Dravvel
Dock med väldigt många inslag som blev väldigt personliga för mig och jag tror att det rev upp en hel del och jag känner mig rejält nere just nu. Blandat med migrän så tror jag att någon slags panik/ångest attack ligger och bubblar därinne, vilket gör att jag hoppas att alla som ska komma till våran föreställning imorgon plötsligt insjuknar i någon allvarlig sjukdom som gör dom totalt däckad. Dom ska dock bli frisk redan samma kväll och känna som om inget har hänt. Bara så vi måste ställa in liksom.
Imorgon har H sin födelsedagsfest. Det kan förhoppningsvis komma att bli ett skönt avbrott på livet just nu.
Det är i alla fall mitt mål med kvällen, så jag hoppas att jag i alla fall kan uppfylla det.
om du bara såg dig genom mina ögon, hörde mina tankar, kände vad jag känner, skapar en verklighet, även om den kan komma att bli falsk, som lugnar mitt kaos och fyller mitt hjärta.
Om jag bara kunde se mig genom dina ögon, kunna veta vilka ord som finns på din insida eller om det du säger är det som finns. Om jag bara kunde veta om det som finns nu kommer kvarstå, eller om någonting kommer att förändras. Delar du ibland mina fantasier på ett annorlunda band mellan oss eller är jag ensam om det?
När du ser på mig, kan du då liksom jag bortse från allt som varit och se mig som något eget?
Blev jag något du bara inte kunde släppa för din egen skull, fyller jag upp en plats inom dig som ingen annan kan ta över eller är det rädslan för hur det skulle kunna sluta som gör att du aldrig backar?
Är det jag med alla mina tankar, drömmar och förhoppningar som gör mig blind för hur allting egentligen ser ut?
I fall down before you
I'll smash your burning crosses to the ground
Undra hur kvällen skulle ha varit eller snarare livet om jag någon jävla gång kunde ge fan i att svara i telefonen när Hon ringer!? Det är något otroligt hur en människa som sitter över 30 mil bort kan rasera, förstöra och döda så fantastiskt som Hon! Jag blir så less. Kan man få ha en endaste jävla dag ifred!?
Buuuhuuu det är så synd om dig för du har så stressigt på jobbet och så dåligt blodtryck. Dina barn visar ingen uppskattning fast du aldrig gjort något annat än att ställt upp, tagit banklån hit och dit för att jag och brorsan skulle kunna få kläder och kunna hitta på saker så jag slapp sitta inlåst 24 timmar om dygnet. Nej, det vänder du emot oss så fort du ser en möjlighet att göra det. Kan absolut inte se något fel med att man betalar ett helt körkort till ett av sina barn, och sen lovar det andra barnet att "ja, när du slutat med alla mediciner och visar att du mår bättre så ska vi se till att du också får ett." Vad hade för tanke när du beställde ett körkortstillstånd till mig och lät mig köra en gång och det enda du gjorde var att sitta bredvid och skratta för att det gick lite hackigt i början? För att sen kunna gnugga ännu mer i ansiktet på mig hur liten och utan värde jag är?
Dina jävla krokodiltårar står mig upp i halsen och det är fan helt otroligt att jag inte lyckats drunkna genom telefonen! 2 månader och 17 dagar. 79 dagar. 1896 timmar. Sen ska du stå där i min hall. I min lägenhet. I 6 dagar, alltså i 144 timmar så måste jag ha munkavlen på, nicka och le fint och utstå hur du gång på gång på gång kritiserar till och med saker som andra inte skulle kunna se en möjlighet till att kunna kritisera.
Jag hatar mig själv så sjukt mycket för att jag alltid kommer ha ett band till dig och vad jag ska göra med den här kvällen nu har jag ingen aning om och ärligt, just nu skiter jag i vilket!
Your Word Isn't Worth More Than A Puke In The Dust
Small, simple, safe price. 79
Rise the wake and carry me with all of my regrets. 5 31+31 17
This is not a small cut that scabs, and dries, and flakes, and heals.
And I am not afraid to die.
I'm not afraid to bleed, and fuck, and fight.
I want the pain of payment.
What's left, but a section of pigmy size cuts.
Much like a slew of a thousand unwanted fucks.
Would you be my little cut?
Would you be my thousand fucks?
And make mark leaving space for the guilt to be liquid.
To fill, and spill over, and under my thoughts.
My sad, sorry, selfish cry out to the cutter.
I'm cutting trying to picture your black broken heart.
