Jag hoppas på ork, energi, lust och att mina ben orkar bära mig in i det nya året. Att min skrivkramp helt huxflux skulle avta för en stund vilket resulterade i det förra inlägget gjorde nog mer ont än gott. Det är mycket som är tungt nu och jag önskar att 2009 inte skulle avslutas på det sättet som det kommer att göra och att mina tankar hade en helt annan riktning än vad dom har nu.
Dom senaste dagarna har kört mig rakt ner i botten och känslan av att det aldrig kommer kännas okej igen är för påtaglig. Jag önskar det var annorlunda men det är med tårar i mina ögon som jag säger adjö till år 2009. 
Men den stora frågan just nu är varför jag sitter när klockan är över sex på morgonen och gör en video.
Jag antar att den får summera och avsluta året som har varit.

Jag vet inte vad jag ska säga.  Jag vet inte om jag ens har något att säga. Det finns inga ord för allt.
Och som jag sagt förut så kommer det bara mer och mer och mer. Det gör riktigt ont just nu

Det är dom där små händelserna. Dom där fåtal orden som man inte tror ska göra något som borrar sin väg in. Som kommer längst in för att göra sig hemmastadd och gör blödande små skrapsår längs vägen som försöker bota sig själv genom att badda såren med salt. Jag tappade ännu en del vilket gör att min önskan om sinnesro och tystnad känns närmast omöjlig att kunna slå in.
Det var bara en enkel fråga som inte ska behöva få det avslut som det fick. Jag förstår inte.
Jag ville bara fråga. Jag ställde inga krav på dig. Jag bestämde varken innan eller då vilket svar du var tvungen att ge. Jag orkar inte hade det såhär något mer och jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra det.
Sen slutade dagen med att jag fortfarande väntade och väntade och väntade och väntade. Och väntade.
Jag har ett uppror på insidan och jag har varken energi eller lust med det här något mer.
Enough is enough och jag vet inte hur många gånger jag har glömt bort vad dom orden betyder men nu måste det vara över. Jag vill inte. Jag har lust att skriva svart på vitt just men inte ens det kan jag göra. Är jag kapabel till något överhuvudtaget? 
Jag kan inte skriva. Jag kan inte prata. Jag kan inte skrika. Jag kan inte gråta. Jag kan inte vara tyst.
Jag kan inte vara mig själv. Jag kan inte vara någon annan. Jag kan inte vara någon annanstans.
Jag kan inte blunda för allting längre. Jag kan inte släppa den där vidriga masken som alltid har det där leendet på läpparna och med orden Det är lugnt. Vad fan är det här?
Det här är inte vad jag trodde att det skulle bli och jag är fruktansvärt besviken på mig själv att jag ens försökte.

När man är dum nog att släppa in någon. Dum nog att börja lita på någon så får man skylla sig själv.
Man glömmer totalt bort att det inte finns några garantier på att man trots det inte ska bli utnyttjad till max och sitta där sen och undra när och hur det gick fel och hur man kunde missa det. Det är fan tragiskt hur naiv och blåst man kan vara. Hur man kan glömma för en sekund den stora skillnaden på Folk och Människor.

Bitterheten från förra inlägget har försvunnit och jag är inte längre förbannad. Är istället ledsen, besviken, sårad och förvirrad. Igen. Jag har tagit beslutet att kapa i mitt huvud men att göra det i praktiken verkar nästintill omöjligt. Jag måste veta vad du gör, hur du mår, om det finns någonting jag måste hjälpa dig med och allt som har med dig att göra. Men dessa ombytta roller är egentligen för tunga att bära. Egentligen så är min energi, mitt hopp slut för längesen men likt förbannat så hittar du alltid en väg till mig. Och jag vet inte om jag kan leva med att inte veta något om dig. Jag vet inte om läget skulle förvärras och jag är så van att ha det såhär att jag inte kan hitta en väg ut. För hur allt än är så finns det fortfarande människor som inte vet sanningen och det är lätt att föra dom bakom ljuset i hopp om att jag lyckas lura mig själv. Jag behöver dig mer än vad du behöver mig.
Eller så behöver du mig mer än någon annan människa för vem skulle annars vara din grishink som du slängde allt i. Jag lyssnar, tar in och accepterar allt du säger. Sväljer gråten. Ignorerar ångesten. Låtsas att smärtan i hjärtat beror på något fysiskt fel och tar ut min aggression på fel personer för att skydda dig.
För att jag på något vridet sätt inte tror att du förtjänar att veta hur mycket du förstör mig.
Ditt ansikte kan synas i dom människor jag älskar mest och gång på gång så sårar jag dom för att jag tror att jag kan komma åt dig. Jag har avslutat relationer och offrat dom få drömmar jag hade kvar för att tillfredställa dig och för att allt fokus skulle kunna ligga på dig. Jag har vissa gånger lyckas vända det fokus som låg på mig att riktas åt ditt håll fast det var mig inskrivningssamtalet handlade om och fast jag vet att allt jag gjort/gör är fel så höjer jag gång på gång rösten åt dom personer som försöker rikta strålkastaren på mig.

