En julskiva är igång. Putte, Alexander och Alexis håller på och bär in julgranen för att sen klä den.
Matilda och Helen står i köket och bakar och pratar och skrattar och tar ibland upp Jaquline och dansar i takt med musiken. Alexander kan glömmer nästan bort att andas för han är så uppspelt över att granen är påväg in och att Tomten kommer imorgon. 
Jag sitter i soffan med datorn i knäet. Hörlurar som det strömmar Stereophonics ur och förstår verkligen ingenting. Detta är första gången i mitt liv som jag önskade att jag kunde känna lite av det dom andra känner.
Det känns mest hopplöst och meningslöst och hade det inte varit för barnen så hade jag nog bokat om min biljett och åkt hem redan imorgon. Alexander kom och hjälpte mig att plocka av matbordet för en stund sen och fråga om inte jag tyckte om julen. Jag svarade att jag tycker om att jag är nära honom. Det är inte dåligt Moster, svarade han. Nej, det är inte dåligt. Vad jag känner. Hur jag känner behöver inte han veta.

Nu ska jag skylla på huvudvärk och sova en stund