Tre timmar kvar, sen är julafton över. För att summera allting så har den gått förbi relativt smärtfritt.
Men då jämför jag med mina andra jular. Sen får du dra din egna slutsats. Jag är helt slut i både huvud och kropp.
Både fysiskt och psykiskt efter att ha gått på helspänn i tre dagar så jag hoppats att det inte kommer slå tillbaka alltför hårt på mig när vi kommer hem. Jag älskar att ha mina systerbarn nära och vara hemma hos min syster men mer är det inte. Jag har inte stora förhoppningar på att det någonsin kommer vara uppskattat med jul från min sida eller att jag någonsin kommer må bra under och efter julen.
Det serveras så mycket mat och man får blickar och konstiga frågor om man inte äter, och varje tugga detta året ha varit en kamp i sig och just nu vill jag bara springa ner på toa och kräkas igen.
Sen är det detta med julklappar. Jag är inte bortskämd med julklappar men absolut inte otacksam.
Men dom få klappar jag får gör att jag vill sjunka under jorden och jag skäms mer och mer för varje paket jag öppnar. Matilda försökte trösta med att det inte är så konstigt då jag inte är van att få någonting och att det inte betyder att jag är otacksam och hon ville ge mig vad jag önskade mig eftersom jag har haft det som jag har haft det. Och visst kändes lite bättre men tillslut sitter jag där själv med mina nya saker och mina egna vridna tankar och vill undvika att möta min blick på minst några år. Så det här med julen och födelsedagar är mer tortyr än en trevlig händelse varje år.

Funderar på att gå och lägga mig i sängen och hoppats på att somna inom den närmaste timmen eller i alla fall ligga i någon sorts dvala. Min kropp tar kål på mig.

Ibland och kanske för ofta önskar jag att jag var tillbaka på det där stället. Ingen kunde ta sig in eller ut och det spelade ingen roll vad jag sa.