Så jag behöver nog dig mer än vad du behöver mig. För du är inte medveten och absolut inte intresserad av att veta vad jag gör för dig. Du har har gjort så att mitt förtroende för W sviktar och skapat en bitande rädsla att hon plötsligt raderar mig ur sitt minne för jag vet exakt vad du skulle säga. "Där ser du. Du ska lyssna på mamma".
Du skulle bli så nöjd över dig själv för du kan bara inte acceptera att någon faktiskt bryr sig om mig helt frivilligt.
För fast du även denna gången säger att hon får pengar för det så är det absolut inte på samma sätt.
Du födde mig men skulle aldrig göra det hon gör för mig. Du har aldrig gjort det hon gjorde imorse.
Jag har aldrig suttit så länge vid ett köksbord och frivilligt ätit frukost och faktiskt, utan att jag egentligen vågar erkänna det, tyckte att det inte var så farligt. Det kanske låter som en simpel sak att sitta och äta frukost vid köksbordet för andra men för mig är det är det en megastor sak att göra men jag hade en person mittemot mig som lyckas gång på gång att skapa precis den tryggheten jag behöver för att klara något sådant och i skrivande stund så skiter jag i allt det där med att man inte ska fästa sig vid personer för mycket, för att smärtan inte ska bli för stor den dag personen försvinner, för jag vet inte vad jag skulle göra om W inte gjorde det hon gjorde.
Blandat med dom känslorna, mitt sviktande förtroende och bitande rädsla skapar ett sånt jävla kaos att jag inte vet vad jag ska göra mer än att falla ihop.
Nytt år och nya möjligheter skrämmer mig då jag vet att du kommer finnas nästa år med.
Du är som mitt alterego i en personlighetsklyvning där varken terapi eller medicin har någon direkt inverkan.
Du och även min far känns som en sjukdom som inte har någon bromsmedicin utan det är bara att invänta döden som äntligen kommer skapa lugnet jag behöver för att lyckas. Jag vill ha lugnet mer än något annat.
Jag tassar fortfarande runt på dom små barnfötter jag gjorde för många år sen. Allt för att inte höras eller synas.
Allt för att inte störa.

Mitt offrande av relationer är utan tvekan inte över. Jag kommer fortsätta att skydda. Tills lugnet kommer.


You live inside my wall and I,
I reach back, hit you harder than God falls
Christ, Amen, Amen, Amen.
You're such a line to break and I'm,
I'm so scared to make a fucking mistake in the end
But I just want to be happy again

It's just a natural phase that I,
I go through and then it's taken away and then bam, bam, I'm fixed.
(fixed, fixed, fixed..)
And I'm in another place to be where I,
I can't sleep without the thought of me being so, so damn sick.
(I'm sick, I'm sick, I'm sick)

"Ja, men vad bra att alla är så mycket bättre än mig. Du har tur du! Är det inte dags att börja se hur du behandlar mig?"
Du kan dra åt helvete din äckliga vidriga människa!

I’m wishing the bath water clean
She hides in the back and is unseen
I take off the mask that surrounds me
Look me in the face
What do you see
I feel like a boy the age of 13
My body grows up 
But my mind stays the same
Look me in the face 
What do you see?