Love is not like anything.
Especially a fucking knife.
Nej
W lämnade nyss en kommentar om att det är okey att gråta och sånt tjafs, men vem har tid med sånt? När man istället kan byta låt och bli sådär riktigt fint bitter och inte bry sig om någonting egentligen som om man kastades tillbaka flera år.
Sen tillslut så hittar man undangömt i en mapp på gamla datorn den där låten som totalt slår sönder allt och raserar hela min värld och jag vill bara falla ihop i en boll och gråta sönder mina ögon.
P
Vårat vardagsrum är ombyggt till något av en djungel av kablar, musar, tangentbord och datorer. Har fått hem min gamla stationära dator med en hel massa saker från flera år sen tillbaka.
Så nu sitter jag med glittrande ögon med ett brett leende på läpparna blandat med smärta från gamla tider efter varje gammal låt och text jag hittar.
Detta mina damer och herrar, är porr för mig!
Jag kan nästan glömma bort lite av hur dagen varit. Men bara nästan. Och jag kan nästan, men bara nästan klara av alla ord som förblir osagda.
Åh den säger allt. Och lite till. Om dig och allting då och nu och tårarna hittade en utväg igen
Att hitta en sådan här låt gör nästan lite för ont. En låt från Forsbacka, Storsjögården och allt därimellan
As if your words were my tears.
En timme gick. Två timmar. Nästan 10 sidor av ord senare slutar fortfarande inte tårarna att rinna.
Varje litet ord river sönder mig för att jag gjorde valet att skriva ner allting som jag inte kan säga.
Tårarna som rinner är en blandning av skratt, smärta och saknad och jag önskar att dokumentet som innehåller allt bestod av dig. Att dina ögon var min dataskärm och tangenterna min mun.
Att handen som torkar bort tår efter tår tog formen av din och axeln som jag vill luta mig mot och famnen jag vill falla in i fanns där bredvid mig.
Delete knappen blev nedtryckt lika snabbt som jag skrivit sista bokstaven, och jag önskar att det skulle räcka för att det för evigt skulle försvinna. Men samtidigt som utrymmet på hårddisken blev större så blev möjligheten att kunna andas fritt mindre och du tog en ännu större plats i mitt hjärta och blev något så mycket större för mig än vad du någonsin varit och behovet och min längtan efter mod att kunna uttrycka mig slänger snaran flera varv till runt min hals och jag önskar jag kunde känna att tiden fanns på min sida.
Not a day goes by I don't wish I had you.
So run away, I'm glad you're still here.
It's a bitter sweet victory.
Lovin' the ghost in front of me
I wrote a couple of notes.
One in love, one in anger.
They're lying there dying in the dresser drawer.
Lived louder than my voice.
Struggled through a stranger.
As if your words were my tears.
Flowing freely, warm and quiet.
From the edges of my eyes and my ears.
Then all that disappears
Now I can't laugh, can't cry.
And I can't run, can't hide.
You get used to the pain, and numb to the sting
Till you can't feel anything
En uppdatering ca 60 minuter senare. Stängde av totalt och har istället en givande(?) konversation på Facebook.
Ändrade min status till When life gives you lemon, you say FUCK LEMON, and walk away.
Delia:
Or you make lemonade.....?
Alex:
But if life gives you to much lemon you won't have the energi to make lemonade of everything.
Delia:
No...then you get a bit angry and throw the lemons right back in the face of life!
Alex:
Yeah, you can do that. But if you say fuck lemon and walk away then the life will think that it have won, and later when it least expect it you take every lemon in the world and then throw it back in the face of life! That way the life will understand not to mess around with you. Oh! The taste of revenge is to much for me!
Och Resturang Emofiol är åter öppen efter renovering
där dagens maträtt alltid är kaos och uppror med förtvivlan till efterrätt.
Vi har som policy att alla oavsett inkomst ska kunna äta här och har öppet tjugofyra timmar om dygnet.
Välkommen!
-
Bloody Sunday
Heipa!
A day among the rest
Ja, imorgon är det söndag. En dag bland resten av veckans dagar. Så oviktig och meningslös känns den.
Fredag och lördag har varit lugn. För lugn vilket resulterat i rastlöshet deluxe.
Vet inte vad jag ska hitta på imorgon. Förhoppningsvis så vaknar jag runt 15.00 som idag så söndagen slipper vara så lång.
Dagens konstaterande: Ett dygn består av för många timmar. Året av för många dagar och jag av för lite av allt.
