Varför inte 40 timmar när vi ändå är igång? Detta kan folk nästan satsa pengar på ju! Nej, linjen är tunn nu.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Är uppe i 35 timmar utan sömn. Och jag är så fruktansvärt trött. Kan knappt röra mig utan att det känns som miljontals knivar skär i hela min kropp och jag har en sådan huvudvärk att jag i ren panik tog två 1 g alvedon och en voltaren som jag hittade men jag antar att det inte fungerar på värk som kommer av för lite sömn. Fungerar dock litegrann på värken i ryggen. Jävla cplungor att aldrig bli friska. Är det inte meningen att man ska bli bättre när man ätit klart medicinen? Jag har även hört rykten att om man blir ordinerad kortison så ska man trappa ner på det och inte bara kapa det. Synd att dom rykterna kom nu när sista dagen på kortisonen var igår och läkaren inte sa något om det alls. Så om rykterna stämmer så lär jag väl knappast bli bättre. Det jävligaste är att jag är fullt medveten om att jag egentligen skulle ha gått tillbaka till doktorn för några dagar sen eftersom jag inte blir frisk och har så ont ner mot njurarna och levern att jag känner mig handikappad stundvis, men kan inte gå dit för jag ska såklart hålla på och vara över 20 år vilket betyder att jag måste betala och dom pengarna finns inte.
Min mor ringde idag och jag berättade att jag börjar bli sämre igen och hon sa "du kan ju ta dom pengarna av mig och betala tillbaka när du har råd." Aldrig. Och absolut inte när det bara är 17 dagar kvar tills hon kommer.
Jag skulle få äta upp det tills jag spydde galla. Så det återgår till det vanliga. Att bita ihop tills jag kommit upp i 900 kronor från terapin att högkostnadskyddet börjar gälla för det ska soc betala. Man ska ju försöka se saker positivt men hur man än vrider och vänder på det så är det ju en omöjlighet att kunna vrida det från negativt till positivt.
Sen har vi det här med sömnen. Den har egentligen ingenting att göra med att jag har ont. Jag har inte haft konstant värk i över 14 dagar men har fortfarande haft ett helvete med att kunna somna.
Tänkte att ett bad skulle hjälpa mig att slappna av men när jag väl hoppade i så insåg jag lika snabbt att jag inte riktigt är en fena på att bara ligga helt stilla utan att ha något att göra. Läsa en bok skulle vara skönt tänkte jag, men efter att jag måste läsa nästan varje mening 5-6 gånger för att ens få in vad det står pågrund av min underbara brist på koncentrationsförmåga så slutade det som vanligt med att jag slängde boken i väggen.
Jag klev upp och muttrade alla fula ord det finns i världen och satt mig här. Hann inte mer än att sätta mig ner innan jag bara började gråta för jag är så less. Jag känner mig som ett vrak, och nej. Jag tycker inte synd om mig själv, det är fan bara inte roligt längre. Och sådana perioder som jag är inne i nu när sömnen är mitt största problem så får det mig att tänka idiotiska tankar att jag skulle kunna döda för något att sova på för jag blir så desperat. Fattar inte hur jag ska klara av allt som händer just nu om det här ska fortsätta. Har börjat tänka på morgondagen och vad min desperation är påväg att göra med mig och kanske är det bra. Men det kan lika gärna förstöra för mig eller så händer det inget alls utan att man bara blir ignorerad vilket inte skulle göra mig direkt chockad. "tyvärr, vi kan inte hjälpa dig. Du får försöka boka in en tid med en läkare. Du kan få en tid om hundrasjuttioelva år. Lycka till!". I det här läget så vet jag fan inte vad jag gör om det ens i närheten händer något sådant. Och går jag inte in i ett samtalsrum så kan det knappast kosta pengar.
 Dom öppnar om några timmar och frågan är fan om man inte ska stå och trampa i dörren när dom kommer och låser upp!