Ensamhet. Det är nog det enda ordet som känns skapligt rätt. En sådan fylld och tom ensamhet.
En ickefysisk ensamhet som gör så ont. När jag känner efter så finns det ingen känsla.
Inget innehåll. Inte ens ett skal. Bara en blank yta som inte går att fylla med konturer ens.
Inte ens en klump som känns i magen. Inte en känsla av att jag inte mår bra.
Ingen ångest. Ingen panik. Ingen ledsamhet. Inga aggressioner. Inget alls. Inget mig.

Har precis börjat få huvudet att sluta snurra efter gårdagens kväll/natt.
Varför jag skulle köpa den där sista shoten när krogen stängde om 2 minuter är ett mysterium. Idag ångrar jag det styggt. Den fick mig att trilla över kanten och vägen från Hangloose till bussen var väääldigt lång.
Kommer hem och Matildas bror Erik var här och vi satt tydligen över en timme och diskuterade konspirationsteorier.
Stackars Matilda. Hon kom inte i säng förens klockan var runt 4 imorse och idag skulle hon jobba.
Jag har en fet ångest idag över vilken fruktansvärt dålig framförhållning jag har.
Storasyster med familj är här om 3-4 timmar och tapetseringen i rummet där dom ska sova är inte klar och lägenheten är så stökig att jag ser det som en ren omöjlighet att hinna städa innan dom kommer.
Detta kände jag även igår. Att det nog var en riktigt dålig idé att festa igår. Men likt förbannat så gör jag det.
Men kul hade jag. Det kan jag inte sticka under stolen med.
Så nu sitter jag här med stortån i glasspaketet och det känns som jag har hela världens tummar i arslet för jag tar inte tag i något. Jag är äckligt bakfull. Är av någon konstig anledning blå på hela benen och armarna som gör ont och tanken på att behöva anstränga mig gör mig bara mer illamående.
Som sagt. Jag har en vidrig framförhållning. Undra om man kan gömma sig bakom det idag?

Vad jag trodde skulle bli ännu en kväll av tristess blev riktigt bra efter att Jane loggade in på Msn.
Vi har bestämt att starta ett band. Vi har även fått med min bror och en kompis till honom.
Perfekt tidsfördriv plus att jag tror att det gör oss väldigt gott med tanke på hur mycket vi får ut genom musiken.
Måste säga att det är riktigt skönt att kunna prata med någon som delar samma åsikt angående musik som mig.
Musik är inte bara musik. Det är liksom allt. Musik är något som kan driva mig till vansinne för att det är en omöjlighet att kunna förklara hur stort det är.
Det finns så mycket mer bakom alla instrument och uppbyggnader av låtar. Sånt som man bara hör om man verkligen Lyssnar. Ett litet parti ur en låt kan rädda hela min dag och ibland vill jag bara vända huden ut och in för att det är så otroligt jävla vackert och underbart. En stämma som sitter så pinsamt perfekt att den egentligen borde förbjudas eller när man blandar fiol och piano med en röst bortom denna värld som Evanescenes - Hello.
Det borde inte vara lagligt för det är för vackert! Jag måste sluta försöka mig på att skriva om musik för jag blir helt galen.

Idag var jag, gorby och sofia nere på stan och efter en trevlig fika så gick vi in på nian.
Vi traskade ner på Clas Ohlson och då inträffar sånt där som jag har sådan hatkärlek mot!
Impulsköp.
Jag har tappat bort min mp3 bland alla flyttkartonger och istället för att göra en kraftansträngning och leta efter den så inser jag när jag skådar en vacker liten sak i en glasmonter där nere att det är så mycket enklare att dra bankomatkortet.
Ibland ligger inte tanke och handling så långt ifrån varandra så nu äger jag en sån här liten söt sak och ångesten över detta egentligen onödiga köp blandas med att jag sitter som normala barn på julafton och bara väntar tills den är laddad med musik så jag kan lyssna.

En trevlig kväll igår med Carro och Melinda. Vet att vi va på Hangloose och jag tror allt var lugnt.
Det man inte minns har aldrig hänt. Fest nästa helg igen carro? ;)
Nu ska jag försöka dra mig upp ur soffan, gå ut med Zpike och ta en dusch så man kanske blir en människa igen.
Jag är riktigt avunsjuk på er som kan känna att det blir för mycket dricka och kan spy eller däcka. Damn you all!

Ikväll blir det bio med brorsan.

Tjiiing!

Insidan känns som om jag levde några år tillbaka och jag kan fortfarande inte sluta förundras hur rädd man kan bli för sig själv. Och hur mycket man kämpar, att man tar all energi man har för att förtränga hur nära kanten man spatserar.
Förvirringen, förtvivlan, rädslan och ensamheten inuti, tomrummet, är ett faktum som klamrar sig fast
skrämmande hårt och jag behöver vila en stund. Från mig själv. Jag behöver en stunds andrum och någon som försöker trassla ut min insida och hjälpa mig att finna något konkret. Något att ta på. Måla upp en falsk verklighet för bara en stund så jag kan fylla lungorna med luft och våga andas ut igen. Utan att det gör ont i varje liten del av min kropp.
Ta lite av mitt tills jag vågar släppa in det igen.
Allt jag så prydligt placerat i fack och vissa som jag lyckats arkiverat har bytt plats med varandra och jag tror jag skulle ha märkt dom med nummer och namn för jag kan fan inte lägga dom i rätt ordning igen.
Allt, Jag, är bak och fram, upp och ner, åt fel håll och rent åt helvete.
Och jag önskar och ber oavbrutet för att det bara kan sluta. Att jag kan lyckas kravla mig upp några steg själv.
Men energin, kraften och viljan vägrar infinna sig och allt känns bara mer och mer.....nej.