Få se. Vad har dagen bjudit på? Vaknade och gjorde misstaget att kliva upp, då jag upptäckte att axeln och huvudet gjorde mer ont idag. Gick och la mig igen och har sedan legat där till typ...nyss? Min största längtan hela dagen och kvällen är att Matilda ska komma hem från jobbet snart så hon kan tvätta mitt hår. Tur att jag har en sambo som jobbar inom omvårdnad. Hennes kunskaper kommer säkerligen komma väl till hands den närmaste tiden. Såg nu när jag gick förbi kylskåpet att jag har en räkning som skulle ha betalas i torsdags. Jag kan inte förstå varför jag ska ha så svårt med att betala allt i tid? Inte ens nu när jag skriver om det så kan jag logga in på banken och betala den. Knepigt.

Idag fyller Leslie två år :)

Efter flera timmar på akuten, sår, blåmärken, en smärta som aldrig vill gå över, mitella, en trolig hjärnskakning och återbesök om två veckor så har jag bestämt mig för att aldrig ta en promenad igen så länge ingen håller i mig. Det är i sådana här lägen man faktiskt får tycka fruktansvärt synd om sig själv.
Och det värsta av allt är att jag missade när Peter Jöback sjöng sig direkt till final.

Varför ska det vara så svårt att få en ny lägenhet? Hittade en men fastighetsägaren verkade inte tycka att det var en bra idé att ta bort den från nätet utan hellre låta en tro att den fortfarande var tillgänglig.
Så. Om du eller någon du känner vet en lägenhet som är ledig. 2:a eller 3:a. Minst 55 Kvm helst balkong men inget måste. Där det är tillåtet med husdjur och den ska ligga på söder, brynäs, i stan eller i närheten av dessa alternativ så hör av dig.

Hur ska man kunna undvika mord när grannen vägg i vägg har spenderat dom sista två timmarna med att åter igen tro att det han gör är att sjunga? Han har inte sjungit någon annan låt än you raise me up och har även avancerat och lagt till instrument bestående av kastruller! Det gnisslar och spränger i hela kroppen på mig.
Jag skulle kunna gå dit och be honom vänligt att dämpa sig, men hur ska jag kunna hålla mig från att inte flippa ur när denna människa har hållit på såhär sen vi flyttade hit!? Helt omöjligt. Det skulle inte förvåna mig om hans tjej snart börjar bråka på honom. "Vi pratar aldrig." "Du bara spelar ditt tv-spel och jag sitter bara här hemma utan något att göra." "Ja, men du kan väl vara med och spela då?" "Nej! För du bara skäller på mig för att jag inte förstår!" "Men ring en kompis då?" "Nej, jag har för ont i huvudet för att orkar hitta på något!." "Jag är hungrig." "Men jag orkar inte hålla på och laga en massa mat." "Jaha! Så nu är jag tjock också!?"
COME ON! Vart går gränsen!?!

