Är 99.9% säker på att jag inte skulle ha suttit här just nu i soffan, utan i ett mycket mindre rum med en obehaglig säng, låst dörr och en spännande rättegång att se fram emot om inte W hade kommit till undsättning ikväll. Låter säkert hemskt, att jag skulle kunna göra något mot min morsa som skulle få mig att hamna i häktet, men sanningen svider och gör ont. Det skulle absolut inte kunna hända av anledningen att jag hatar henne, för det gör jag inte. Däremot tror jag att det skulle vara ganska bra för mig att kunna ha den möjligheten att hata henne ett tag för att kunna släppa henne och acceptera det livet gav mig, eller snarare vad livet inte gav mig, men jag tror att meningen Du ska respektera och hedra dina föräldrar sitter för djupt i mig för att jag någonsin skulle kunna känna ett hat mot henne. Inte mot någon av mina föräldrar. Det betyder inte att jag känner motsatsen till hat, för kärlek och mina föräldrar har aldrig klingat bra. Jag känner ingenting och allting vilket alltid skapar en skrämmande och smärtsam tomhet.
Jag tror att det som stoppar mig mest i kriget angående mina föräldrar är att jag ser dom som mina föräldrar.
Visst, vilka som är mina biologiska föräldrar kommer jag aldrig komma ifrån.
Men ju mer tiden går efter att W kom tillbaka och jag ser och hon förklarar och visar hur saker kan gå till så börjar det sjunka in hur vriden och sjuk min bild av hur föräldrar ska vara faktiskt är.
Det spelar ingen roll att jag är över tjugo år. Jag har alltid trott att så som mina föräldrar är/var, så är/var alla.
Så som det gick till hemma hos oss, det hände hos alla fast det kanske inte syntes på utsidan.
Det trodde jag även om W och hennes familj under alla år jag gick och pratade hos henne.
Om jag såg minsta lilla prick i hennes ansikte eller om hon klev upp från stolen lite långsammare än vanligt så var jag övertygad om att hon hade åkt på spö kvällen innan.
Sen kommer hon och slänger upp i ansiktet på mig hur sjukt fel jag har haft under alla år.
Har varit hemma hos henne några gånger nu och stör mig något fruktansvärt på hur tyst och lugnt dom har det.
Jag vet inte hur man ska betee sig för det ligger ett sånt lugn över hela stället.
Varje gång jag varit där så får jag uppleva något som chockar mig och jag måste verkligen anstränga mig för att inse att det är något verkligt jag upplever. Det räcker med något som kan vara en småsak för många andra, som ikväll när jag kom innanför dörren och möts av musik som spelas från köket. 
Jag är en riktig dålig förlorare och gillar inte att ha fel men samtidigt så är jag ganska övertygad om att jag inte kommer kunna förhålla mig till mitt förflutna om jag inte får möjligheten att se något som kan ändra min uppfattningen om hur föräldrar och ett hem kan/ska vara.

Men mitt upp i allt när jag sitter och tänker i dom här banorna så fastnar jag alltid när jag kommer till biten att tillhöra någonting. Man har en egen lägenhet och skapar i framtiden säkert en egen familj men att man ändå har  något att återvända till. Meningen jag hör många använda "Jag ska åka hem" är något jag bara inte kan släppa. Där det fortfarande finns ett rum som en gång var ditt eget och när du kommer innanför dörren så kan du känna tryggheten och känslan av att just tillhöra någonting.
Jag har haft åtta "egna" rum och inget av dom har någonsin varit i närheten av att kunna ge någon slags trygghet och inget av rummen eller husen är något jag vill tillhöra.
Tre av dom fanns när jag bodde med mina föräldrar.
Ett var på en avdelning där jag spenderade nästan hela min tonårstid. Tack Socialtjänsten.
Ett på en behandling.
Tre av dom på HVB-hem.
Varje rum hade smärtsamma skrik som satt fast i väggarna och inget av dom kan inte ens av mig kallas Ett hem.

Men jag kan trots detta inte låta bli att känna en viss tacksamhet, då jag uppskattar dom minsta sakerna och aldrig tar saker för givet och om jag inte haft det som jag har haft det så hade jag inte varit den person jag är idag. Men jag är fortfarande osäker på om det var värt det pågrund av alla minnen och all smärta jag bär på och som gör sig påmind dag som natt.
Denna förvirring, den konstanta känslan av att känna sig vilsen och osäkerheten inför framtiden.
Och som sagt. Känslan av tillhöra något, för att inte tala om känslan av att känna att man "tillhör" någon.

