Ännu en biverkning av medicinerna jag fick för lunginflammationen. En hudinfektion på benen och i högra knävecket vilket har gjort att mitt knä är svullet, gör pissont vilket ledde till ännu ett läkarbesök vilket ledde till en spruta rakt in i knäet med kortison och det ledde till panik eftersom det inte finns mycket som skrämmer mig som sprutor gör och det gjorde tio gånger ondare än när jag fick en kortisonspruta i axeln och sprutan såg ut som om den kunde ha varit flera meter lång. Ändå kan det inte mätas med min panik, ångest och cphumör inför helgen.
Det kunde ha varit bättre än vad det är nu. Jag har i och för sig en kass inställning och har nästan bestämt mig för att allt kommer gå åt helvete men jag kan liksom inte se att det skulle kunna bli så mycket mer annorlunda denna gången jämfört med alla andra gånger. Det enda som skulle kunna hända, vilket jag hoppas grymt mycket på, är att det dröjer i alla fall ett dygn innan något går snett. Jag får försöka leva på det.

Nu har jag inte tid med det här något mer. Det är hur mycket somhelst som är och ser fel ut här hemma och det är en omöjlighet att jag kommer kunna bli nöjd.