Åh nej. Jag tittade just på min statistik och inte EN ENDASTE har besökt min blogg än.
Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på detta.
Jag menar. Jag gjorde detta beslut att starta upp min blogg igen, i hopp om att väldigt snart kunna bli en av er.
Jag har en dröm som återkommer alltför ofta, som smärtar mig eftersom den verkar ligga så långt fram i framtiden.
Där sitter vi. Alex, Blondinbella, Kissies och alla deras vänner vars IQ och respekt för sig själva inte går att jämföras med någon annans, vi sitter där i en ring med en varsin Laptop i knät och jämför varandras bloggar.
Hjälper varandra att stava, hålla för en kompress på varandra då våra läppar spricker av för mycket botox eller för att du gav den där sista avsugningen fast du visste att den skulle ha hoppats över, men vadå? Jag fick ju faktiskt ett nytt läppglans som kostar minst 1000 kr, och öppnar pillerburkarna åt varandra som innehåller våran frukost, lunch och middag.

Varje ord ni skriver, varje världsavgörande ämne ni tar upp gör era bokstäver till sånger lik en änglakör.
Jag har vandrat runt i cirklar i så många år och frågat mig själv: Vad är meningen med livet?
Nu har jag äntligen funnit den. Ni. Ni underbara människor. Nej förlåt mig snälla.
Jag tänker inte kränka Er genom att jämföra Er med människosläktet, då Ni så tydligt bevisat att Ni är något så mycket större än det. 
Jag vet att jag i jämförelse med Er är en sådan liten individ, vilket jag accepterar då jag inte förtjänar något mer.
Ni har kommit för att frälsa oss med Era så välformulerade meningar som gör att varje ord riktigt kittlar till på insidan och väntan på en uppdatering av någon av Er kan jämföras med samma längtan som människorna i alla koncentrationsläger hade inför att en dag kanske kan få ta ett andetag i det fria.
Mitt liv kommer inte längre ha någon mening om ni, gud förbjude, stänger ner Eran blogg.
Den kärlek jag känner inför Er kommer jag aldrig någonsin få uppleva igen.




Det sorgligaste med allt detta är att varenda ord är sant, då det finns små förvirrade pojkar och flickor som så desperat letar efter något att hålla fast vid i vardagen. Och det är så tragiskt att den nya generationen ska behöva växa upp med dessa människor, som tjänar tusentals kronor på att förstöra tonåringars hjärnor och få dom att tro att det livet "storbloggarna" påstår sig leva är det enda som räknas som ett värdigt liv. 
Det som är ännu mer pinsamt och som gör mig riktigt förbannad är att en del av pengarna jag betalar i skatt går till att ha en gala där man utser "årets bloggare".


Nu ska jag väcka min underbara sambo. Gå och köpa en stor pizza och en stor cola och svulla framför idol.
Eller förlåt. Jag ska gå och leva mitt ovärdiga liv.