Varför inte 40 timmar när vi ändå är igång? Detta kan folk nästan satsa pengar på ju! Nej, linjen är tunn nu.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Är uppe i 35 timmar utan sömn. Och jag är så fruktansvärt trött. Kan knappt röra mig utan att det känns som miljontals knivar skär i hela min kropp och jag har en sådan huvudvärk att jag i ren panik tog två 1 g alvedon och en voltaren som jag hittade men jag antar att det inte fungerar på värk som kommer av för lite sömn. Fungerar dock litegrann på värken i ryggen. Jävla cplungor att aldrig bli friska. Är det inte meningen att man ska bli bättre när man ätit klart medicinen? Jag har även hört rykten att om man blir ordinerad kortison så ska man trappa ner på det och inte bara kapa det. Synd att dom rykterna kom nu när sista dagen på kortisonen var igår och läkaren inte sa något om det alls. Så om rykterna stämmer så lär jag väl knappast bli bättre. Det jävligaste är att jag är fullt medveten om att jag egentligen skulle ha gått tillbaka till doktorn för några dagar sen eftersom jag inte blir frisk och har så ont ner mot njurarna och levern att jag känner mig handikappad stundvis, men kan inte gå dit för jag ska såklart hålla på och vara över 20 år vilket betyder att jag måste betala och dom pengarna finns inte.
Min mor ringde idag och jag berättade att jag börjar bli sämre igen och hon sa "du kan ju ta dom pengarna av mig och betala tillbaka när du har råd." Aldrig. Och absolut inte när det bara är 17 dagar kvar tills hon kommer.
Jag skulle få äta upp det tills jag spydde galla. Så det återgår till det vanliga. Att bita ihop tills jag kommit upp i 900 kronor från terapin att högkostnadskyddet börjar gälla för det ska soc betala. Man ska ju försöka se saker positivt men hur man än vrider och vänder på det så är det ju en omöjlighet att kunna vrida det från negativt till positivt.
Sen har vi det här med sömnen. Den har egentligen ingenting att göra med att jag har ont. Jag har inte haft konstant värk i över 14 dagar men har fortfarande haft ett helvete med att kunna somna.
Tänkte att ett bad skulle hjälpa mig att slappna av men när jag väl hoppade i så insåg jag lika snabbt att jag inte riktigt är en fena på att bara ligga helt stilla utan att ha något att göra. Läsa en bok skulle vara skönt tänkte jag, men efter att jag måste läsa nästan varje mening 5-6 gånger för att ens få in vad det står pågrund av min underbara brist på koncentrationsförmåga så slutade det som vanligt med att jag slängde boken i väggen.
Jag klev upp och muttrade alla fula ord det finns i världen och satt mig här. Hann inte mer än att sätta mig ner innan jag bara började gråta för jag är så less. Jag känner mig som ett vrak, och nej. Jag tycker inte synd om mig själv, det är fan bara inte roligt längre. Och sådana perioder som jag är inne i nu när sömnen är mitt största problem så får det mig att tänka idiotiska tankar att jag skulle kunna döda för något att sova på för jag blir så desperat. Fattar inte hur jag ska klara av allt som händer just nu om det här ska fortsätta. Har börjat tänka på morgondagen och vad min desperation är påväg att göra med mig och kanske är det bra. Men det kan lika gärna förstöra för mig eller så händer det inget alls utan att man bara blir ignorerad vilket inte skulle göra mig direkt chockad. "tyvärr, vi kan inte hjälpa dig. Du får försöka boka in en tid med en läkare. Du kan få en tid om hundrasjuttioelva år. Lycka till!". I det här läget så vet jag fan inte vad jag gör om det ens i närheten händer något sådant. Och går jag inte in i ett samtalsrum så kan det knappast kosta pengar.
 Dom öppnar om några timmar och frågan är fan om man inte ska stå och trampa i dörren när dom kommer och låser upp!