Men jag stör mig på allt tjat om att man måste komma över sitt förflutna för att kunna gå vidare. Skapa en distans till allting.
Enligt mig så kommer du aldrig kunna komma över den vidrighet som ditt förflutna bjöd på eller kunna skapa en distans till det.
Den kommer finnas där föralltid och gnaga och göra sig påmind när du minst vill eller orkar.
Lukter, platser, ord, handlingar och dina barn kommer påminna dig om allting.
Det kommer aldrig sluta göra ont, tomheten kommer aldrig kunna fyllas med något annat och du kommer alltid känna dig vilsen på ett eller annat sätt.
Det enda man göra är att försöka lära sig olika sätt som kan underlätta för dig när det inträffar.
Aldrig känna att det som varit är okej men att ändå kunna hantera det på ett sätt som gör att du känner att ditt liv är ett liv du orkar leva. Det ska aldrig handla om att "du inte ska låta dom som gjort dig illa vinna". Eller "låta dom ha rätt". Det handlar inte om dom längre. Dom människor som skadar dig skiter fullständigt i vad du gör och inte gör. Det handlar om vad dom människorna skapade på din insida. Alla år du går runt och säger till dig själv hur värdelös du är och alla år av självhat.
En annan människa är det fruktansvärt lätt att vinna över.
Det räcker med att du vänder dig om och går.
Men hur du än gör så kommer du aldrig ifrån dina egna tankar, dina känslor och alla minnen och ord.
Oavsett vilka kemikalier du stoppar i dig så jagar det ikapp dig i slutändan.
Det är dig själv du måste vinna över. Du måste visa dig själv att du inte har rätt så du ska skratta dig själv i ansiktet och inse att du vann tillslut. För egentligen så finns det inte någon som kan vara så vidrig mot någon annan som du kan vara mot dig själv. Du är din största fiende men måste inse att man inte kan komma överens med alla men att det inte betyder att man inte kan vara vänner för det.
Jag har orden, men är så fruktansvärt långt ifrån att kunna leva efter dom. Jag har för mycket otalt med mig själv och det kommer säkert ta flera år till innan jag ens är i närheten av att kunna använda dom i praktiken, men är det något jag äntligen lärt av mig själv är att alla gånger jag försökt skynda på saker, när jag vill att allt helst skulle ha varit över igår så har det gått åt helvete och jag är nere i träsket och krälar igen.
Jag måste lära mig att vänta. Låta saker ta sin tid. Inse att fast jag inte känner det eller gör något åt det så läker vissa saker av sig själv på insidan. Dom stora såren finns där konstant och det går att bearbeta dom när man vill medans dom små är i princip omöjliga att få grepp om och kan komma när du minst anar det.
Tiden läker inte alla sår men förhoppningsvis dom minsta och dom stora såren jag har behöver nästan all tid i världen så det kanske räcker för att dom små sakta ska börja blekna.

Jag stör mig något fruktansvärt på all denna trasighet som finns överallt.
Men kanske ännu mer på kraven som ställs på människor som vill ha ett jobb där man kan få vara ett stöd till barn och ungdomar. Betyg hit och dit. Antal högskolepoäng och ett visst antal år på en utbildning.
Jag har alltid velat ha ett sånt jobb men jag är inte säker på om jag skulle vilja gå igenom allt det där.
Inte av anledningen att jag är för lat eller att jag inte skulle klara en utbildning.
Jag är helt övertygad om att det som står i dom där böckerna inte skulle kunna lära mig något jag inte redan kan  och jag skulle garanterat kunna hjälpa ett barn eller ungdom som lever i det jag levde i.
Men jag antar att så länge du inte har det på papper så kan du inte göra ett dugg för en annan människa.
Samhällets syn på det hela, inte min. Synd, då man vet exakt vad ungdomarna snackar om och man kan relatera till känslan på en sekund. Ungdomar som hjälper andra ungdomar att överleva klingar i alla fall jäkligt bra i mina halvdöva öron. Men vad vet jag?
I'm just a lonely fish swimming in a fishbowl, trying to get out.

Nu börjar jag bli trött.
Sleep tight. Don't let the bedbugs bite you. And if they, do hit them with a shoe!