jag mig på att jag inte kan få till ett slut på denna text då det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva men jag är inte kapabel till att sätta ihop alla ord till meningar.

Jag önskar att du var den enda som fanns för mig och jag var en del som fanns för dig, sådär på riktigt och utan gränser, att du var den som jag kunde kalla...............