Insidan känns som om jag levde några år tillbaka och jag kan fortfarande inte sluta förundras hur rädd man kan bli för sig själv. Och hur mycket man kämpar, att man tar all energi man har för att förtränga hur nära kanten man spatserar.
Förvirringen, förtvivlan, rädslan och ensamheten inuti, tomrummet, är ett faktum som klamrar sig fast
skrämmande hårt och jag behöver vila en stund. Från mig själv. Jag behöver en stunds andrum och någon som försöker trassla ut min insida och hjälpa mig att finna något konkret. Något att ta på. Måla upp en falsk verklighet för bara en stund så jag kan fylla lungorna med luft och våga andas ut igen. Utan att det gör ont i varje liten del av min kropp.
Ta lite av mitt tills jag vågar släppa in det igen.
Allt jag så prydligt placerat i fack och vissa som jag lyckats arkiverat har bytt plats med varandra och jag tror jag skulle ha märkt dom med nummer och namn för jag kan fan inte lägga dom i rätt ordning igen.
Allt, Jag, är bak och fram, upp och ner, åt fel håll och rent åt helvete.
Och jag önskar och ber oavbrutet för att det bara kan sluta. Att jag kan lyckas kravla mig upp några steg själv.
Men energin, kraften och viljan vägrar infinna sig och allt känns bara mer och mer.....nej.