Det är otroligt roligt att försöka komma med överaskningar.
Jag skulle ha åkt ner på stan och köpt flygbiljetter till Tyskland åt Matilda imorgon, för hennes kompis Telse bor där och var här och hälsade på i somras. Eftersom dom inte kan ses så ofta så tänkte jag överaska Matilda med det här. Det känns så extremt underbart att min mor idag pratade med Matilda och berättade att jag skulle köpa biljetter till Tyskland åt henne. Efter att jag gjort klart för min mor att detta skulle bli en överaskning.
Ringde henne nyss och hon blev flyförbannad över att jag hade mage att ringa och väcka henne mitt i natten med en massa lögner! Jag hade minsann aldrig sagt att detta inte var något Matilda inte visste om!
Nähä? Och varför skulle jag inte berättade det när hela grejjen handlar om en överaskning?
Och varför inte i hela helvetet var jag så dum att berätta det här för morsan!?!
Det är tammefan helt jävla otroligt! Fuck this!

Det är varning för missbruk av denna serie. Det är svårt att hitta något bättre.

Life's a bitch. Then you kill the bitch, then you die

Jag känner mig stressad till max och jag kan inte avgöra om jag har en miljon saker att göra eller några få eller absolut ingenting. Jag har tid på kompassen imorgon men jag ska boka om den för jag är för stressad för att gå dit. Egentligen är det kanske dumt att boka om tiden för som läget är nu så kanske det skulle vara bra men jag tar mig inte dit helt enkelt. Vet att jag har/hade en tid på vuxenpsykiatrin för sista bedömningssamtalet den här veckan men jag har ingen aning om vilken dag eller tid det var. Tappade bort lappen för någon vecka sen men jag har skjutit fram att ringa och kolla så mycket att jag tillslut gett upp.
Bara det att det är dags att kliva upp och gå till Lättings igen känns för svårt för att klara av. Lämn tillbaka en bok på bibloteket. Sen måste jag hem så snabbt jag kan för att möta upp Emme som kommer med mer färg åt mig.
Sen springa till första bästa buss och åka ut till Bomhus för att hämta hem Zpike, åka hem utan att frysa fast, måla klart sista väggen i andra sovrummet två gånger, måla skrivbordet två gånger, bära ner saker i förrådet,(Förhoppningsvis så har Matilda fått ner så mycket som möjligt under dagen.), rensa Hellans dator och sen gå till brorsan med den, hinna spela tv-spel, och försöka äta något. Allt detta och jag slutar 16.00 på Lättings.
Har inte sovit på tre nätter förutom några timmar på dagen. Jag märkte för en stund sen hur det plötsligt började koka på insidan för att brödrosten inte stod i skåpet och att jag snäser av Matilda till och från utan någon direkt anledning. Vetskapen om att min mor kommer om 36 dagar tar knäcken på mig. Och det är "inte bara" att säga att hon får komma senare eller inte komma överhuvudtaget. Tro mig. Ni känner inte min mor. Jag känner henne. Alltför väl. Jag mår hellre kanon dåligt psykiskt eller fysiskt istället för att vara på det här sättet.
Känns konstigt att man hellre gör det, med tanke på vilken botten man har krälat runt på.
Men jag har kort stubin, svårt att ta tag i saker och sen avsluta dom och koncentrationsvårigheter och en rastlöshet som är vidrig till vardags och när jag är såhär så blir allt det tio gånger värre.
Jag vet att jag behöver och måste få ett litet avbrott om så för några timmar för att kunna stanna upp och andas. Lyssna på vad min kropp och vad mitt huvud säger.
Samla mig på något vis men jag kan inte göra så heller för då försvinner tid från att kunna göra alla dom där miljoner sakerna som kanske inte ens existerar och det finns nog inte en chans i världen att jag själv skulle ta det beslutet och bara sätta mig ner.
Men att jag hellre mår dåligt psykiskt är nog fel. För jag mår nog inte så bra redan för allt känns som en ren soppa och jag har ingen kontroll överhuvudtaget. Känns som jag lever i en krigszon. Både i mig själv och i lägenheten. Det finns inge saker som ligger och skräpar på golvet, ingen disk, alla kläder är nytvättade och hänger i klädkammaren och jag har dammsugit två gånger idag och torkat golven och andra sovrummet blir förhoppningsvis klart imorgon. Men i mina ögon så ser det värre ut än när jag bodde i Forsbacka.
Och på den tiden så la jag bara över tidningspapper om jag spillde något på golvet, hade det mesta inom droger som låg och skräpade överallt, rökte inne och städade max tre gånger på över ett år. om ens det.
Min verklighetsuppfattning är som sagt ganska vriden på många sätt just nu.
Vore det möjligt så skulle det, som i tecknade serier, komma ånga ur mina öron.

Ett halvår senare och jag har äntligen lyckats tagit ur alla världens tummar ur arslet och gjort klart hallen.