How do you tell an angel
That you don’t believe in God?
Why do I feel
Like such a stranger
I look around
I look around 
And all my friends are gone

But oh would you be me?
Because I would be you
Oh you’d be happy
Only if you wanted to
And how would you treat me?
Because I would treat you
Oh you’d be happy
Only if you wanted to

How do you tell your Father,
That you want him to notice you?
Why does this seem like such a bother?
When mom says you’d be better off dead
But I want to see you
I still want to see you
Oh would you call me?
Oh it’s not hard too
I’m the first one 
Oh, you gave birth to
And oh would you write me
On my birthday
Graduation, was yesterday
Yesterday
Oh…

How do you hold the special victim?
When they push you away
When they’ve been 
Raped on the inside
Torn on the outside
The dirt and ugly from the stain that they try to hide
Touched in private places
Embarassed faces
To scared to ask for help

Oh would you be me?
Because I would be you
Oh you’d be happy
Only if you wanted to
And how would you treat me?
Because I would treat you
You’d be happy
Only if you wanted to

I’m wishing the bath water clean
She hides in the back and is unseen
I take off the mask that surrounds me
Look me in the face
What do you see?
                                                                                                                                                                                                                                                                                 
Städa, tvätta, packa, fika hos bror, slå in alla julklappar, packa det sista, 
driva Matilda till vansinne för att jag inte hittar det jag vill ha med mig, sova, vakna, åka bil, flyga sen äntligen träffa syster med familj
och få lite medhåll från syster angående The Devil Herself.
Umgås järnet med Alexander och gosa med Alexis och Jaqueline.
Gråta några skvättar, vara arg och bitter en del, halvt apatisk och mest avstängd den 24 december.
Sen åka hem och vi är ännu närmre Hennes besök.

Looking at it and wishing that before was today

Lite tomt just nu. Rörigt, tjock och innehållsrikt. En ren soppa.

Bara för att pengarna egentligen inte finns så betyder inte det att impulserna är mindre. Sen är jag för svag när det kommer till allt som har med Johnny Depp att göra och är med Matilda tills Johnny kommer och knackar på min dörr och jag fick lite smått panik när jag insåg att jag var tvungen att lämna tillbaka The Simpsons Game till bibloteket på torsdag så varför inte liksom. Jag tänkte jag skulle låtsas att paketet är från någon annan när jag öppnar det i hopp om att det ska kännas lite mindre.

Var på Lucia Movie Night på Filmstaden igårnatt med E. Det kunde ha blivit bra mycket bättre än det blev.
Under första filmen så började en kille i stolen ovanför mig skala en apelsin och klämde i sig.
Under andra och tredje filmen var det en tjej snett framför mig som hade feta cravings efter apelsin och satt och tröck under hela andra och tredje filmen.
Jag är sådär underbart omänskligt allergisk mot apelsin. Jag kan inte vara i samma rum som en apelsin, jag kan inte ha det i varken tvätt eller sköljmedel. Inte doftljus och liknande med apelsin i och det skulle fan inte förvåna mig om jag skulle reagera om det va en på tv till och med.
Efter att ha sagt till tjejen att inte äta apelsin då jag är allergisk så tycker man ju att hon borde lyssna.
Men nej nej. För människor verkar bara ha sympati för någon som är allergisk mot jordnötter eller har astma och liknande. Är det så svårt att förstå att man faktiskt kan vara allvarligt allergisk mot frukt och dylikt?
Jag fick utslag på kinderna och halsen, svårt att andas, halsen blev tjockare och mina ögon svullnade i princip igen. Utslagen på kinderna har nästan försvunnit och även dom på halsen men har istället massa svidande kliande utslag ner på axlarna och på händerna. Det bränner i halsen och bakom näsan och halsen är svullen och andningen är inte direkt med i matchen. Så om vi summerar hela det här så kanske folk ska börja att ha lite mer överseende när en person ber dom att inte äta en specifik sak pågrund av att man är allergisk!? Gaaaaah!