Jag tror. Det känns som. Jag är säker på att det beslut jag tagit ikväll är det mest skrämmande beslut jag någonsin tagit. För oavsett vad det har verkat som förut så har jag aldrig sänk garden så pass mycket som jag nu gjort och jag känner mig så naken och sårbar och jag har ingen aning om varför det rinner miljontals tårar ner för mina kinder just och jag har ingen kontroll över dom. Jag kan inte sätta rätt ord på vad som känns.
Det känns tomt, men samtidigt fullt. Jag är livrädd men på insidan gör jag frivolter samtidigt som jag sitter i ett hörn med armarna för ansiktet och gråter okontrollerat. Jag tror jag hamnat i samma chocktillstånd som när jag fick reda på att Mange hade dött. Det kom så oväntat och hade samma kraft som ett rusande tåg när det träffade mig. Det är för stort för att jag ska kunna förvandla det till ord som kan skrivas här.
Det är så mycket mer för mig än hur andra kanske skulle se det som eller kunna vara kapabel till att sätta sig in i.
Jag tror jag dog litegrann.

21 timmar utan sömn. Nämde jag att jag håller på att bli galen?

Okey. Nu bryr jag mig faktiskt. Klockan är strax över 06.00 och jag har legat och vänt och vridet mig i sängen över en timme utan
att somna. Så fort jag blundar så svider det i ögonen och jag kan inte hålla dom stängda.
Och jag överdriver inte när jag säger att jag snart kommer bli galen.
Jag menar inte galen som ett vanligt uttryck man kan använda när saker går fel utan ren och skär galenskap.
I över två veckor så har jag inte kunnat somna förens klockan varit över 07.00 och det har inte spelat någon roll om jag klivit
upp runt 10-11 för jag har fortfarande inte kunnat somna tidigare natten efter ändå.
Jag kommer på mig själv att bara sitta och stirra och jag kan inte sitta still. Jag måste röra på något hela tiden.
Jag är allvarligt oroad över vad som kan hända om jag inte kan få någon slags ordning på det här snart.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Just nu bryr jag mig inte att klockan snart är halv fyra och jag ska upp till Lättings om några få timmar för jag har precis retuscherat klart alla bilder till Jonnas utställning förutom en som jag behöver instruktioner till och jag och brorsan ska in i studion tillsammans. Är för uppe i varv för att kunna somna så jag tänker sitta här och vara sådär extremt töntig (inte enligt mig) och lyssna på Paul Potts enbart för att han är så jävla bra och för att jag är en sucker för opera och känna ironin över att en av mina favoritsånger är Mamma.

18 dagar kvar. Göm mig.

När man frivilligt sitter och tittar på Bingolotto och blir irriterad när det blir reklam och fördriver tiden tills det börjar igen genom att titta på när några designers syr om några kvinnors bröllopsklänningar för att dom har skilt sig och har kommit till den punkten att det faktiskt är okey så har det gått för långt enligt mig.
Bara grejjen att jag tycker att Lotta Engberg är riktigt rolig och att både jag och Evelina insåg igår när vi var och tittade på Meryl Streeps nya film att vi inte skulle tacka nej till henne om vi fick chansen. 
Nej. Det här kan inte fortsätta.
 Jag måste försöka komma ur det är och trycka igång Guitar Hero istället.

På toppen av allt så ser man det är kortet cirkulera på Facebook. haha.
Nu kan jag inte låta bli att rota igenom kartongen med saker från man var liten.

