Bitterheten från förra inlägget har försvunnit och jag är inte längre förbannad. Är istället ledsen, besviken, sårad och förvirrad. Igen. Jag har tagit beslutet att kapa i mitt huvud men att göra det i praktiken verkar nästintill omöjligt. Jag måste veta vad du gör, hur du mår, om det finns någonting jag måste hjälpa dig med och allt som har med dig att göra. Men dessa ombytta roller är egentligen för tunga att bära. Egentligen så är min energi, mitt hopp slut för längesen men likt förbannat så hittar du alltid en väg till mig. Och jag vet inte om jag kan leva med att inte veta något om dig. Jag vet inte om läget skulle förvärras och jag är så van att ha det såhär att jag inte kan hitta en väg ut. För hur allt än är så finns det fortfarande människor som inte vet sanningen och det är lätt att föra dom bakom ljuset i hopp om att jag lyckas lura mig själv. Jag behöver dig mer än vad du behöver mig.
Eller så behöver du mig mer än någon annan människa för vem skulle annars vara din grishink som du slängde allt i. Jag lyssnar, tar in och accepterar allt du säger. Sväljer gråten. Ignorerar ångesten. Låtsas att smärtan i hjärtat beror på något fysiskt fel och tar ut min aggression på fel personer för att skydda dig.
För att jag på något vridet sätt inte tror att du förtjänar att veta hur mycket du förstör mig.
Ditt ansikte kan synas i dom människor jag älskar mest och gång på gång så sårar jag dom för att jag tror att jag kan komma åt dig. Jag har avslutat relationer och offrat dom få drömmar jag hade kvar för att tillfredställa dig och för att allt fokus skulle kunna ligga på dig. Jag har vissa gånger lyckas vända det fokus som låg på mig att riktas åt ditt håll fast det var mig inskrivningssamtalet handlade om och fast jag vet att allt jag gjort/gör är fel så höjer jag gång på gång rösten åt dom personer som försöker rikta strålkastaren på mig.

Så jag behöver nog dig mer än vad du behöver mig. För du är inte medveten och absolut inte intresserad av att veta vad jag gör för dig. Du har har gjort så att mitt förtroende för W sviktar och skapat en bitande rädsla att hon plötsligt raderar mig ur sitt minne för jag vet exakt vad du skulle säga. "Där ser du. Du ska lyssna på mamma".
Du skulle bli så nöjd över dig själv för du kan bara inte acceptera att någon faktiskt bryr sig om mig helt frivilligt.
För fast du även denna gången säger att hon får pengar för det så är det absolut inte på samma sätt.
Du födde mig men skulle aldrig göra det hon gör för mig. Du har aldrig gjort det hon gjorde imorse.
Jag har aldrig suttit så länge vid ett köksbord och frivilligt ätit frukost och faktiskt, utan att jag egentligen vågar erkänna det, tyckte att det inte var så farligt. Det kanske låter som en simpel sak att sitta och äta frukost vid köksbordet för andra men för mig är det är det en megastor sak att göra men jag hade en person mittemot mig som lyckas gång på gång att skapa precis den tryggheten jag behöver för att klara något sådant och i skrivande stund så skiter jag i allt det där med att man inte ska fästa sig vid personer för mycket, för att smärtan inte ska bli för stor den dag personen försvinner, för jag vet inte vad jag skulle göra om W inte gjorde det hon gjorde.
Blandat med dom känslorna, mitt sviktande förtroende och bitande rädsla skapar ett sånt jävla kaos att jag inte vet vad jag ska göra mer än att falla ihop.
Nytt år och nya möjligheter skrämmer mig då jag vet att du kommer finnas nästa år med.
Du är som mitt alterego i en personlighetsklyvning där varken terapi eller medicin har någon direkt inverkan.
Du och även min far känns som en sjukdom som inte har någon bromsmedicin utan det är bara att invänta döden som äntligen kommer skapa lugnet jag behöver för att lyckas. Jag vill ha lugnet mer än något annat.
Jag tassar fortfarande runt på dom små barnfötter jag gjorde för många år sen. Allt för att inte höras eller synas.
Allt för att inte störa.

Mitt offrande av relationer är utan tvekan inte över. Jag kommer fortsätta att skydda. Tills lugnet kommer.


You live inside my wall and I,
I reach back, hit you harder than God falls
Christ, Amen, Amen, Amen.
You're such a line to break and I'm,
I'm so scared to make a fucking mistake in the end
But I just want to be happy again

It's just a natural phase that I,
I go through and then it's taken away and then bam, bam, I'm fixed.
(fixed, fixed, fixed..)
And I'm in another place to be where I,
I can't sleep without the thought of me being so, so damn sick.
(I'm sick, I'm sick, I'm sick)