You will be sorry
Det finns vissa beroenden man aldrig blir av med
Yo Spratcho Kommer In Med Snow
So what to do, what to do? Är speedad till max och hoppas verkligen att det håller i sig till i alla fall runt 14.30 när föreställningen är slut. I och för sig kan det ju bli lite spännande om det inte blir så.
Undra om man ska börja vandra mot stan?
Irriterande, gnagande, iskall, skållande, smärtsam, skön och skrämmande känsla och sak. Jag blir galen!
The winter in my heart
Klev av vid bibloteket och precis då går min pappa och hans nya fru förbi mig. Det var ett tag sen som jag såg honom och var så pass nära honom. Jag frös på stället och kände hur luften bara försvann och hur jag började skaka.
Dom gick in i cafeterian och jag bara stod där utanför och stirrade. Jag kom ingenstans.
Han vände sig mot fönstret och bara stirrade på mig. Tillslut fick jag igång benen och gick runt hörnet av huset och panikringde till W men fick inge svar. Jag bara kände hur spyorna började komma upp i halsen.
Precis när jag ska försöka gå därifrån för att ta mig till Lättings så kommer dom runt hörnet och han saktade in och tittade på mig med dom där vidriga psykopatiska ögonen, skrattade till och hånlog åt mig ungefär som "nu hade du tur", för jag vet att han aldrig skulle göra något när hon är med.
Jag vet inte hur länge jag stod där men efter att ha spytt en gång så gick jag på vingliga ben till Lättings och jag är fortfarande livrädd och har fortfarande inte fått min kropp att sluta skaka.
Min kära mor ringde lite senare och jag förklarade vad som hade hänt, att det var därför jag lät så skärrad och hon har mage att försvara honom. "Men du vet ju hur han är. Han skulle ju aldrig våga göra något. Han gör det ju för att retas."
Det här kan hon alltså säga efter att till och med suttit i både tingsrätten och hovrätten i ett mål om misshandel och även sett bilderna från akuten för att inte glömma att det faktiskt var hon som skjutsade mig till akuten.
Jag är så trött på allt dysfunktionellt. Jag är så trött på dom här nätterna då jag ska sitta här och vara så förbannad över vad mina föräldrar är och hur dom alltid kommer att vara och att jag fan aldrig kan göra något åt det. Jag och min faster, den enda normala på min pappas sida, hade bestämt att jag skulle följa med henne ut till Forsbacka för att min farmor ville träffa mig. Min farmor har aldrig gjort mig nå dumt mer än att jag aldrig har haft en relation med henne. Dels hennes fel då hon inte kämpade för det då mina föräldrar vägrade att låta henne att träffa mig och min bror och hon fick spara alla julklappar och presenter i en garderob under alla år.
Men nu är det så att min far bor ca två minuter ifrån henne och även umgås med henne ibland och jag vet inte om jag klarar av att sitta i hennes vardagsrum och höra hennes dörr öppnas och min far plötsligt skulle stå i vardagsrummet. Fast jag vet att min faster aldrig skulle tillåta att han någonsin la en hand på mig igen så finns det ingenting som stoppar honom från att göra som han vill.
Så ja. Till och med när han inte finns i mitt liv längre så lyckas han ta bort min trygghet att kunna röra mig fritt eller ta ett beslut om att träffa min egen farmor.
Min mamma tar bort möjligheterna att kunna träffa dom två människor som jag hyser en så fruktansvärt stor respekt för och älskar in i döden, min mormor och morfar. Även min moster och Mats, den hon bor med.
Så om man slår ihop allt i ett så har jag fortfarande inte, snart 22 år gammal en chans att ta mina egna beslut utan påverkan av två andra människor.
Vi slutade runt halv tre på Lättings idag men jag gick inte därifrån förens klockan var närmare fyra då jag var övertygad om att han skulle stå där utanför någonstans och vänta på mig.
Inte ens i min egen lägenhet kan jag känna mig trygg då jag många gånger är övertygad om att han vet exakt vart jag bor och minsta lilla ljud efter mörkrets inbrott är enligt mig han som försöker ta sig in i lägenheten.
Jag har inte råd med elräkningen efter alla lampor som måste vara tända och jag vill inte behöva väcka Matilda ibland bara för att hon måste gå och tända lampan i hallen för att jag ska kunna gå på toa.
