KAN TANT SE NU?
Kände att jag var tvungen att ändra textfärgen till vitt istället för blått efter att ha fått klagomål från Tant W, som hade svårigheter att tyda orden pågrund av den mörka färgen.
Jag hoppas att tant i fortsättningen kommer ha en trevligare stund här i min blogg, vilket jag förövrigt tycker är väldigt roligt. Är imponerad att en dam i din höga ålder ger sig på något som internet och även klarar av att behärska flera funktioner som att trycka på powerknappen, veta vad internet är och till och med hitta till bloggar.
I salute you!
Kevin Och Jag
Det har varit en lång dag idag. Var klar med föreställningen runt 19 sen tog jag bussen upp till brynäs för att natta Kevin för Karro skulle på bio med sin...ja...vet inte vad jag ska kalla honom...än? ;)
Efter att dom åkt så valde vi en bok och jag stoppade om honom i hans säng. Grabben växer för snabbt. Har en riktig säng och allt nu. Efter att ha läst en bok och sjungit lite så gick jag ut. Efter typ 5 minuter så har jag små tassande steg av Kevin i hallen. han kommer in i vardagsrummet, tar mig i handen och jag ska stoppa om honom igen sen säger han läs läs läs. Kan man säga nej till någon så söt som honom? Nej.
Efter ännu en bok. Massa kramar och pussar och ännu en sång så somnade han.
Helt underbart nu när han börjar bli lite äldre så han vill att man läser sagor för honom. Tycker att det är sååå mysigt. När Alexander var lite yngre så ville han jämt att jag skulle ligga bredvid honom och hitta på sagor, sen insåg jag jämt att sagan hade varat i nästan en timme haha. Men han ville aldrig att jag skulle sluta, vilket jag absolut inte tänkte göra eftersom han ville att jag skulle fortsätta.
Runt 22 kom Matilda och sen slocknade jag på soffan och vaknade av att Karro hade kommit hem igen.
Tänkte att jag skulle försöka komma i säng direkt när jag kom hem men det gick inte att motstå frestelsen av att koppla in datorn till tvn och ljudet. Har väntat på att få göra det sen jag och brorsan köpte kablarna imorse hehe.
I'm a junkie när det kommer till elektronik.
Nu tänker jag avsluta detta inlägg innan alla tankar, känslor och förvirring måste ut genom tangenterna.
Krossad
Jag ångrar att jag gick för att träffa dig. Jag ångrar att jag kände mig lite självsäker, för du raserade det på någon minut. Jag fick inget avslut, jag fick inget sagt, jag fick inge svar, enbart känna samma sorg och smärta som den helgen då du lämnade mig.
Spelar du in vårat samtal!?
Nu ska jag koppla in mitt surroundsystem jag hämtade idag.
Imorgon ska jag iväg på MRT igen. Suck.
Sen ska jag upp till BUP och läsa min gamla journal mellan 14.00 - 16.00 sen ner på stan och ha föreställning klockan 18.00. Oh, just shoot me!
Have you ever seen the devil at night?
Klockan börjar närma sig halv 2. Det är jobb som gäller imorgon. Känner i hela kroppen och huvudet att jag skulle behöva leta mig fram till sängen för att orkar med morgondagen, men sömn är inget som lockar just.
Har vaknat upp skräckslagen flera gånger inatt. Mina marddrömmar som jag hade för flera år sen har kommit tillbaka. Första gången jag vaknade inatt var jag tvungen att väcka Matilda så hon fick gå och tända lampor i lägenheten och kolla så ingen gömde sig någonstans.
Dom andra gångerna jag vaknade ville jag inte väcka henne fast jag helst av allt skulle viljat att hon skulle vakna och sen sitta och titta på mig den resterande natten så inget skulle hända.
Men jag är äckligt mörkrädd och dom senaste nätterna har jag vaknat kallsvettig eller gråtandes pågrund av dessa drömmar. Dom har en förmåga att sitta kvar i huvudet flera timmar efter att jag vaknat och oftast har jag svårt att avgöra om jag faktiskt drömt eller om det händer på riktigt.