För att riktigt klämma i sig den där offerkoftan som jag tycker klär mig så fruktansvärt så har jag 39.2 i feber.
Wooooohooooo! Jag har INTE tid att vara sjuk nu. Vi har genrep på torsdag och premiär på fredag. (känn paniken riktigt frodas i det oändliga svarta hålet) I och för sig så är inte jag direkt känd för att stanna hemma och vila för att sen kunna vara på topp så det blir väl att ignorera kroppens signaler fram till helgen för att sen däcka helt förstörd för att sen bita ihop för att åka till karlskrona den 21 december och hålla god min fram till den 26 december, sen tillbaka till Lättings, kanske hitta i alla fall en dag att vila lite på. Sen nyår med allt vad det innebär sen några dagar ledigt från Lättings vilket innebär att jag måste städa städa städa för att sen städa lite mer eftersom hon som står skriven som min mor ska komma hit. Må pisskukbajsåthelvete dåligt under alla dagar hon är och samtidigt jobba jobba jobba.

När jag tänker efter så kommer det i och för sig ca 3 veckor i sommar då vi är lediga. Kanske man ska ta och vila upp sig lite då? För jag har hört att man ska lyssna på kroppens signaler och inte anstränga sig för mycket när man har feber men ingen har sagt när man måste börja lyssna.

Så. Tack så mycket för denna stund av självömkan.

En liten reminder bara.

Kom ihåg nu att våga släppa fram dina känslor på riktigt. Du behöver inte det där ruset du får av att leva på dina falska känslor längre. Det är ingen som vill dig illa. Vi vill bara hjälpa dig. Ingenting av det som hänt är ditt fel men det låg i det förflutna. Från och med idag så är det du som gör valen. Det är bara du som står ivägen för din egna totala lycka. Vi är många som tror på dig och ingenting blir bättre av att tycka synd om sig själv.
Kom nu ihåg din hemläxa för veckan.
Varje morgon i en veckas tid ska du titta dig i spegeln. Betrakta dig själv riktigt ordentligt och våga blotta din själ inför dig själv och upprepa högt tio gånger : Alex vann Alex vann Alex vann Alex vann Alex vann Alex vann Alex vann Alex vann Alex vann Alex vann. 
Oavsett om du känner dig fruktansvärt tyngd så mörda inte dig själv så hårt om du misslyckas dom första dagarna. Rom byggdes inte på en dag vettu!

Igår tog jag och Matilda beslutet att inte behålla Liza så idag kom hennes ägare och hämtade henne.
Liza är en jätte bra hund, jätte snäll och allt. Men allt eftersom dagarna gick så förbjöd hon Matilda mer och mer att komma nära mig så tillslut på nätterna så sov hon emellan oss och så fort Matilda rörde sig lite mot mitt håll så flyttade hon närmare mig som om hon skulle skydda mig. Med katterna gick det jätte bra tills vi eller dom kom för nära varandra. Då gjorde hon utfall mot dom. Så jag tog det beslutet grundat på att jag aldrig skulle äventyra mina katters och framförallt inte min sambos säkerhet. Det är som det är. Men för den delen så har vi absolut inte ändrat vår inställning till att skaffa en hund. Men det kommer det med.

Imorgon har vi våran sista föreställning i temat Förtryck och Rasism som vi spelat för högstadieklasser från olika skolor. Det är lite blandade känslor inför det där. Vi har spelat den här forumteatern varje dag i fem veckor så man är mer än slut och jublar över att det börjar lida mot sitt slut men samtidigt så har vi vetat vad vi har att göra. Det blev lite som rutin dom sista två veckorna. Så efter imorgon så har vi bara julshowen och "Dödens väntrum" kvar att jobba med. Som det ser ut nu. I och för sig så har vi genrep av julshowen på torsdag och premiären på fredag så det blir att nöta ganska skapligt nästa vecka och sen har vi ju i tankarna att ha nypremiär av "Dödens väntrum" i januari. Så det blir nog inte så lugnt ändå. Guuuuud vad skönt! Hmm.