Tjugo dagar är vad som är kvar tills Hon är här. Om tjugo dagar, en fredag då klockan är runt 15.00.
Jag får ont i magen bara av tanken. Hon kommer till mitt hem men ändå gör jag mitt yttersta varje dag nu för att det ska bli så som jag tror att hon vill ha det. Det är ett helt sjukt beteende men vad kan jag göra då? Jag blir som ett litet barn i hennes närhet och fast jag bestämmer mig innan att det absolut inte ska hända så gör jag ändå allt för att tillfredställa hennes behov, berömma henne, gå tyst runt henne så jag knappt märks för att inte starta något i hennes huvud som kan bli till en nackdel för mig, gör så mina egna känslor inte existerar, tar bort mig själv för att ge henne mer spelrum och försöker hålla andan tills hon är borta igen. Jag har inte träffat henne på över ett halvår men jag har fortfarande inte hunnit fått tillbaka tillräckligt med luft för att kunna känna att jag kommer klara av dom dagarna hon kommer vara här. Ärligt så är jag skräckslagen. Livrädd.
Hon flyttade ifrån oss för över två år sen och denna gång blir den första gången hon kommer och hälsar på sedan hon flyttade. Det blev fel redan från början då hon så fint la fram ett x antal saker hon skulle hit och göra innan hon kom fram till att hon även skulle hälsa på mig och min bror. Redan där skulle jag ha sagt nej. Jag har i och för sig aldrig sagt ja till att hon får komma men att ha ett eget val i min såkallade familj är något man aldrig har haft. Man har fått svalt och gillat läget bara. Så trots det faktum att jag fyller tjugotvå år inom en snar framtid så är det fortfarande samma sak som gäller. Du ska ha respekt för dina föräldrar och lyda. Utan gnäll.
Eller för att citera en av min fars dagliga fraser under alla år: "Nu hade jag ju oturen att få just dig som mitt barn, så hur skulle det vara om du kunde visa lite tacksamhet? Det är ju trots allt inte mitt fel att ser ut och är som du är."
När vi ändå håller på så kan vi ju lika gärna köra en gammal goding från min mor också:
"Om jag bara visste hur du skulle bli. Jag skulle ha gjort abort när jag hade chansen."

Jag vet inte. Kanske är min oro överdriven, men jag ryser av tanken att jag inte har någonstans att rymma iväg till en stund medans hon är här. Kanske ryser jag mer av vetskapen att jag inte kommer våga rymma iväg.

Jag heter från och med nu endast Alex Christina Söderberg för man fick tydligen inte ta bort ett namn utan bara byta så nu måste jag hitta på något annat namn än min mammas som jag har för tillfället. Idiotiskt att man inte ens får bestämma över sitt eget namn.
Brorsan ville också byta namn till El Slemproppo Af Ugglas men jag antar att det inte kommer att gå.
Besvikelsen i min brors ögon var total.
Hur kan man frivilligt jobba med det dom gör? Såra en människa på det viset.
Annars jävlas min hälsa med mig fortfarande och jag skjuter mig själv snart.
Men först måste jag springa till Time innan Jane kommer och kollar på film.

Avskyn är ett faktum när känslor är starkare och stabilare än någonsin men att ändå en klump finns i magen.
En klump som består av ingenting men ändå allt som gör att ingenting kan bli konkret.
Någonting som finns där utan en grund för det men som ändå gör så jävla ont.
Nu har det gått för många dagar som jag har varit sjuk. Det börjar tära för mycket på det psykiska och det känns inte som om jag verkar bli nå bättre fysiskt heller. Har suttit och läst igenom min gamla blogg som jag hade när jag bodde ute i Forsbacka, på Storsjögården och blev helt kall inuti när jag kom till ett specifikt inlägg.
Jag har inte glömt att det någonsin har hänt men jag har lyckats stoppa undan det. Ja. Tills nu då.

2007-okt-27 @ 03:04
Jag insåg ganska snabbt efter jag lagt mig för att sova att det skulle bli omöjligt.
Jag har en klump i magen och känner mig paranoid, ledsen och förbannad över tveksamheten.

Men ännu mer förbannad över att jag inte kan sätta fingret på vad som grundar allting.
Jag skulle kunna gråta. Gråta över känslan att det kanske inte finns någonting att gråta över.
Kluvenheten är ett faktum som får mig att bli likgiltig samtidigt som det blir kaos.
Jag vet inte om det är hösten i sig som får mig att känna såhär.