Vilket resulterade i att när jag gick ut med Zpike imorse så kom vi vid en husknut och precis då kom det ett par cyklandes varpå jag hoppar bakåt och får hjärtat i halsgropen och va tvungen att sätta mig ner i nästan 20 minuter innan jag kunde gå vidare. Sen när jag kom innanför dörren så föll jag ihop på sängen och grät.
När jag hade dessa drömmar förut så lyckades dom försvinna en period när jag åt mediciner, vilket jag inte kan göra nu för dom mediciner som hjälper mig innehåller ämnen som jag inte kan få i mig eftersom dom är beroendeframkallande.
Vilket gör det hela sååå roligt. Jag måste sova. Jag behöver sömn för att orkar med dagarna.
Speciellt nu eftersom mitt mående har blivit mycket sämre igen.
Idag var vi tvungen att åka och lämna Zpike igen.
Tystnaden ekar. Vi har haft han här i snart 2 månader. Jag saknar honom redan.
Förhoppningsvis behöver det inte dröja länge innan han kommer igen.
Nej. Jobb var det imorgon, ja. Känns som min Mp3 behöver lite ny musik. Känner ett skrik efter nostalgimusik som Dashboard Confessional, vilket gör det lite tystare på insidan och lite värme från underbara tider från det förflutna tittar fram.
Det är som det är
Nya tavlor som ger färg i tillvaron ger ingen färg på insidan
Varför skulle jag vika mig ännu en gång? Du måste ha slagit något rekord på att lyckats krossa ett hjärta bit för bit på kortast tid. Tack.
Skellefteå vann idag i alla fall. Det är ju något. Synd att inte Anders svepte in något mål bara. Det hade varit pricken över i:et.
Over
Det har imorgon gått 20 hela dagar, 480 timmar sen du hörde av dig och jag sitter här och väntar.
Inte ett enda spår av dig har visats.
Det enda ditt val att kontakta mig gav var ännu mer sorg.
Det var vad en person sa till mig under dom där 44 timmarna som fick mig att svara.
Personen sa att jag skulle träffa dig för min egen skull. För att Jag skulle kunna få ett avslut.
Jag bestämde mig för att göra något för min egen skull. Försöka se förbi vad alla andra tycker och tänker.
Ta ett beslut för att hjälpa mig själv. Vilket jag gjorde.
Vilket du valde att slänga tillbaka rakt i ansiktet på mig.
Du har lyckats skapa ännu en nivå på hur långt ner mitt förtroende för människor kan komma.
Men även att när jag väljer att tänka på mig själv och ingen annan så slutar det alltid med att jag hamnar längts ner. Jag får ångra bittert att jag satt mig själv i första rum.
Det är fan slut nu!
It's eaiser to live alone then fear the time it's over
Score!
Det är är skönt att veta att man lämnat ett spår efter sig. Gjort en väg för dom yngre att vandra på liksom. haha.
Priceless!
Breathing air
Idag efter att varit på kompassen, (vill även tillägga att jag vaknade kvart i 3 och jag skulle vara där kvart över 3 och varför jag tar upp det återkommer jag till), så jag hoppade på bussen i stan. Åkte 3 busshållplatser, sen vid svängen efter Polhemskolan så får jag en oförbered hostattack vilket resulterar i att hela den fullsatta bussen vänder sin blick mot mig och personen bredvid mig ställer sig upp och går och ställer sig nere vid chaffören.
Hostan blir bara värre och värre så jag slänger mig på stoppknappen och nästan flyger ut ur bussen.
Sen står jag där som en jubelidiot och hostar och försöker andas samtidigt som jag hinner se 3 bussar åka förbi vilket får mig att inse att jag har stått där och hostat i nästan 30 minuter.
Och nu kan jag få in varför jag vaknade så sent för jag har nämligen i 4-5 nätter knappt fått någon sömn alls pågrund av denna hosta från helvetet. En sån där hosta som sitter i bröstkorgen som är helt värdelös eftersom det inte blir bättre av att hosta för det lossnar ingenting utan bara finns där för att förstöra.
"Kära hostan. Vi har hängt ihop ett tag nu vilket gör detta ännu jobbigare för mig att säga. Därför kommer varje ord av detta brev smärta mig något enormt men jag är säker på att jag efter ett tag när jag insett att jag tagit rätt beslut och vardagen flyter på igen så kommer jag må bättre. Det är jätte snällt av dig att komma och hälsa på mig ibland. Alla ensamma dagar och nätter du funnits där och visat så starkt att aldrig tänker lämna mig. Du är säkert uppskattad ibland, så ta inte det här personligt, men jag hatar dig. Verkligen. Jag avskyr dig. Jag kan inte finna ord för hur vidrig du är.