Tuff dag idag. Den behöver gärna inte upprepas

Bet ihop, ställde upp för laget och gick på Valentines Day ikväll med Matilda och Jane. Romantiska komedier är det värsta jag vet inom film. Det är så meningslöst och jag kan inte ens kalla det för ett bra tidsfördriv. Man får som inte ut något av det. Det skapar ingen eftertanke, ingen diskussion och är inget man kommer ihåg dagen efter. Vi bytte salong och kollade på Wolfman direkt efter den första filmen och den var ju såklart bättre. En remake på The Wolfman från 1941. Har inte sett originalet men tror dock att den är bättre. Ganska uppenbart.
Men det spelar egentligen inte så stor roll då jag är ganska svag för filmer som utspelar sig för i tiden.
Och snart fyller jag år. Det enda jag ser fram emot är att Tim Burtons nya film Alice i Underlandet har premiär då.
Är besatt av hans filmer efter att jag såg Edward Scissorhands för första gången. Har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den nu men jag kan se den miljoner gånger till. Men mycket av anledningen att Johnny Depp har huvudrollen. Det finns inte ord som kan beskriva den mannen. Mitt enda riktiga mål i livet är att träffa honom. Eller se honom på nära håll i verkligheten. Sen kan jag dö. Då har jag upplevt allt jag behöver.
När jag ändå håller på så kan jag tipsa om två filmer. The Box och Bronson. Gick på 7:ans bio för ett tag sen. The Box är i klass med Donnie Darko och Bronson behöver ingen vidare beskrivning. Se dom bara.
För att inte tala om Transformers, Powers Rangers och X-men. Tror inte riktigt jag skulle klara av att andas utan film och musik. Eller det skulle jag inte. Det är vad som håller en ovanför ytan. Så länge det finns så finns det alltid något att leva för. Låter säkert helt sjukt men det handlar inte bara om vad man ser när man tittar på skärmen eller hur en låt låter. Det är vad som finns bakom allting. Som med en riktigt bra låt. Lyssnar man på hur alla instrument låter var för sig och sen i sin helhet samtidigt som man lyssnar på minsta lilla ton i rösten på sångaren så blir det en helt annan sak. Tror det är därför jag är så fruktansvärt såld på Jason Mraz. Människan är så sjukt musikalisk och ett riktigt geni. Eller körsång. Det är helt sjukt bra. Speciellt om man ser det live. Samma sak där. Lyssna på en stämma i taget och sen sätt ihop allt och det blir helt sjukt!
Om det inte finns en i kören som totalt pajar allt. Som när jag var och lyssnade på en kör med W och hennes dotter. Jag kunde inte sluta störa mig på en tjej i kören. Jag blev riktigt förbannad där ett tag och jag fattade inte vad hon hade där att göra. Det blev bara så fel. Bara grejjen att jag fortfarande kan höra hur det lät säger väl ganska mycket tycker jag. Jag är tacksam för att få vara musikalisk lagd men lika månger gånger som jag älskar det så avskyr jag det då jag hör minsta lilla fel och det stör mig något fruktansvärt. Att höra någon sjunga falsk är bland det värsta jag vet. Det är som om någon drar en kniv fram och tillbaka på en tallrik. Men det händer inte bara när någon sjunger. Säger någon en replik på Lättings till exempel och inte betonar ett ord som ska betonas eller säger en replik fel så det inte får den mening den ska ha så blir det kaos i huvudet på mig.
Men jag skulle inte byta bort dom sidorna av mig för något i världen. Vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till då.
Men det är drygt många gånger att man automatiskt skapar en rytmen av allt man hör, speciellt när man ska försöka sova. Jag ligger och trummar med tårna eller fingrarna tills jag somnar vilket gör att det kan ta en jäkla tid innan jag väl somnar för hur lätt är det när man inte kan ligga still?

Enda människan jag kan klara av utan att bli förbannad är Matilda. Det tog ett tag innan jag klarade av att lyssna på henne när hon sjöng men nu tycker jag det är helt underbart. Men det är mycket för att hon är så jäkla söt när hon springer runt med hörlurarna i öronen och sjunger med utan att vara medveten att hon gör det. 
Men vad gör det egentligen att hon inte kan sjunga eller spela något instrument eller delar mitt intresse för musik när hon är som hon är? Hon gör min dag varje dag och jag älskar henne runt jorden och tillbaka.
Att hon fortfarande är kvar hos mig efter all skit jag har utsatt henne för. Alla nätter hon suttit och väntat och den konstanta rädslan att jag kanske inte ska komma hem igen. Ja, det finns hur mycket somhelst som skulle ha fått henne att gå för längesen. Jag kommer vara evigt tacksam över att hon fortfarande finns vid min sida och hon är en jäkligt stor anledning till varför jag verkligen vill komma vidare i livet. Så vi kan komma vidare och försöka lägga saker bakom oss, läka och skapa den framtid vi vill ha tillsammans. Jag kan inte ens se hur en dag utan henne skulle se ut. Det existerar inte. Jag börjar förstå det här med att någon kan vara ens andra hälft.
För mig är hon min ena lunga, halva mitt hjärta, mina ögon när jag själv inte kan se, mina ben när jag inte är kapapel till att själv stå på dom, när jag försöker så ger hon mig hopp och för det älskar jag henne obeskrivligt mycket. Som jag sa när vi träffades. Bara genom att inte vara typisk gör dig vackrast i hela världen. 
  

