Bet ihop, ställde upp för laget och gick på Valentines Day ikväll med Matilda och Jane. Romantiska komedier är det värsta jag vet inom film. Det är så meningslöst och jag kan inte ens kalla det för ett bra tidsfördriv. Man får som inte ut något av det. Det skapar ingen eftertanke, ingen diskussion och är inget man kommer ihåg dagen efter. Vi bytte salong och kollade på Wolfman direkt efter den första filmen och den var ju såklart bättre. En remake på The Wolfman från 1941. Har inte sett originalet men tror dock att den är bättre. Ganska uppenbart.
Men det spelar egentligen inte så stor roll då jag är ganska svag för filmer som utspelar sig för i tiden.
Och snart fyller jag år. Det enda jag ser fram emot är att Tim Burtons nya film Alice i Underlandet har premiär då.
Är besatt av hans filmer efter att jag såg Edward Scissorhands för första gången. Har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den nu men jag kan se den miljoner gånger till. Men mycket av anledningen att Johnny Depp har huvudrollen. Det finns inte ord som kan beskriva den mannen. Mitt enda riktiga mål i livet är att träffa honom. Eller se honom på nära håll i verkligheten. Sen kan jag dö. Då har jag upplevt allt jag behöver.
När jag ändå håller på så kan jag tipsa om två filmer. The Box och Bronson. Gick på 7:ans bio för ett tag sen. The Box är i klass med Donnie Darko och Bronson behöver ingen vidare beskrivning. Se dom bara.
För att inte tala om Transformers, Powers Rangers och X-men. Tror inte riktigt jag skulle klara av att andas utan film och musik. Eller det skulle jag inte. Det är vad som håller en ovanför ytan. Så länge det finns så finns det alltid något att leva för. Låter säkert helt sjukt men det handlar inte bara om vad man ser när man tittar på skärmen eller hur en låt låter. Det är vad som finns bakom allting. Som med en riktigt bra låt. Lyssnar man på hur alla instrument låter var för sig och sen i sin helhet samtidigt som man lyssnar på minsta lilla ton i rösten på sångaren så blir det en helt annan sak. Tror det är därför jag är så fruktansvärt såld på Jason Mraz. Människan är så sjukt musikalisk och ett riktigt geni. Eller körsång. Det är helt sjukt bra. Speciellt om man ser det live. Samma sak där. Lyssna på en stämma i taget och sen sätt ihop allt och det blir helt sjukt!
Om det inte finns en i kören som totalt pajar allt. Som när jag var och lyssnade på en kör med W och hennes dotter. Jag kunde inte sluta störa mig på en tjej i kören. Jag blev riktigt förbannad där ett tag och jag fattade inte vad hon hade där att göra. Det blev bara så fel. Bara grejjen att jag fortfarande kan höra hur det lät säger väl ganska mycket tycker jag. Jag är tacksam för att få vara musikalisk lagd men lika månger gånger som jag älskar det så avskyr jag det då jag hör minsta lilla fel och det stör mig något fruktansvärt. Att höra någon sjunga falsk är bland det värsta jag vet. Det är som om någon drar en kniv fram och tillbaka på en tallrik. Men det händer inte bara när någon sjunger. Säger någon en replik på Lättings till exempel och inte betonar ett ord som ska betonas eller säger en replik fel så det inte får den mening den ska ha så blir det kaos i huvudet på mig.
Men jag skulle inte byta bort dom sidorna av mig för något i världen. Vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till då.
Men det är drygt många gånger att man automatiskt skapar en rytmen av allt man hör, speciellt när man ska försöka sova. Jag ligger och trummar med tårna eller fingrarna tills jag somnar vilket gör att det kan ta en jäkla tid innan jag väl somnar för hur lätt är det när man inte kan ligga still?

Enda människan jag kan klara av utan att bli förbannad är Matilda. Det tog ett tag innan jag klarade av att lyssna på henne när hon sjöng men nu tycker jag det är helt underbart. Men det är mycket för att hon är så jäkla söt när hon springer runt med hörlurarna i öronen och sjunger med utan att vara medveten att hon gör det. 
Men vad gör det egentligen att hon inte kan sjunga eller spela något instrument eller delar mitt intresse för musik när hon är som hon är? Hon gör min dag varje dag och jag älskar henne runt jorden och tillbaka.
Att hon fortfarande är kvar hos mig efter all skit jag har utsatt henne för. Alla nätter hon suttit och väntat och den konstanta rädslan att jag kanske inte ska komma hem igen. Ja, det finns hur mycket somhelst som skulle ha fått henne att gå för längesen. Jag kommer vara evigt tacksam över att hon fortfarande finns vid min sida och hon är en jäkligt stor anledning till varför jag verkligen vill komma vidare i livet. Så vi kan komma vidare och försöka lägga saker bakom oss, läka och skapa den framtid vi vill ha tillsammans. Jag kan inte ens se hur en dag utan henne skulle se ut. Det existerar inte. Jag börjar förstå det här med att någon kan vara ens andra hälft.
För mig är hon min ena lunga, halva mitt hjärta, mina ögon när jag själv inte kan se, mina ben när jag inte är kapapel till att själv stå på dom, när jag försöker så ger hon mig hopp och för det älskar jag henne obeskrivligt mycket. Som jag sa när vi träffades. Bara genom att inte vara typisk gör dig vackrast i hela världen.