Men ta inte detta personligt, det är inte dig det är fel på. Det är mig. Jag kan helt enkelt inte uppskatta dig för vad du är. Du förtjänar något bättre. Men det känns som att jag måste dra hela lasset och du bara står och tittar på.
Man är alltid två i ett förhållande vilket jag har väldigt svårt att tro att du någonsin kommer kunna förstå, eftersom du verkar vara den största egoisten på denna jord som förstör mer än gör något bra.
Men som sagt. Ta inte det här personligt.
Jag hoppas att du en dag kommer finna någon som älskar dig för den du är.
Jag hatar dig. Kram
Storbloggare
Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på detta.
Jag menar. Jag gjorde detta beslut att starta upp min blogg igen, i hopp om att väldigt snart kunna bli en av er.
Jag har en dröm som återkommer alltför ofta, som smärtar mig eftersom den verkar ligga så långt fram i framtiden.
Där sitter vi. Alex, Blondinbella, Kissies och alla deras vänner vars IQ och respekt för sig själva inte går att jämföras med någon annans, vi sitter där i en ring med en varsin Laptop i knät och jämför varandras bloggar.
Hjälper varandra att stava, hålla för en kompress på varandra då våra läppar spricker av för mycket botox eller för att du gav den där sista avsugningen fast du visste att den skulle ha hoppats över, men vadå? Jag fick ju faktiskt ett nytt läppglans som kostar minst 1000 kr, och öppnar pillerburkarna åt varandra som innehåller våran frukost, lunch och middag.
Varje ord ni skriver, varje världsavgörande ämne ni tar upp gör era bokstäver till sånger lik en änglakör.
Jag har vandrat runt i cirklar i så många år och frågat mig själv: Vad är meningen med livet?
Nu har jag äntligen funnit den. Ni. Ni underbara människor. Nej förlåt mig snälla.
Jag tänker inte kränka Er genom att jämföra Er med människosläktet, då Ni så tydligt bevisat att Ni är något så mycket större än det.
Jag vet att jag i jämförelse med Er är en sådan liten individ, vilket jag accepterar då jag inte förtjänar något mer.
Ni har kommit för att frälsa oss med Era så välformulerade meningar som gör att varje ord riktigt kittlar till på insidan och väntan på en uppdatering av någon av Er kan jämföras med samma längtan som människorna i alla koncentrationsläger hade inför att en dag kanske kan få ta ett andetag i det fria.
Mitt liv kommer inte längre ha någon mening om ni, gud förbjude, stänger ner Eran blogg.
Den kärlek jag känner inför Er kommer jag aldrig någonsin få uppleva igen.
Det sorgligaste med allt detta är att varenda ord är sant, då det finns små förvirrade pojkar och flickor som så desperat letar efter något att hålla fast vid i vardagen. Och det är så tragiskt att den nya generationen ska behöva växa upp med dessa människor, som tjänar tusentals kronor på att förstöra tonåringars hjärnor och få dom att tro att det livet "storbloggarna" påstår sig leva är det enda som räknas som ett värdigt liv.
Det som är ännu mer pinsamt och som gör mig riktigt förbannad är att en del av pengarna jag betalar i skatt går till att ha en gala där man utser "årets bloggare".
Nu ska jag väcka min underbara sambo. Gå och köpa en stor pizza och en stor cola och svulla framför idol.
Eller förlåt. Jag ska gå och leva mitt ovärdiga liv.
Opsidaise
Men tacka vet jag återställning av konto. Så. Alive and kickin?
Händer inte mycket. Jag är sjukare än sjukast. Har varit sängliggandes i princip dygnet runt sen förra helgen.
Ringde till hälsocentralen men fick svaret att det är en helt vanlig förkylning och som botas med vatten.
Jahapp. Tyckte dock att det lät lite konstigt då jag inte är ett dugg förkyld, utan har hög feber, andningen vill inte riktigt som jag vill och det räcker med att jag rör på lilltån så känns det som att jag ska svimma.