För jag vet att hösten brukar vara den jobbigaste perioden för mig eftersom jag är medveten om att första snön snart kommer falla. Kylan blir mer påtaglig och minnet av 2003 blir som det hände igår. Första julen utan dig.
Då jag bad på mina bara knän att du skulle få komma.
Jag och mina dumma hopp om förbättring.
Du vet då jag klev upp tidigt på morgonen. Städade minsta lilla vrå av lägenheten och blev osams med mamma för att granen stod åt fel håll och att dukningen inte var perfekt. Stressen över att jag kanske inte skulle hinna klart med allting innan kl slog 15:00 och kalle anka skulle börja. Jag mindes att jag satt tätt intill dig och njöt över att du var den bästa i världen och att du var min. Jag visste att det var 10 år sen. Men känslan var densamma just den dagen.
Det var en halvtimme innan det började och jag gick ut och tände marshallerna och gjorde en sista koll att allt var i sin ordning. Så att du inte skulle tycka att något var fel. För jag visste ju att du alltid ville att allt skulle vara perfekt.
Jag visste att den dagen skulle allting ändras. Förlåtelsen skulle äntligen infinna sig. Du skulle vara den du var då.
Jag sitter i soffan och väntar otålig och hör telefonen ringa. Kl var då 14:45.
Jag tänkte inte på det så mycket tills jag hörde mammas besvikna röst.
Hur hon frågade den på andra sidan varför den gjorde så. Varför nu. Att hon aldrig sett mig så lycklig.
Jag förstod nog direkt att det var han som ringde. Jag kunde bara inte tro på det. Som alla andra gånger du sviket.
Mamma kommer in i vardagsrummet och sätter sig bredvid mig.
Hon tittar på mig med tårfyllda ögon och sa att det var pappa som ringde.
"Han kan inte komma. Han har magsjuka."
Vårat kodord under alla år var att pappa hade magsjuka när han kommit in i en period igen.
Jag minns att jag satt kvar i soffan och lät kalle anka passera framför mig samtidigt som jag insåg.
24 december 2003.
Jag bestämde mig för att det var sista gången jag skulle tillåta mig själv att känna glädje över högtider.
Då försvann min sista lilla känsla över att jag var värd något.
Det var då jag gav mig själv ett löfte jag fortfarande inte har brutit. Ett löfte jag aldrig kommer komma ifrån.

Kontrasten var enorm och förvirringen total. Som nu fast ändå inte på samma sätt.

2007-dec-19 @ 03:24
Du kan dö nu, okej?
Så jag kan välta din gravsten och spotta där du ligger. Gå dit med vissna blommor och hånskratta.
Det är snart jul. Jag hoppas att du sitter där på ditt beniga arsle, med flaskan i handen och pillerburken som skriker efter dig. Att du tar allt som är kvar och skonar världen från din existens ditt as!
Du är inte ens värd ett straff. haha. Din patetiska äckliga lilla donk!

Det blev en ganska känslofylld natt då jag även hittade kartongen med dom få bilder som finns från när jag var liten. Det är inte med ett leende på läpparna som man sitter och tittar på dom direkt. Nej. Jag behöver sova, måste sova men den här halsen dödar mig. Imorgon ska jag trotsa min dumma kropp och åka ner till skatteverket och göra lite ändringar på förnamn och mellannamn. Jag tror fan att jag såg explosionen från Ö-vik när jag berättade mina planer för min mor. Men anledningen till att jag ringde var för att fråga henne om Jag var döpt till Christina Alexandra eller Alexandra Christina, men hennes svar var att det var ju så längesen så det kommer hon inte ihåg utan jag fick ta och leta fram dopbeviset. Om man inte ens kommer ihåg vad man döpte sin egen unge till så har man fan inte mycket bakom pannbenet! Det är dom där små sakerna som krossar mig.
Sen har jag av någon dum anledning suttit och kollat på gamla kort på datorn. Det gör ju inte saken bättre. Eller vissa kort hjälper mig. Eller snarare avskräcker mig.

Tänk positivt, pissa negativt



Denna är dock lite rolig

Man kan ju tycka att eftersom omständigheterna är som dom är just nu, att Hon skulle kunna ge mig lite andrum.
Man kan även tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget att det inte finns någon omständighet i hela världen som skulle kunna få Henne att backa en liten stund.