Jag är sådär riktigt åt helvete trött och skulle mer än gärna hoppa ner i lopplådan men Matilda är på personalvisning och kommer hem efter halv två någongång och fast hon får skjuts av Hellan hem så kan jag inte gå och lägga mig. Jag behöver se och höra när hon kommer innanför dörren. Annars ligger jag bara och oroar mig och målar upp värsta bilden av vad som kan ha hänt henne.
Är man för överbeskyddande om man förbjuder sin sambo att gå hem själv när det är mörkt, nästan tvingar henne att ringa innan hon cyklar från ett ställe och hem och blir helt till sig av oro och helst ringer in armén om hennes telefon är avstängd och hon skulle ha varit hemma för över en halvtimme sen?
Ja, kanske. Men jag är för medveten om vad som kan hända och visst. Vissa kanske tycker att jag på något sätt förminskar henne som person och inte tror att hon kan försvara sig om någonting händer, men så är det inte.
Eller kanske lite. I alla fall om just det att försvara sig själv då jag inte är säker på att hon skulle vara kapabel till det i en hotfull situation. Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände henne någonting eller om hon skulle försvinna ifrån mig. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan henne men jag vet att jag inte skulle sova en blund
förens jag letat upp personen/personerna som krökt ett hårstrå från hennes huvud.
Så kanske är jag för överbeskyddande men en sådan person är jag.
Jag är en sån som köper hem en bukett med rosor bara för att eller köper en godispåse och slår in den i ett paket med en rosett på och skriver en söt lapp bara för att hon lät lite nere i telefonen. En sån som ser det som en självklarhet att bära alla påsar om man är ute och handlar och som håller upp alla dörrar och inte ser det som ett problem att jag ger mer än vad jag får tillbaka. Det handlar inte bara om personen jag är tillsammans med.
Det handlar om dom få som jag har en djup respekt och kärlek för och det finns nog inget jag inte skulle kunna göra för att dom personerna skulle ha det så bra som möjligt.
Alexander som är min systerson och utan tvekan min bästa vän kan jag inte ens med ord beskriva vad jag känner inför. Första gången jag höll han i min famn så tittade han lite tveksamt på mig och la sen av värsta asgarvet och sen dess är jag fast. Eftersom storasyster med familj bor i karlskrona och tyvärr inte träffas så ofta så har vi alltid försökt att göra det bästa av situationen. Jag vet inte hur länge vi kan sitta i telefonen med varandra och han springer runt i huset hemma hos sig och jag hemma hos mig och leker kurragömma eller jaga.
Men jag känner aldrig en sådan värme som när jag svarar i telefonen och hör en liten skit i andra änden som säger med en sån lycka "Heeej moster!" och han ibland blir arg för att jag glömmer bort att svara "Heeej kompis!". Hör sött är det inte att en grabb på snart sju år fortfarande inte tilltalar en med namn utan enbart Moster!  Jag älskar såklart mina andra systerbarn till döden men jag och Alexander har alltid haft något speciellt band emellan oss. Jag har aldrig känt att det varit jobbigt att Alexander alltid är som klister på mig varje gång vi ses utan jag njuter, uppskattar och har lika om inte mer roligt än om jag skulle vara med några jämnåriga vänner. För vi leker inte bara. Många gånger har vi bara suttit bredvid varandra och verkligen njutit av varandras sällskap. Jag är övertygad om att om något skulle hända om honom så skulle ingen behöva ringa och säga något. Jag skulle känna det på en gång och mitt hjärta och hela jag skulle gå i miljoner bitar om han, knock on wood, skulle försvinna. Så att jag älskar honom är en väldigt dålig beskrivning på vad jag känner för honom.

Insåg nu att jag saknar lilleman så extremt mycket och det känns som en evighet till den 21 december då vi åker till Karlskrona och ännu värre att vi kommer fram runt elva på kvällen vilket betyder att jag måste vänta en hel natt tills jag får träffa honom! I och för sig så kommer det inte bli helt fel att bli väckt av en galen kille dagen efter heller.