Fick en kommentar på det förra inlägget av en som jobbar på barn och ungdomsidan av sjukvården. Inser att jag kanske var lite orättvis. Innan jag fyllde arton så fanns det i alla fall en struktur och någon slags ordning.
Sen anses du vara vuxen och i alla kategorier inom vuxen sjukvård så finns det inge bra att säga.
Dom verkar ha någon slags oskriven lag att väcka hopp, erbjuda saker och få en att tro att nu kommer det bli bättre för att sen göra bort sig på ett sätt som är som "Lilla vän, trodde du verkligen att Du är någon vi skulle lägga ner tid på att hjälpa?".
Note to yourself: NI SUGER!


Att börja dagen med att vara tokigt irriterad slutar alltid på ett eller annat sätt illa för mig.
Som om det inte vore nog så inser jag vilket jäkla jobb jag har framför mig att få bort alla lukter efter henne. 
För att inte tala om tiden det kommer att ta att få alla saker på sin plats och få det att kännas rätt igen efter att hon har varit där och förstört. Det kommer ju ta extra lång tid eftersom just hon har förstört det.
Tvångstankar Deluxe, som jag hatar dom!

Det är helt normalt att människor blir sjuka, men att ringa när jag är halvvägs påväg dit och berätta att hon jag ska träffa är sjuk som förra veckan känns väl lite sådär. Men som sagt, det är normalt att bli sjuk.
Men att göra det idag igen får mig att tappa humöret totalt. Är en människa sjuk en hel vecka, en hel helg och igår så är det inte så stor sannolikhet att man skulle vara frisk idag. Så varför inte bara ringa igår istället för att göra exakt likadant som förra veckan. Nu måste jag vänta tills hon behagar att höra av sig igen för att ge mig en ny tid. Men det är lugnt. Jag har ju bara väntat över ett år på att få komma igång med den där jävla skiten.
Blev skapligt less nu och jag avskyr när det blir såhär för jag tappar intresset totalt och tillslut bara skiter i det.
Hade verkligen behövt komma igång med det där nu och speciellt idag då jag är på en bristningsgräns deluxe och skulle behövt något annat att tänka på.
Den svenska sjukvården, mina damer och herrar.
Dom gör lika mycket nytta som om dom inte skulle finnas överhuvudtaget!