       

I två år. Två långa, dryga och hopplösa år har jag letat efter någon som kunde tänka sig ha kabeln som man kopplar mellan konsolen och tvn till mitt Nintendo 8-bit. Jag är töntigt stolt över mitt 8-bit då jag har både originalförpackning, två oanvända dosor och till och med frigoliten kvar, en helg hög med spel och alla har originalförpackning och jag har bruksanvisning till både konsolen och alla spel kvar, plus ett spel som aldrig blivit spelat. Just därför skulle jag aldrig kunna skaffa en annan kabel än originalet. Har varit flera gånger varit nära att köpa kabeln på tradera och billigaste som jag hittat där har gått lös på ca 600 kronor.
Sen som ett mirakel så kommer Johan och säger att hans 8-bit har gått sönder och att han mer än gärna ger mig både kabel, spel OCH pistolen(!) för en billig peng. Pistolen hade jag gett upp hoppet om. Hallelujah och allt annat som hör därtill! Jag får påsen och öppnar den och börjar nästan gråta av lycka. Och då ljuger jag inte.

Efter denna lilla beskrivning så kan ni kanske förstå och ha överseende med att jag hatar allt som har med världen att göra just nu och skulle kunna börja gråta vilken sekund somhelst av utmattning och irritation.
Jag har spenderat nästan åtta timmar i tvättstugan. Städat hela badrummet, klädkammaren, sovrummet och det andra sovrummet som man inte har kunnat komma in i sen vi flyttade till den här lägenheten för nästan ett halvår sen. Dragit kablar till lampor i både hallen och sovrummet och gått fram och tillbaka tusen gånger till soprummet.
Lyckades tillslut stoppa mig själv och gick ner till förrådet och hämtade upp mitt Nintendo för att sen upptäcka att sladdjäveln som ger skiten ström är borta!!!!!
Just nu känns livet lika hopplöst som att dansa en quick step i nylagd cement!

Imorgon ska jag tvätta, städa, hämta lite saker på brynäs, hämta slagborr i Eriks garage, sätta upp barbordet, försöka äta något, ta en dusch och sen kommer Mikkis och kanske syrran och Anna. Klockan är snart 04.00 och jag har ingen aning om hur jag ska orka allt. Har fastnat i någon tanketråd som jag inte verkar komma ur så klockan lär väl ticka på utan sömn men just nu gör inte det så mycket då jag även hamnat i det tillståndet att jag totalt försvinner in i gammal musik som säger det mesta som jag inte har ord för just nu.

om man kanske skulle kunna sluta att störa sig så fruktansvärt på att saker man behöver säga aldrig kommer komma ut? Tankar kan komma att vara min största fiende.

Jag hoppas på ork, energi, lust och att mina ben orkar bära mig in i det nya året. Att min skrivkramp helt huxflux skulle avta för en stund vilket resulterade i det förra inlägget gjorde nog mer ont än gott. Det är mycket som är tungt nu och jag önskar att 2009 inte skulle avslutas på det sättet som det kommer att göra och att mina tankar hade en helt annan riktning än vad dom har nu.
Dom senaste dagarna har kört mig rakt ner i botten och känslan av att det aldrig kommer kännas okej igen är för påtaglig. Jag önskar det var annorlunda men det är med tårar i mina ögon som jag säger adjö till år 2009. 
Men den stora frågan just nu är varför jag sitter när klockan är över sex på morgonen och gör en video.
Jag antar att den får summera och avsluta året som har varit.

Jag vet inte vad jag ska säga.  Jag vet inte om jag ens har något att säga. Det finns inga ord för allt.
Och som jag sagt förut så kommer det bara mer och mer och mer. Det gör riktigt ont just nu

Det är dom där små händelserna. Dom där fåtal orden som man inte tror ska göra något som borrar sin väg in. Som kommer längst in för att göra sig hemmastadd och gör blödande små skrapsår längs vägen som försöker bota sig själv genom att badda såren med salt. Jag tappade ännu en del vilket gör att min önskan om sinnesro och tystnad känns närmast omöjlig att kunna slå in.
Det var bara en enkel fråga som inte ska behöva få det avslut som det fick. Jag förstår inte.
Jag ville bara fråga. Jag ställde inga krav på dig. Jag bestämde varken innan eller då vilket svar du var tvungen att ge. Jag orkar inte hade det såhär något mer och jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra det.
Sen slutade dagen med att jag fortfarande väntade och väntade och väntade och väntade. Och väntade.
Jag har ett uppror på insidan och jag har varken energi eller lust med det här något mer.
Enough is enough och jag vet inte hur många gånger jag har glömt bort vad dom orden betyder men nu måste det vara över. Jag vill inte. Jag har lust att skriva svart på vitt just men inte ens det kan jag göra. Är jag kapabel till något överhuvudtaget? 
Jag kan inte skriva. Jag kan inte prata. Jag kan inte skrika. Jag kan inte gråta. Jag kan inte vara tyst.
Jag kan inte vara mig själv. Jag kan inte vara någon annan. Jag kan inte vara någon annanstans.
Jag kan inte blunda för allting längre. Jag kan inte släppa den där vidriga masken som alltid har det där leendet på läpparna och med orden Det är lugnt. Vad fan är det här?
Det här är inte vad jag trodde att det skulle bli och jag är fruktansvärt besviken på mig själv att jag ens försökte.