Känner att jag måste skriva en hel massa. Inget speciellt men det bubblar saker på insidan som jag inte vill eller orkar ska komma fram då jag är själv utan jag sparar hellre det till något bättre tillfälle så då kan jag lika gärna skriva att jag blev helt såld ikväll när jag såg systers och Annas hall som dom målat svart. Så nu blir det till att köpa svart färg för pengar jag inte har (någon som vill köpa det nu nära julen och allt?) och måla hela hallen svart förutom väggen där badrumsdörren är. Måste även sätta igång med att fixa klart det andra sovrummet och börja ställa saker i sin ordning, städa och fundera på om att hyra in en städfirma skulle vara en bra idé då min mor har fått för sig att komma hit den 12 februari. Tro mig. Det kanske låter som om att det är långt kvar men jag tror inte ni förstår hur mycket som behöver göras! Egentligen så skulle jag behöva köpa ett miljonbelopphus som är inrett helt efter hennes smak och helst ska det stå "Här bor Christina Söderberg" för att hon skulle bli nöjd. Men samtidigt så skulle ju det ändå finnas ett stort fel eftersom jag skulle bo där.
Inte lätt det där med föräldrar hörrni. Kanske är bra då att hon enbart fyller upp den titeln genom juridiska papper. Eller så är det inte det but what to do? Inte så att jag direkt kan göra något åt det. Det var ju inte jag som tog ett beslut om att inte finnas där.

Olika faller ödets lott. Ett rostigt gammalt vrak. Det blev min lott!

Vissa saker riktigt trycker på från insidan men jag vill inte veta av det. Jag vill inte kännas vid det. Jag vill inte minnas. Jag vill inte ha med det att göra utan fortsätta att tvinga mig själv att intala mig själv att ingenting är som det blev för det är bara så spyvidrigt.
Det som en gång vart mitt blev nu vårt är den jobbigaste meningen i en låt jag varit med om.

Utan inbördes ordning
Kaos
Lugn
Uppror
Sorg
Smärta
Tårar
Saknad
Kärlek
Ensamhet
Ångest
Glädje
Kluvenhet
Förvirring
Tomhet
Aggressioner
Beslutsamhet
Längtan
Skam 

Istället för att försöka få till ord som sammanfattar allt det här så får det istället stå i sin helhet och tolkas på ditt eget sätt. Det här inlägget har ingen röd tråd att följa, ingen enligt mig liten hint om vad som försigår men det ligger en fri tolkning i allt som skrivs och sägs. Det finns ingen ordning på vad som skrivs men snart är det jul och jag har förövrigt fått mina skadeståndspengar som säkert är slut vilken dag somhelst. Det du sa för ett tag sen om att man ibland kanske vill hålla fast en annan och bara hålla om den är nog vad som skulle behövas ibland men inget som jag skulle be om då jag aldrig blir det jag skulle kunna ha blivit. Jag har potential att kunna lyckas med saker jag tar mig för men alltför ofta sätter jag stopp för mitt eget välbefinnande då jag har svårt att se att det finns en direkt anledning till varför just jag skulle få den chansen att glömma bort att kunna cykla, simma, leka, skratta, gråta, känna och leva.
Vilket fick mig att tänka på att enligt min åsikt så skulle ett Criminal Minds avsnitt vara betydligt längre än vad det är och att dom verkligen borde slopa alla titlar som olika människor har och att jag funderar på att konvertera till Judendomen då det finns helt andra krav där som jag finner intressant. Men frågan är om jag skulle orka med folket på Lättings då eftersom jag skulle bli en livs levande Malin som finns i en av våra pjäser och fick jag välja så har jag hellre en hel fot så jag skulle kunna ha spelat i landslaget i innebandy.
Det finns vissa som kan säga till andra att "ditt liv är som taget direkt ur en bok" vilket absolut inte kan stämma då man tillslut oavsett vad det handlar om måste tänka realistiskt och en bok kan komma till sitt slut väldigt snabbt beroende på vem som läser den och jag läser en bok väldigt sakta då jag har problem att läsa en mening en gång.
Klockan är över ett och jag hoppas att du sover gott och att du ibland somnar med något av allt i tankarna. Men du ska veta att du förtjänar hela himlen och mycket mer och en dag kanske allt ser helt annorlunda ut vilket jag betvivlar men det är nog dags att försöka sova då det är en dag imorgon också.
Jag har förövrigt hittat en låt som är så nära julen som allt kan komma.

Ibland funderar jag på vad som egentligen skrämmer mig och varför inte den sista biten av modet aldrig kan komma.

