En timme gick. Två timmar. Nästan 10 sidor av ord senare slutar fortfarande inte tårarna att rinna.
Varje litet ord river sönder mig för att jag gjorde valet att skriva ner allting som jag inte kan säga.
Tårarna som rinner är en blandning av skratt, smärta och saknad och jag önskar att dokumentet som innehåller allt bestod av dig. Att dina ögon var min dataskärm och tangenterna min mun.
Att handen som torkar bort tår efter tår tog formen av din och axeln som jag vill luta mig mot och famnen jag vill falla in i fanns där bredvid mig.
Delete knappen blev nedtryckt lika snabbt som jag skrivit sista bokstaven, och jag önskar att det skulle räcka för att det för evigt skulle försvinna. Men samtidigt som utrymmet på hårddisken blev större så blev möjligheten att kunna andas fritt mindre och du tog en ännu större plats i mitt hjärta och blev något så mycket större för mig än vad du någonsin varit och behovet och min längtan efter mod att kunna uttrycka mig slänger snaran flera varv till runt min hals och jag önskar jag kunde känna att tiden fanns på min sida.

Not a day goes by I don't wish I had you.
So run away, I'm glad you're still here.
It's a bitter sweet victory.
Lovin' the ghost in front of me
I wrote a couple of notes.
One in love, one in anger.
They're lying there dying in the dresser drawer.
Lived louder than my voice.
Struggled through a stranger.
As if your words were my tears.
Flowing freely, warm and quiet.
From the edges of my eyes and my ears.
Then all that disappears

Now I can't laugh, can't cry.
And I can't run, can't hide.
You get used to the pain, and numb to the sting
Till you can't feel anything

En uppdatering ca 60 minuter senare. Stängde av totalt och har istället en givande(?) konversation på Facebook.
Ändrade min status till When life gives you lemon, you say FUCK LEMON, and walk away.

Delia:
Or you make lemonade.....?

 Alex:
But if life gives you to much lemon you won't have the energi to make lemonade of everything.

Delia:
No...then you get a bit angry and throw the lemons right back in the face of life!

Alex:
Yeah, you can do that. But if you say fuck lemon and walk away then the life will think that it have won, and later when it least expect it you take every lemon in the world and then throw it back in the face of life! That way the life will understand not to mess around with you. Oh! The taste of revenge is to much for me!

Och Resturang Emofiol är åter öppen efter renovering 
där dagens maträtt alltid är kaos och uppror med förtvivlan till efterrätt.
Vi har som policy att alla oavsett inkomst ska kunna äta här och har öppet tjugofyra timmar om dygnet.
Välkommen!