Ensamhet. Det är nog det enda ordet som känns skapligt rätt. En sådan fylld och tom ensamhet.
En ickefysisk ensamhet som gör så ont. När jag känner efter så finns det ingen känsla.
Inget innehåll. Inte ens ett skal. Bara en blank yta som inte går att fylla med konturer ens.
Inte ens en klump som känns i magen. Inte en känsla av att jag inte mår bra.
Ingen ångest. Ingen panik. Ingen ledsamhet. Inga aggressioner. Inget alls. Inget mig.