What is this illusion called the innocence of youth
Maybe only in our blind belief can we ever find the truth 
 

Har hänt mycket dom senaste två dagarna. H ringde och berättade att hon visste om en hund som behövde bli omplacerad och eftersom jag och Matilda har tänkt på att införskaffa oss en hund i snart två år så tyckte vi att det lät intressant. Vi har redan från början varit överens om att vi inte vill ha en valp utan en som är i alla fall strax över ett år, varit i närheten av både katter och barn då vi har två katter själv och mycket barn runtomkring oss.
Inge krav på att hunden måste vara diciplinerad utan att vi hellre får en utmaning då man får ett starkare band mellan hunden och en själv om man lär den lydnad från grunden.
Så vi åkte iväg igårkväll och tittade på den lilla hunden. Hon var huuur underbar somhelst.
Hon heter Liza, är ett år och nio månader. Blandras mellan Amstaff och Stafford och är helsvart med vit mönstring mellan ögonen och ner på nosen och även på magen. Hemmet där hon bor har både barn och katter i närheten och hennes ägare bor även granne med H och Zpike och dom kommer jättebra överens vilket även är ett måste då Zpike fortfarande kommer vara här oavsett om Liza flyttar hit eller inte.

Så idag var vi och hämta hem lilla Liza för en testperiod på ca två veckor. Sen åker jag och Matilda till min storasyster i Karlskrona över jul och sen om det fortfarande känns bra för båda parter så blir det ägarbyte, flytta över försäkringen, kontraktskrivning och sen tar vi hem henne permanent.

Första kvällen har gått över förväntan. Var orolig då vi har kastrerat Elvis idag men Liza lät både honom och Leslie vara tills dom kom fram till henne. Hon har legat som ett slakt i knät på mig mestadels av kvällen förutom när Hellan kom förbi. Då ska ni tänka på att hon aldrig har träffat Hellan men lägger sig ändå över henne och börjar snarka högt. Så det slutgiltiga testet för om vi kan ha henne permanent kommer nästa vecka då vi ska låta Liza och Hellan och Johans hund Roxy få träffa varandra. Vi kommer givetvis ta det lugnt och låta dom träffas några gånger men om dom absolut inte går ihop så kommer det aldrig funka då vi umgås väldigt tätt med dom och då krävs det att våra hundar kommer överens. Så vi hoppas på det bästa!
Och självklart att allting annat runtomkring ska flyta på bra tillslut och att båda parter kommer vara nöjd med det beslutet att hon flyttar hem till oss permanent och att Liza ska trivas. Så vi får ta en dag i taget.
Hon kommer kräva väldigt mycket arbete både när det gäller diciplin men även ett stort jobb när det kommer till hennes fysiska tillstånd, men som sagt. Hellre det än en hund som är "perfekt".
Funderar på att stänga av datorn och krypa ner i sängen där Liza och Matilda ligger och snarkar sida vid sida.

Och jag skäms. Jag skäms så mycket och har sådan ångest och det känns som om jag är världens dåligaste människa. Jag ryser av skam och vill bara sjunka genom jorden när jag tänker på vad du sa. Om din uppfattning om vissa saker, och fast jag egentligen vet att det inte finns ett problem. Att ingenting känns fel från sida så mår jag jätte dåligt över vad jag får saker att verka som. Jag måste verkliga lätta på mitt hjärta och varje minut tills vi ses känns som en evighet.

Okey. Andas in. Andas ut. Försök att ta det lugnt. Du behöver inte slå sönder hela världen och lite till nu.
Bara en massa skitsnack som inte är ett dugg effektivt i detta läge då stressen har nått sin höjd och jag är så arg, less, förbannad, ledsen och inte kan få mina händer alla sluta skaka och min hjärna att sluta snurra.
Alla gör misstag och man ska lära siga av dom heter det. Men gränser finns även där.
Sen att jag får höra, eller snarare slängt i ansiktet att situationen försöker vändas emot mig.
Det känns som om någon står och pissar mig rakt i ansiktet och jag kan inte hålla skratten borta då och då för allt är så bortom denna värld och mitt begrepp som det kan komma.
Om bara allt kunde sluta snurra så jag kan kunde så upp, få mina händer att sluta skaka och få bort dom tankar om handlingar som äter av mig!

En låt förklarar mer än tusen ord