Jag och Matilda bestämde oss för att vi behövde lite ensamtid med vilddjuren så vi tog med oss Alexander och Alexis och åkte in till stan och gick på premiären av Alvin och gänget 2. Kanske var hur mysigt somhelst. Speciellt när Alexis blev trött och hoppade upp i mitt knä och halvslumrade och både mitt och Matildas hjärta smälte när Alexander lyfte upp Alexis i knäet och satt och höll om henne en lång stund underfilmen. Livet på en pinne?
Alexander spenderade hela resan till stan med att prata om hur romarna krigade med egypter och att han skulle bli arkeolog(?) eftersom hans farbror Tobbe är det och då har han vissa dagar han får bestämma allt och gräva fram människor i Egypten. Att tillägga så bor Tobbe i Göteborg och jobbar absolut inte som arkeolog hehe.
På hemvägen så tog han fram syrrans gamla telefon som inte fungerar och pratade om sitt hemliga spel som han satt och spelade. Det var Halo fast ändå inte och han hade ett vapen som var större och bättre än alla andras och ingen kunde vinna över honom. Och om dom försökte så skulle han förvandla mig till ett ännu större vapen och han skulle styra mig. Ja, varför inte? Jag älskar hans fantasier.
Alexis spenderade hemresan med att upprepade gånger säga Hej mamma till varje person som klev på.

Åker hem imorgon och fast det gör lika ont att säga hej då till dom så ska det bli fruktansvärt skönt att åka hem.
Vill hem till min säng, mina katter, och krypa ner i soffan med filten som jag fick av W och sätta på min musik.
Känns som om jag kommer lägga mig som ett slakt imorgonkväll när vi kommer hem för jag är inte alls i bra form. All stress och spänning inför julen, all mat och julklappsöppning har inte varit snäll mot varken mitt psyke eller mitt fysiska tillstånd. Huvudet spränger, kroppen värker, och jag vet inte hur många gånger jag sprungit på toa dom här dagarna och spytt och febern är ett faktum. Vet inte om jag ska uppskatta det då jag inte känner av det som gror på insidan lika mycket när kroppen bråkar som mest.
Fast jag har haft trevligt dom här dagarna vi har varit här så har jag aldrig varit i så dåligt skick utan att jag har haft saker i systemet om jag tittar tillbaka på dom fyra fem jular som har varit.
Jag är inte ett vrak så det direkt syns utåt sett men på insidan så försigår det något knasigt som skrämmer mig en aning och jag känner inte igen vissa saker. Jag känner en viss distans från mig själv till och från och har haft svårt vissa gånger att hänga med när andra pratar. För att inte tala om sömnen. Jag har totalslocknat och drömt mängder med mardrömar utan att kunna vakna för att sen natten efter upprepa samma procedur.
Känns som om jag varit vaken i fem dygn fast jag inte har haft ögonen öppna på flera timmar varje natt.
Jag är bara tokigt rastlös vilket gör att jag inte kan sitta still samtidigt som varje rörelse är en kamp till och från.
Jag älskar blandningen. Jag hatar mina tankar om hur det skulle vara om man var tillbaka på stället som skapade en falsk trygghet där jag inte behövde och ibland inte fick ta ansvar för mig själv och att jag till och från känner mig som ett litet barn som skriker efter uppmärksamhet och någon som höll om en.
Jag vet inte. Denna jul känns mer än vanligt och jag hoppas att allt detta inte blir värre.
Blir nog att jag måste ställa in min och Evelinas date på söndag då det säkerligen kommer vara en hel hög med människor på stan. Hade varit en annan sak om jag suttit still någonstans och knappt behövde röra mig och slippa trängas på stan. Det får bli till veckan istället.

Mina fingrar far fram som om dom spelade en avancerad låt på piano så nu blir det lite SuperMario.