Igår tog jag och Matilda beslutet att inte behålla Liza så idag kom hennes ägare och hämtade henne.
Liza är en jätte bra hund, jätte snäll och allt. Men allt eftersom dagarna gick så förbjöd hon Matilda mer och mer att komma nära mig så tillslut på nätterna så sov hon emellan oss och så fort Matilda rörde sig lite mot mitt håll så flyttade hon närmare mig som om hon skulle skydda mig. Med katterna gick det jätte bra tills vi eller dom kom för nära varandra. Då gjorde hon utfall mot dom. Så jag tog det beslutet grundat på att jag aldrig skulle äventyra mina katters och framförallt inte min sambos säkerhet. Det är som det är. Men för den delen så har vi absolut inte ändrat vår inställning till att skaffa en hund. Men det kommer det med.

Imorgon har vi våran sista föreställning i temat Förtryck och Rasism som vi spelat för högstadieklasser från olika skolor. Det är lite blandade känslor inför det där. Vi har spelat den här forumteatern varje dag i fem veckor så man är mer än slut och jublar över att det börjar lida mot sitt slut men samtidigt så har vi vetat vad vi har att göra. Det blev lite som rutin dom sista två veckorna. Så efter imorgon så har vi bara julshowen och "Dödens väntrum" kvar att jobba med. Som det ser ut nu. I och för sig så har vi genrep av julshowen på torsdag och premiären på fredag så det blir att nöta ganska skapligt nästa vecka och sen har vi ju i tankarna att ha nypremiär av "Dödens väntrum" i januari. Så det blir nog inte så lugnt ändå. Guuuuud vad skönt! Hmm.

Jag är sådär riktigt åt helvete trött och skulle mer än gärna hoppa ner i lopplådan men Matilda är på personalvisning och kommer hem efter halv två någongång och fast hon får skjuts av Hellan hem så kan jag inte gå och lägga mig. Jag behöver se och höra när hon kommer innanför dörren. Annars ligger jag bara och oroar mig och målar upp värsta bilden av vad som kan ha hänt henne.
Är man för överbeskyddande om man förbjuder sin sambo att gå hem själv när det är mörkt, nästan tvingar henne att ringa innan hon cyklar från ett ställe och hem och blir helt till sig av oro och helst ringer in armén om hennes telefon är avstängd och hon skulle ha varit hemma för över en halvtimme sen?
Ja, kanske. Men jag är för medveten om vad som kan hända och visst. Vissa kanske tycker att jag på något sätt förminskar henne som person och inte tror att hon kan försvara sig om någonting händer, men så är det inte.
Eller kanske lite. I alla fall om just det att försvara sig själv då jag inte är säker på att hon skulle vara kapabel till det i en hotfull situation. Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände henne någonting eller om hon skulle försvinna ifrån mig. Jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan henne men jag vet att jag inte skulle sova en blund
förens jag letat upp personen/personerna som krökt ett hårstrå från hennes huvud.
Så kanske är jag för överbeskyddande men en sådan person är jag.
Jag är en sån som köper hem en bukett med rosor bara för att eller köper en godispåse och slår in den i ett paket med en rosett på och skriver en söt lapp bara för att hon lät lite nere i telefonen. En sån som ser det som en självklarhet att bära alla påsar om man är ute och handlar och som håller upp alla dörrar och inte ser det som ett problem att jag ger mer än vad jag får tillbaka. Det handlar inte bara om personen jag är tillsammans med.
Det handlar om dom få som jag har en djup respekt och kärlek för och det finns nog inget jag inte skulle kunna göra för att dom personerna skulle ha det så bra som möjligt.
Alexander som är min systerson och utan tvekan min bästa vän kan jag inte ens med ord beskriva vad jag känner inför. Första gången jag höll han i min famn så tittade han lite tveksamt på mig och la sen av värsta asgarvet och sen dess är jag fast. Eftersom storasyster med familj bor i karlskrona och tyvärr inte träffas så ofta så har vi alltid försökt att göra det bästa av situationen. Jag vet inte hur länge vi kan sitta i telefonen med varandra och han springer runt i huset hemma hos sig och jag hemma hos mig och leker kurragömma eller jaga.
Men jag känner aldrig en sådan värme som när jag svarar i telefonen och hör en liten skit i andra änden som säger med en sån lycka "Heeej moster!" och han ibland blir arg för att jag glömmer bort att svara "Heeej kompis!". Hör sött är det inte att en grabb på snart sju år fortfarande inte tilltalar en med namn utan enbart Moster!  Jag älskar såklart mina andra systerbarn till döden men jag och Alexander har alltid haft något speciellt band emellan oss. Jag har aldrig känt att det varit jobbigt att Alexander alltid är som klister på mig varje gång vi ses utan jag njuter, uppskattar och har lika om inte mer roligt än om jag skulle vara med några jämnåriga vänner. För vi leker inte bara. Många gånger har vi bara suttit bredvid varandra och verkligen njutit av varandras sällskap. Jag är övertygad om att om något skulle hända om honom så skulle ingen behöva ringa och säga något. Jag skulle känna det på en gång och mitt hjärta och hela jag skulle gå i miljoner bitar om han, knock on wood, skulle försvinna. Så att jag älskar honom är en väldigt dålig beskrivning på vad jag känner för honom.

Insåg nu att jag saknar lilleman så extremt mycket och det känns som en evighet till den 21 december då vi åker till Karlskrona och ännu värre att vi kommer fram runt elva på kvällen vilket betyder att jag måste vänta en hel natt tills jag får träffa honom! I och för sig så kommer det inte bli helt fel att bli väckt av en galen kille dagen efter heller.

Känner att jag måste skriva en hel massa. Inget speciellt men det bubblar saker på insidan som jag inte vill eller orkar ska komma fram då jag är själv utan jag sparar hellre det till något bättre tillfälle så då kan jag lika gärna skriva att jag blev helt såld ikväll när jag såg systers och Annas hall som dom målat svart. Så nu blir det till att köpa svart färg för pengar jag inte har (någon som vill köpa det nu nära julen och allt?) och måla hela hallen svart förutom väggen där badrumsdörren är. Måste även sätta igång med att fixa klart det andra sovrummet och börja ställa saker i sin ordning, städa och fundera på om att hyra in en städfirma skulle vara en bra idé då min mor har fått för sig att komma hit den 12 februari. Tro mig. Det kanske låter som om att det är långt kvar men jag tror inte ni förstår hur mycket som behöver göras! Egentligen så skulle jag behöva köpa ett miljonbelopphus som är inrett helt efter hennes smak och helst ska det stå "Här bor Christina Söderberg" för att hon skulle bli nöjd. Men samtidigt så skulle ju det ändå finnas ett stort fel eftersom jag skulle bo där.
Inte lätt det där med föräldrar hörrni. Kanske är bra då att hon enbart fyller upp den titeln genom juridiska papper. Eller så är det inte det but what to do? Inte så att jag direkt kan göra något åt det. Det var ju inte jag som tog ett beslut om att inte finnas där.

Olika faller ödets lott. Ett rostigt gammalt vrak. Det blev min lott!

Vissa saker riktigt trycker på från insidan men jag vill inte veta av det. Jag vill inte kännas vid det. Jag vill inte minnas. Jag vill inte ha med det att göra utan fortsätta att tvinga mig själv att intala mig själv att ingenting är som det blev för det är bara så spyvidrigt.
Det som en gång vart mitt blev nu vårt är den jobbigaste meningen i en låt jag varit med om.