Jag önskar att jag kunde få tillbaka förmågan att kunna sätta mitt liv on hold. Bara stänga ner. Isolera. Tystnad.
Istället sitter jag med ett virrvarr av tankar och känslor. Inget ljus i slutet av tunneln och en längtan efter något som kvarstår. Något okomplicerat utan kaos. Något jag kan hålla fast vid då min insida som mest består av komplicerat virrvarr av kaos.
Tänk om allt var annorlunda. Tänk om alla förutsättningar hade varit på ett annat sätt.
Hade jag tagit den chansen om den skulle komma?
Om jag tog den, hade jag då fortfarande varit den person jag är idag?
Eller kan det vara så att jag tvekar inför att ta den chansen om den kom för att jag på något sätt trivs?
Såhär har mitt liv sätt ut sen jag föddes. Min första upplevelse jag minns sen jag var barn var svek och hårda ord.
Jag vet inte hur livet på "andra sidan" är. Jag är inte säker på att jag skulle trivas.
Jag har jämt sagt att det är skillnad på människor och folk. Människor är äkta. Folk finns till för att skada.
Men jag är inte lika säker på att det finns två olika sidor av mänskligheten längre. 
Det som hände under helgen fick allt att rasa och drog samtidigt med sig mitt sista hopp om mänskligheten och fick mig att inse att jag verkligen avskyr att vara i kategorin Människa. För det betyder att jag är en del av skådespeleriet.
Den stora konspirationen att utrota varandra genom att krossa hjärta efter hjärta.
Som en tävling för att se vem som blir sist kvar?
Men om jag inte kan lita på människan. Hur ska jag då någonsin kunna acceptera och lita på mig själv?
Veta med säkerhet att jag inte gör detta för att skada mig själv? Föra jag mig själv bakom ljuset för att sen skratta mig rakt upp i ansiktet och skämmas över att jag lät mig själv lura mig?
Ett virrvarr och tankar, intryck och känslor, och inte en enda liten spricka som släpper in lite ljus.