Ni vet när man står och slits mellan sina egna känslor? När det finns två vägar att välja mellan, men ingen av dom är någon man vill vandra på? Ska man då vänta ut sina känslor och hoppas på att dom löser sig allt eftersom?
Eller ska man välja att ta tag i dom och verkligen försöka reda ut dom även fast det får en att må riktigt dåligt och samtidigt veta att det finns en stor risk att det inte kommer bli något resultat av allt hårt arbete. Mer än att känslan av obehag och ångest blir större och tär mer än innan. För att man tyvärr i många lägen blev någon som är en överdrivet snäll person som sätter sig själv i tionde rummet men oftast väljer att stå utanför och frysa för det där tionde rummet kan ju faktist någon annan behöva mycket bättre.
Är det då någon säger att man får skylla sig själv? "Det är ditt val".
Men är det verkligen det? Är det Mitt val?
Eller är det min tvivlan på att kunna se det goda i människor och min rädsla för ensamhet som väljer åt Mig?