Efter flera timmar på akuten, sår, blåmärken, en smärta som aldrig vill gå över, mitella, en trolig hjärnskakning och återbesök om två veckor så har jag bestämt mig för att aldrig ta en promenad igen så länge ingen håller i mig. Det är i sådana här lägen man faktiskt får tycka fruktansvärt synd om sig själv.
Och det värsta av allt är att jag missade när Peter Jöback sjöng sig direkt till final.