And my weakness is that I care too much

Efter att ha vaknat av en vidrig hostattack inatt som pågick i vad som kändes som en evighet och slutade med att jag hostade blod ger jag officiellt upp. Kunde inte somna om utan satt vaken tills bussen skulle gå. Åkte till Lättings och insåg att det faktiskt var den sämsta idén som fanns. Jag gick efter lunch och jag trodde aldrig bussen skulle komma fram så jag var hemma, kom innanför dörren och däckade i tre timmar i soffan. Vaknade av en tokig rastlöshet och fick för mig att jag var helt frisk och följde med Matilda och Erik till valbo och käkade hemma hos deras mormor och morfar. Big mistake! Jag tänker från och med idag inte äta någonting igen tills jag är helt frisk. Har fått sår i halsen av allt hostande och har så ont i levern av medicinerna att jag inte kan behålla något.  Har precis tagit alvedon som jag hoppas ska kicka in snart så jag kan tokstäda innan det börjar göra för ont igen för jag får panik av att bara ligga och se hur allt förfaller.
Har spenderat all tid sen jag kom hem med att ligga i fosterställning i soffan och grinat. Jag är sååååå less. 
Pinsamt hur liten man faktiskt blir när man är sjuk. Imorgonkväll tänker jag åka och tatuera mig. Min kropp har i och för sig tillräckligt med jobb att försöka läka ihop men jag har gett upp hoppet om att jag någonsin kommer bli frisk igen och är helt övertygad om att detta kommer bli min död.
Så därför så tänker jag köra mitt race och ignorera att det tillkommit fler problem dom senaste dagarna.
Så om jag inte svarar i telefonen eller någon annanstans så sover jag, tatuerar mig eller så har jag trillat av pinnen. Så om det sistnämna inträffat så slå en pling till Matilda så kan ni styra upp något först till kvarn på mina ägodelar.

Men tills något av detta inträffar så tänkte jag unna mig lite av dokumentären på ettan som handlar om andra världskriget. Jag är lite töntigt och konstigt besatt av andra världskriget och Hitler. Om jag fick välja att ha en konversation med en enda människa innan jag dör så skulle det nog bli Hitler. Jag anser att han är en av dom smartaste människor som funnits och om det fanns en möjlighet att kunna leva under den tiden och kriga för Hitler så skulle jag ta den chansen utan att tveka. Inte för den andledningen som han startade kriget utan för då skulle jag veta hur en människa kan bli hjärntvättad på ett sådant vis.
Jag kommer aldrig glömma min lärares min när hon gick runt i klassen och frågade alla vart dom helst av allt skulle vilja åka. Vi fick välja vilken plats vi ville i hela världen.
Där satt jag. En liten skitunge runt 8-9 år och säger att jag vill åka till Polen för att kunna gå på en guidad tur i en av Hitlers koncentrationsläger. Det tog nästan hela dagen att få hennes tappade haka på plats igen.
Men det är väl det ultimata. Det skulle vara hur grymt somhelst. Men det förblir nog en dröm då jag inte vet någon som skulle kunna tänka sig att åka dit.

Man trodde ju att man skulle uppskatta att man någongång kan gå till doktorn och få ett svar på vad som är fel på en men det här var ju liksom inte ens roligt. Åh, jag blir så less!

Kul kuuul KUUUL fredag!
Lägger ner ett tag nu tror jag.
Tänkte skjuta mig i huvudet, hoppas ni har en trevlig fredag.
Hej då.

Det bara försvann. Tänkte att jag skulle hinna somna med ruset av lycka inför tisdagen men det rann ur mig så fort att jag nu inte minns hur det kändes.

Fick nyss reda på att jag ska sätta mig under nålen på tisdag!