Har inte ont i huvudet som vid en förkylning. Känner bara ett enormt tryck och det spänner på ett och samma ställe till och från. Men men. Man ska alltid förlita sig på sjuvården.
Mhmmm. Den härliga svenska sjukvården. Vad skulle vi ta oss till utan er?
Sitter och väntar på att M ska komma hem. Tänkte övertala henne om att kinamat skulle vara fruktansvärt gott ikväll. Kinamat, idol och mys i soffan med lite tända ljus. Vem kan säga nej till sånt?
Fotosession
Jag tar min kamera och rymmer till brynäs för en fotosession.
Life's a bitch, then you kill the bitch, and then you die.
Jag kommer inte på någon rubrik
Jag kom på att jag saknar sönder mig efter den bästa vännen någonsin haft.
Det är svårt att försöka toppa en dag med Alexander med något annat.
Nu ska jag åka. Det tar emot en aning men förhoppningsvis så vaknar jag till framåt dagen.
Om inte så absolut ikväll. Pratade med Carrow och plötsligt så kör vi en tvådagars.
Dock inte krogen, vilket jag uppskattar. Ikväll blir det rock i Bollan. Om du ser mig så ropa på mig för jag kommer garanterat inte märka av att det ens är folk ute haha.
Ha en trevlig kväll!
Deluxe Deluxe Deluxe
Har faktiskt inte en aning om hur jag kunde bli så pass odräglig som jag var igår/inatt.
Jag och Jane satt ute på balkongen och pratade så slog det bara till.
Men vi drog i alla fall till Heartbreak och dansa järnet, och jag kan ju säga att Jane var snarlikt om inte mer packad än vad jag var. haha.
Känner lite ångest då jag lovat Matilda att komma och hjälpa dom idag på KFUM.
Man kanske skulle ha tänkt på det igår. Men men. Det är som det är.
Så kom till KFUM. Det är som en liten festival med massa band som ska uppträda hela dagen. Det kommer vara barnaktiviteter och grillning. Från kl 15 - 22.
Nu ska huvudet möta kudden en stund
Spin It Sideways
Märker jag minsta lilla fel i en rörelse, ett tonläge som låter annorlunda än vad som väntas eller en blick som känns dömande så kan min värld rasa. Många gånger tror jag att jag skapar dom där "felen" själv.
Som något slags försvar för att slippa känna att jag släpper in människor. Då kan jag omöjligt bli sviken.
Slippa bli sviken av andra än mig själv i alla fall.
Det är så mycket tankar och känslor som far omkring på insidan som säkert skulle må bra av att få lite dagsljus.
Till och från vill jag bara skjunka ner i en stol, låta allt komma fram genom tårar. Skrika, slå och ta det för vad det är. Släppa fram känslan, vara i den utan att försöka gömma den för mig själv.
Veta att det inte är någon fara för det finns någon där och håller min hand.
Som kan lyssna utan ord. Använder orden när dom finns, inte bara säger något för att bryta tystnaden.
Som bara är.
Det är så mycket jag vill säga. Men som jag inte vet om jag har modet till att berätta, då det blir tydligare för mig vad som känns.
Alex Deluxe
Den sitter i i flera dagar och bara tär och tär.
Jag fick höra att jag kunde komma tillbaka imorgon men som det känns nu så är det en ren omöjlighet.
Jag känner mig dummast i hela världen och mer pinsamt kan det inte bli. Inte för mig i alla fall.
Låter säkert som en struntsak för andra. "vadå? det är väl bara att gå dit någon annan dag!".
Men det funkar inte riktigt så med mig. När jag tänker efter så är det kanske något av en struntsak vilket gör det ännu jobbigare med tanke på att jag inte kan göra något åt det.
Jag har alltid och kommer säkerligen fortsätta leva på det sättet i resten av mitt liv.
Jag är bara rädd för att störa någon. Och när jag väl gör det så blir jag livrädd att jag gjort bort mig för tid och evighet, att den personen avskyr mig och jag skulle lika gärna kunna skjuta mig i huvudet på en gång.
Välkommen till Alex Deluxe.
Nu åker jag iväg för kvällen. Orkar inte sitta här och bara sitta. Det blir förhoppningsvis bättre framåt kvällen, när känslorna slutar kännas.