Ge mig en natt där någon säger godnatt och går in till sig utan att jag ska behöva oroa mig för att personen/personerna ska komma in efter att jag somnat för att skada mig. Jag kan ligga i sängen och somna utan att jag hoppar till av ljudet från mina egna andetag.
Man säger ju att det inte spelar någon roll vart man rymmer för problemen jagar alltid ikapp en, men när det handlar om det här så är det uttrycket rent bullshit!
Om jag hade pengarna så skulle jag säga upp allt som jag behöver säga upp och ta en one way ticket någonstans och aldrig mer återvända. Inge illa menat mot mina vänner eller mot dig Matilda. Men när det kommer till just det här så skulle jag nog vara redo att offra allt.
Men ska jag verkligen tillslut behöva lämna landet bara för att vara säker på att ingen av dom någonsin kan hitta mig igen!? Jag, ni, du, allt och livet suger just nu och jag är fruktansvärt bitter och jävligt ledsen och förbannad över mig själv att jag fortfarande inte har det du har och kan släppa ut allt och att jag är nöjd som det är men fortfarande vill att allt ska vara så mycket mer än det är och att jag snubblar på alla tankar och inte har några pengar så jag kan köpa nya hörlurar och ett par mjukisbyxor och att jag öppnade min blogg igen och inte kan skriva ett inlägg som innehåller tankar och funderingar som inte har något mörkt i sig.
Om du ser det här och förstår att det är dig jag menar så vill jag att du ska veta att jag finns här.
Du vet, anytime och jag vill att du ska veta att ordet Tack föralltid kommer vara det vackraste ordet jag vet.
Du
The Last One
En mening som används flitigt men som man egentligen ska vara väldigt försiktig med att använda.
Det är en mening som cirkulerar i mitt huvud non stop. En mening som man använder i hopp om att det ska betyda någonting positivt för personen man säger den till, men varje ord i meningen förvandlas till knivhugg för mig. Jag vill inte att min insida ska vara det som räknas. Jag vill inte att min utsida ska vara det som räknas.
En människa har en utsida och en insida. Om inget av dom kan räknas, vad finns då kvar?
En tomhet fylld med förvirring och kluvenhet?
Det ser ut som om jag börjar skriva en uppföljare på den första boken om mitt förra liv.
En uppföljare som börjar med att påminna läsarna vad som hände i den första.
Jag, författaren, väntar lika spänt som läsarna på vad som kommer stå skrivet i dom nya kapitlen.
Det känns som om vad somhelst kan hända. Det går inte att gissa sig till det.
Men jag tror att det kommer bli en nervkittlande, lycklig, skrämmande och sorglig bok med ett sjuhelvetes oväntat/väntat slut.
Klockan börjar närma sig 02.30 och jag borde nog sova men alvedonen jag fick av W vill inte riktigt verka som den ska. Tog dom två första för ca 3 timmars sen och den starkare för ca en halvtimme sen men det gör fortfarande ohyggligt ont. Några timmars sömn måste jag få så jag orkar att stå på benen imorgon då vi återigen har föreställning. Om jag sover ca 3-4 timmar så brukar jag orka med en och en halv timme som vi håller på trots febern och den andra värken. Så vi håller tummarna för det då.
Om jag bara kunde släppa alla spärrar jag har, all skam. Skippa allt skitsnack och bara tala direkt ur hjärtat. Fråga det jag vill fråga. Säga det jag vill att du ska höra. Jag har gått igenom det om och om igen.
Letar desperat efter tillfällen då jag bara kan slänga ur mig det. Ignorera att du faktiskt står där framför mig.
Mycket av det jag vill och behöver säga har du redan sagt till mig, miljontals gånger känns det som, men jag behöver säga det till dig. Så öppet och ärligt som det bara går. Men när jag bestämt mig för att "nu ska det ske" och du sitter framför mig så snubblar jag bara på orden, skrattar bort det och/eller byter ämne.
Och jag begriper inte vad du har som inte jag har. Som kan få dig utan gränser säga allt det du säger.
Jag vill. Jag vill så obeskrivligt mycket få det du har som gör det möjligt för dig att säga allt.
Never Say Never
Men samtidigt. Vad finns det att säga? Det är väl mer en axel till utlåning som behövs, tror jag.
