Hade en tid idag på vuxenpsyk hos någon psykolog för att det ska bedömas om jag typ faller inom ramen för att få terapi och isåfall vilken som är lämligast. Var väl inte sådär jättepigg på att gå dit då jag är skapligt bitter över att det har tagit dom 11 månader att ge mig en tid. Jag hade tydligen "fallit" ur systemet. Det har ju aldrig hänt förut, åh nej. Vet inte vad jag ska svara på frågan om det gick bra eller inte. Jag stänger automatiskt av i sådana här lägen.
Anyway, så ställde han frågan om jag någonsin varit i kontakt med psykiatrin förut och sa att han inte ens hade öppnat min journal för att han inte ville bilda en förutfattad mening.
1. Att ställa frågan om jag varit i kontakt med psykiatrin förut men vara medveten om att en journal existerar är enligt mig en ganska dum fråga.
2. Det handlar inte om att man inte vill bilda en förutfattad mening utan mer att kanske ha lite kött på benen angående patienten du ska träffa.

I och med att han inte hade ens öppnat min journal så kom en följdfråga.
"Kan du berätta allt? Från början tillslut."
Men du skääääämtar! Hur fan hade han tänkt sig då när han öppnade samtalet med att säga att vi skulle hålla på i 45 minuter? Jaja. Inte första gången jag fått den frågan så jag har standardsvar på det mesta.
Gav honom en snabbspolning genom alla åren men lämnade ändå ute en hel hög med saker och jag tyckte faktiskt lite synd om honom där han satt och försökte mellan alla "oj då", "men herregud", och tunga suckar att anteckna så fort han kunde. Sen så kommer man som vanligt alltid till den där delen då frågan om vilka man har i sin närhet, alltså familj och liknande. Jag fick såklart berätta att dom jag har i min närhet är Matilda, min drogterapeut, en syster som jag knappt träffar då hon bor i karlskrona, en bror som jag knappt har kontakt med sen han och min mamma började prata med varandra igen och W.
"Du har alltså inte direkt något som man kan kalla för familj då? Eller? Jag får den uppfattningen. Känns inte det lite tungt och ensamt vissa dagar?".
Men gillar ditt svar vitrocken! Vad fan hände med empatin för andra människor? Gnid in det i ansiktet bara, för det är ju inte så att jag går runt och blir påminnd om det för varje steg jag tar. Vilket rikspucko!
Det finns ju liksom inget svar på en sådan uppenbar fråga så jag bara nickade lite lätt, tittade ner i golvet för att dölja att ögonen tårades lite och längtade mig bort till ett hus längre ner på gatan.
Efter det så ställde han frågor som jag nog måste utelämna här då dom liksom mina svar inte är lämliga här.
Sen var tiden slut. Finally!
Nu måste jag dit 2-3 gånger till. Sen som jag förstod det träffa en annan som ska fastställa vilken typ av terapi jag skulle få ut mest av om det skulle bli så att jag överhuvudtaget ska få någon. Sen efter det så får jag antagligen träffa en terapeut. Det är så skönt att psykiatrin jobbar så snabbt. Man hinner knappt lägga fram önskemål innan dom har uppfyllt dom. Och jag som var nervös inför det här mötet. Det var ju som att glida på en räkmacka hela samtalet. Smärtfritt och helt underbart.
Jag vet i alla fall vilka som får en stor stjärna i boken idag.
Nästa gång ska jag nog gå dit i min kodräkt som jag hade på halloween. Bara för att jag kan liksom.

Föreställning imorgon. Föreställning på fredag. Matilda-jobbar-i-helgen-och-jag-sitter-i-soffan-och-dör-lite-för-varje-minut-som-går-och-längtar-mig-bort-till-en-annan-plats-helg. Sen är det måndag igen.
Tänk om dagarna skulle gå lika fort som det gör att läsa det här. Då skulle ju hela mitt liv glida på den där räkmackan. Jag är ju i och för sig allergisk mot skaldjur så det är kanske därför det inte funkar.

Om du trodde att orden bleknat så tror du fel. Dom finns där och ekar, tar sönder, skapar ångest, är hala och kärleksfulla och det finns en sådan hatkärlek mot orden då dom klistras fast på min insida utan att ge minsta lilla tecken på att någonsin se dagljus.