Det började ju bra med att jag faktiskt kom upp i tid så jag hann med bussen imorse.
Samtalet på vuxen slutade med att jag ville, ursäkta, knäcka nacken av idioten eller se till att han förlorar sin låtsas legitimation. Hur man under fyra samtal hinner bilda en uppfattning om en person så pass mycket att man kan presentera tre helt nya diagnoser som jag möjligtvis lider av är för mig helt ofattbart!
Och det här är ändå enbart en liten del av vad som grundar min avsky inför den självgode jäveln.
Dagen var ju liksom borttappad redan där. Den blev inte bättre. Den blev inte sämre.
Förens febern kom krypande igen vill säga.
Dagen imorgon önskar jag att man bara kunde hoppa över. Det är ett möte för mycket för mig.
Det är inte mycket som är bra nu, men det lär väl bli. Eller inte. Eller så blir det det. 
Don't know and really don't care.

En liten uppdatering sådär när klockan slagit över 02.00.
Vet inte vad det varit med mig idag förutom att jag mått bajs fysiskt hela dagen och kvällen.
Har varit så jävla gnällig och irriterad att jag velat ge mig själv bitchslaps hela kvällen.
Ta dig samman för helvete! Jag är sååå trött på mig själv just nu för jag kan inte sluta heller.
Det bara kokar i mig och jag har kanske inte varit den bästa människan att vara i närheten av ikväll.
Inte ens jag vill vara i närheten av mig själv vilket skapar ett smärre problem.
Har i alla fall hittat lappen där det stod när jag skulle vara på vuxenpsyk.
Hittade den igår och tyckte det lät kanon att jag inte behövde vara där förens 13.00 den 13/1.
Upptäckte nyss att den 13/1 är imorgon och det står absolut inte 13.00 utan jag ska vara där 11.15.
keep up the good work weirdo! Nästan lite för dåligt gjort faktiskt. Noll koll på varken dagar eller månader, har svårt att acceptera att det inte är 2009 längre och verkar inte ens kunna klockan. Vadå? Jag ska ju bara fylla 22 år. Hur stora krav kan man ställa egentligen? Tio år, enligt mig, flyger förbi vilket betyder att jag var 12 typ igår vilket betyder att det inte är så konstigt att man inte är en fena på allt det där än. Jag tänker leva efter den teorin.
Kan inte göra annat än att hoppas på att denna dag kommer bli bättre. Orkar inte gå runt och vara irriterad och känna mig som en tickande bomb. En helt annan sak om det faktiskt fanns något bakom dom här känslorna som kunde förklara det. Meeeeen jag har för stora krav. Eller så är ni andra för många och borde bli färre för ni tar upp plats som jag helst har för mig själv. Kanske jag bara svamlar pågrund av för hög feber? 
Eller så beror det på mina tolvåriga hormoner som spökar. Så är det nog. 
Det är inte lätt att växa upp hörrni.
Men ingenting blir lättare av min besatthet av lägenheten. Det spelar ingen roll om någon säger att det ser bra ut och att det inte är stökigt. Jag blir nog bara mer förbannad av det. För genom mina ögon så är det en krigszon där man får göra stigar för att komma fram och varje dag jag måste hem igen så får jag den där klumpen i halsen
och allt känns bara hopplöst. Hemma bra men borta bäst ligger högt just nu och jag orkar snart inte komma hem.
Det blir liksom aldrig bra. Hur jag än gör det, vad jag än gör. Flyttar på saker, ställer fram saker, ställer tillbaka saker, målar om, ångrar mig, diskar och tvättar. Fast jag gjort alla dessa saker tusen gånger innan så måste det göras om igen igen och åter igen. Det som stör mig mest är att det börjar påverka mig själv. Som i duschen idag när jag gjorde slut på en hel flaska med duschgel och en med shampoo i för att sen stå och tvätta händerna i nästan tjugo minuter växelvis med ansiktet och tvingade Matilda att klippa mig fast klockan var natt.
Det måste vara dom där hormonerna igen. (Sådär ja. Dra till med ett skämt så blir inte saker så påtagliga)

Hög feber och sprängande huvudvärk.
Matilda var så söt och åkte och köpte kinamat och jag skulle nog ha uppskattat det mer om jag inte mådde såhär då jag kunde glömma att få behålla det.
Extremt peppad för en fortsatt existens just nu måste jag säga!