Jag lyckades pallra mig tillbaka till stället jag gick till igår. Den här gången var jag väntad vilket gjorde det hela en aning lättare. Men ändå smög jag förbi alla människor jag såg in till väntrummet. Kände mig som en krypskytt mitt i kriget. Det är nog som du säger. Jag kan inte läsa av människors signaler korrekt.
Märker jag minsta lilla fel i en rörelse, ett tonläge som låter annorlunda än vad som väntas eller en blick som känns dömande så kan min värld rasa. Många gånger tror jag att jag skapar dom där "felen" själv.
Som något slags försvar för att slippa känna att jag släpper in människor. Då kan jag omöjligt bli sviken.
Slippa bli sviken av andra än mig själv i alla fall.

Det är så mycket tankar och känslor som far omkring på insidan som säkert skulle må bra av att få lite dagsljus.
Till och från vill jag bara skjunka ner i en stol, låta allt komma fram genom tårar. Skrika, slå och ta det för vad det är. Släppa fram känslan, vara i den utan att försöka gömma den för mig själv. 
Veta att det inte är någon fara för det finns någon där och håller min hand.
Som kan lyssna utan ord. Använder orden när dom finns, inte bara säger något för att bryta tystnaden.
Som bara är.

Det är så mycket jag vill säga. Men som jag inte vet om jag har modet till att berätta, då det blir tydligare för mig vad som känns.