Är 99.9% säker på att jag inte skulle ha suttit här just nu i soffan, utan i ett mycket mindre rum med en obehaglig säng, låst dörr och en spännande rättegång att se fram emot om inte W hade kommit till undsättning ikväll. Låter säkert hemskt, att jag skulle kunna göra något mot min morsa som skulle få mig att hamna i häktet, men sanningen svider och gör ont. Det skulle absolut inte kunna hända av anledningen att jag hatar henne, för det gör jag inte. Däremot tror jag att det skulle vara ganska bra för mig att kunna ha den möjligheten att hata henne ett tag för att kunna släppa henne och acceptera det livet gav mig, eller snarare vad livet inte gav mig, men jag tror att meningen Du ska respektera och hedra dina föräldrar sitter för djupt i mig för att jag någonsin skulle kunna känna ett hat mot henne. Inte mot någon av mina föräldrar. Det betyder inte att jag känner motsatsen till hat, för kärlek och mina föräldrar har aldrig klingat bra. Jag känner ingenting och allting vilket alltid skapar en skrämmande och smärtsam tomhet.
Jag tror att det som stoppar mig mest i kriget angående mina föräldrar är att jag ser dom som mina föräldrar.
Visst, vilka som är mina biologiska föräldrar kommer jag aldrig komma ifrån.
Men ju mer tiden går efter att W kom tillbaka och jag ser och hon förklarar och visar hur saker kan gå till så börjar det sjunka in hur vriden och sjuk min bild av hur föräldrar ska vara faktiskt är.
Det spelar ingen roll att jag är över tjugo år. Jag har alltid trott att så som mina föräldrar är/var, så är/var alla.
Så som det gick till hemma hos oss, det hände hos alla fast det kanske inte syntes på utsidan.
Det trodde jag även om W och hennes familj under alla år jag gick och pratade hos henne.
Om jag såg minsta lilla prick i hennes ansikte eller om hon klev upp från stolen lite långsammare än vanligt så var jag övertygad om att hon hade åkt på spö kvällen innan.
Sen kommer hon och slänger upp i ansiktet på mig hur sjukt fel jag har haft under alla år.
Har varit hemma hos henne några gånger nu och stör mig något fruktansvärt på hur tyst och lugnt dom har det.
Jag vet inte hur man ska betee sig för det ligger ett sånt lugn över hela stället.
Varje gång jag varit där så får jag uppleva något som chockar mig och jag måste verkligen anstränga mig för att inse att det är något verkligt jag upplever. Det räcker med något som kan vara en småsak för många andra, som ikväll när jag kom innanför dörren och möts av musik som spelas från köket. 
Jag är en riktig dålig förlorare och gillar inte att ha fel men samtidigt så är jag ganska övertygad om att jag inte kommer kunna förhålla mig till mitt förflutna om jag inte får möjligheten att se något som kan ändra min uppfattningen om hur föräldrar och ett hem kan/ska vara.

Men mitt upp i allt när jag sitter och tänker i dom här banorna så fastnar jag alltid när jag kommer till biten att tillhöra någonting. Man har en egen lägenhet och skapar i framtiden säkert en egen familj men att man ändå har  något att återvända till. Meningen jag hör många använda "Jag ska åka hem" är något jag bara inte kan släppa. Där det fortfarande finns ett rum som en gång var ditt eget och när du kommer innanför dörren så kan du känna tryggheten och känslan av att just tillhöra någonting.
Jag har haft åtta "egna" rum och inget av dom har någonsin varit i närheten av att kunna ge någon slags trygghet och inget av rummen eller husen är något jag vill tillhöra.
Tre av dom fanns när jag bodde med mina föräldrar.
Ett var på en avdelning där jag spenderade nästan hela min tonårstid. Tack Socialtjänsten.
Ett på en behandling.
Tre av dom på HVB-hem.
Varje rum hade smärtsamma skrik som satt fast i väggarna och inget av dom kan inte ens av mig kallas Ett hem.

Men jag kan trots detta inte låta bli att känna en viss tacksamhet, då jag uppskattar dom minsta sakerna och aldrig tar saker för givet och om jag inte haft det som jag har haft det så hade jag inte varit den person jag är idag. Men jag är fortfarande osäker på om det var värt det pågrund av alla minnen och all smärta jag bär på och som gör sig påmind dag som natt.
Denna förvirring, den konstanta känslan av att känna sig vilsen och osäkerheten inför framtiden.
Och som sagt. Känslan av tillhöra något, för att inte tala om känslan av att känna att man "tillhör" någon.

