Det är dom där små händelserna. Dom där fåtal orden som man inte tror ska göra något som borrar sin väg in. Som kommer längst in för att göra sig hemmastadd och gör blödande små skrapsår längs vägen som försöker bota sig själv genom att badda såren med salt. Jag tappade ännu en del vilket gör att min önskan om sinnesro och tystnad känns närmast omöjlig att kunna slå in.
Det var bara en enkel fråga som inte ska behöva få det avslut som det fick. Jag förstår inte.
Jag ville bara fråga. Jag ställde inga krav på dig. Jag bestämde varken innan eller då vilket svar du var tvungen att ge. Jag orkar inte hade det såhär något mer och jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra det.
Sen slutade dagen med att jag fortfarande väntade och väntade och väntade och väntade. Och väntade.
Jag har ett uppror på insidan och jag har varken energi eller lust med det här något mer.
Enough is enough och jag vet inte hur många gånger jag har glömt bort vad dom orden betyder men nu måste det vara över. Jag vill inte. Jag har lust att skriva svart på vitt just men inte ens det kan jag göra. Är jag kapabel till något överhuvudtaget? 
Jag kan inte skriva. Jag kan inte prata. Jag kan inte skrika. Jag kan inte gråta. Jag kan inte vara tyst.
Jag kan inte vara mig själv. Jag kan inte vara någon annan. Jag kan inte vara någon annanstans.
Jag kan inte blunda för allting längre. Jag kan inte släppa den där vidriga masken som alltid har det där leendet på läpparna och med orden Det är lugnt. Vad fan är det här?
Det här är inte vad jag trodde att det skulle bli och jag är fruktansvärt besviken på mig själv att jag ens försökte.