Life is short, but this time it was bigger
It's true. No one knows
The sea's evaporated Though it comes as no suprise These clouds we're seeing They're explosions in the sky It seems it's written But we can't read between the lines Hush It's okay Dry your eye Dry your eye Soulmate dry your eye Dry your eye Soulmate dry your eye 'Cause soulmates never die This one world vision Turns us into compromise What good's religion When it's each other we despise? Damn the government Damn their killing Damn their lies Hush It's okay Dry your eyes Dry your eyes Soulmate dry your eyes Dry your eyes Soulmate dry your eyes 'Cause soulmates never die Soulmates never die Never die Soulmates never die Never die Soulmates never die Soulmates never die Soulmates never die Soulmates never die
--------------------------------------------------------------
All my bags are packed
i'm ready to go
i'm standing here
outside your door
i hate to wake you up to say good bye
but the dawn is breaking
its early morn
the taxis waiting
he's blowing his horn
already i'm so lonesome i could die
So kiss me and smile for me
tell me that you'll wait for me
hold me like you'll never let me go
'cause i'm leaving on a jet plane
don't know when i'll be back again
oh babe, i hate to go*
there's so many times i've let you down
so many times i've played around
i tell you now they don't mean a thing
every place i go i think of you
every song i sing i sing for you
when i come back
i'll wear your wedding ring
and now the time has come to leave you
one more time
oh let me kiss you
then close your eyes
and i'll be on my way
dream about the days to come
when i won't have to leave alone
about the times when i won't have to say...
i'm leaving on a jet plane
don't know when i'll be back again
oh babe, i hate to go
i'm leaving on a jet plane
leaving on a jet plane
on a jet plane
Det är som det är
Grannsämja
Första två-tre timmarna gick väl bra. Skramlade ihop till en cola. Tvingade i mig lite mat och la mig i soffan.
Det var för ca tre timmar sen. Resterande timmar fram till nu så har jag lyssnat på våran kära granne vägg i vägg göra sina vanliga, tyvär dagliga sångövningar. Sen vi flyttade in så har denna man sjungit för fulla muggar dag/kväll/natt. Sångövningar som växlar med bråk mellan han och sin sambo.
Jag har absolut inga somhelst problem med människor som sjunger då jag själv gör det för att kunna överleva dagarna. Men då jag upptäckte väldigt tidigt att jag är fruktansvärt känslig mot ljud som låter fel och är falska så funderar jag extremt mycket på att säga upp lägenheten och flytta redan ikväll.
Min kära granne kan inte ta en ton rätt, jag funderar till och med på hur människor överhuvudtaget kan höra vad människan säger när han pratar. Jag har aldrig i hela mitt liv hört någon ta en ton på det här viset.
Nej, man kan inte ens kalla det en ton. Han har en ren massaker av varje bokstav att jag funderar på att aldrig mer ta en ton för att han utsatt bokstäverna för så mycket lidande.
Jag vet inte om hans val av låtar är värre än hans röst. Jag har aldrig hört honom sjunga några andra låtar än Aldrig ska jag sluta älska dig och You raise me up.
Jag trodde han hade förstått vinken efter att han gormat You raise me up i nästan en timme och jag tappade allt förstånd, ställde mig precis vid väggen och genom opera sjöng samma låt.
Han blev tyst några dagar och jag var så lycklig att jag bara behövde lyssna på när dom visade sin kärlek gentemot varandra, tills jag kommer upp i trappuppgången och hör hur han sjunger Aldrig ska jag sluta älska dig.
Jag måste nog allvarligt klaga hos hyresvärden snart för jag mår ärligt dåligt av att höra det här.
Mina öron har blödit tillräckligt länge och jag börjar bli rädd för att mina öron kommer smulas sönder snabbare än MJs näsa.
Men vad är en fredagskväll utan variation?
Det har även dom senaste tre timmarna varit, vad det låter som, en hel jävla skolklass på studiebesök i min trappuppgång. Har ni ett hem? Gå dit isåfall! Var är era föräldrar? Jag vill prata med dom.
Ställa en rak fråga.
Är era barn dumma i huvudet!?
Om inte.....Lär dom skillnaden mellan ett trappräcke och ett trumset, att uttrycket tala är silver, tiga är guld är det enda dom behöver veta här i livet och be dom förfan att sluta skrika som om dom vore utvecklingsstörda!
Som pricken över i:et, grädden på moset, så kvällen kunde bli som handen i handsken liksom så är det någon som smäller av ett jävla fyrverkeri precis nu!
Jag hoppas ditt anus får tänder och äter upp dig när du sover
Ingen Rubrik
Vila i frid Kim
Du kommer alltid finnas kvar