Men jag stör mig på allt tjat om att man måste komma över sitt förflutna för att kunna gå vidare. Skapa en distans till allting.
Enligt mig så kommer du aldrig kunna komma över den vidrighet som ditt förflutna bjöd på eller kunna skapa en distans till det.
Den kommer finnas där föralltid och gnaga och göra sig påmind när du minst vill eller orkar.
Lukter, platser, ord, handlingar och dina barn kommer påminna dig om allting.
Det kommer aldrig sluta göra ont, tomheten kommer aldrig kunna fyllas med något annat och du kommer alltid känna dig vilsen på ett eller annat sätt.
Det enda man göra är att försöka lära sig olika sätt som kan underlätta för dig när det inträffar.
Aldrig känna att det som varit är okej men att ändå kunna hantera det på ett sätt som gör att du känner att ditt liv är ett liv du orkar leva. Det ska aldrig handla om att "du inte ska låta dom som gjort dig illa vinna". Eller "låta dom ha rätt". Det handlar inte om dom längre. Dom människor som skadar dig skiter fullständigt i vad du gör och inte gör. Det handlar om vad dom människorna skapade på din insida. Alla år du går runt och säger till dig själv hur värdelös du är och alla år av självhat.
En annan människa är det fruktansvärt lätt att vinna över.
Det räcker med att du vänder dig om och går.
Men hur du än gör så kommer du aldrig ifrån dina egna tankar, dina känslor och alla minnen och ord.
Oavsett vilka kemikalier du stoppar i dig så jagar det ikapp dig i slutändan.
Det är dig själv du måste vinna över. Du måste visa dig själv att du inte har rätt så du ska skratta dig själv i ansiktet och inse att du vann tillslut. För egentligen så finns det inte någon som kan vara så vidrig mot någon annan som du kan vara mot dig själv. Du är din största fiende men måste inse att man inte kan komma överens med alla men att det inte betyder att man inte kan vara vänner för det.
Jag har orden, men är så fruktansvärt långt ifrån att kunna leva efter dom. Jag har för mycket otalt med mig själv och det kommer säkert ta flera år till innan jag ens är i närheten av att kunna använda dom i praktiken, men är det något jag äntligen lärt av mig själv är att alla gånger jag försökt skynda på saker, när jag vill att allt helst skulle ha varit över igår så har det gått åt helvete och jag är nere i träsket och krälar igen.
Jag måste lära mig att vänta. Låta saker ta sin tid. Inse att fast jag inte känner det eller gör något åt det så läker vissa saker av sig själv på insidan. Dom stora såren finns där konstant och det går att bearbeta dom när man vill medans dom små är i princip omöjliga att få grepp om och kan komma när du minst anar det.
Tiden läker inte alla sår men förhoppningsvis dom minsta och dom stora såren jag har behöver nästan all tid i världen så det kanske räcker för att dom små sakta ska börja blekna.

Jag stör mig något fruktansvärt på all denna trasighet som finns överallt.
Men kanske ännu mer på kraven som ställs på människor som vill ha ett jobb där man kan få vara ett stöd till barn och ungdomar. Betyg hit och dit. Antal högskolepoäng och ett visst antal år på en utbildning.
Jag har alltid velat ha ett sånt jobb men jag är inte säker på om jag skulle vilja gå igenom allt det där.
Inte av anledningen att jag är för lat eller att jag inte skulle klara en utbildning.
Jag är helt övertygad om att det som står i dom där böckerna inte skulle kunna lära mig något jag inte redan kan  och jag skulle garanterat kunna hjälpa ett barn eller ungdom som lever i det jag levde i.
Men jag antar att så länge du inte har det på papper så kan du inte göra ett dugg för en annan människa.
Samhällets syn på det hela, inte min. Synd, då man vet exakt vad ungdomarna snackar om och man kan relatera till känslan på en sekund. Ungdomar som hjälper andra ungdomar att överleva klingar i alla fall jäkligt bra i mina halvdöva öron. Men vad vet jag?
I'm just a lonely fish swimming in a fishbowl, trying to get out.

Nu börjar jag bli trött.
Sleep tight. Don't let the bedbugs bite you. And if they, do hit them with a shoe!

4 dagar kvar

Ett bråk som tog en helt annan vändning. Något positivt kunde inte ha kommit mer lägligt. Obeskrivligt.

I slutändan kommer även du inse att det enda du gjort i ditt liv är att pissa på dig själv och lurat dig till att livet är något att ha för face it, vi står alla ensamma i slutet.

Inser att ett nej från början hade varit det bästa. Det är bara måndag, men helgen verkar komma att upprepa sig. Suck.