Kom precis hem. Har varit och sett sista filmen som är baserad på Stieg Larssons trilogi. Den var kanon.
Dock med väldigt många inslag som blev väldigt personliga för mig och jag tror att det rev upp en hel del och jag känner mig rejält nere just nu. Blandat med migrän så tror jag att någon slags panik/ångest attack ligger och bubblar därinne, vilket gör att jag hoppas att alla som ska komma till våran föreställning imorgon plötsligt insjuknar i någon allvarlig sjukdom som gör dom totalt däckad. Dom ska dock bli frisk redan samma kväll och känna som om inget har hänt. Bara så vi måste ställa in liksom.

Imorgon har H sin födelsedagsfest. Det kan förhoppningsvis komma att bli ett skönt avbrott på livet just nu.
Det är i alla fall mitt mål med kvällen, så jag hoppas att jag i alla fall kan uppfylla det.

om du bara såg dig genom mina ögon, hörde mina tankar, kände vad jag känner, skapar en verklighet, även om den kan komma att bli falsk, som lugnar mitt kaos och fyller mitt hjärta.
Om jag bara kunde se mig genom dina ögon, kunna veta vilka ord som finns på din insida eller om det du säger är det som finns. Om jag bara kunde veta om det som finns nu kommer kvarstå, eller om någonting kommer att förändras. Delar du ibland mina fantasier på ett annorlunda band mellan oss eller är jag ensam om det?
När du ser på mig, kan du då liksom jag bortse från allt som varit och se mig som något eget?
Blev jag något du bara inte kunde släppa för din egen skull, fyller jag upp en plats inom dig som ingen annan kan ta över eller är det rädslan för hur det skulle kunna sluta som gör att du aldrig backar?

Är det jag med alla mina tankar, drömmar och förhoppningar som gör mig blind för hur allting egentligen ser ut?