För mig finns det nog inte mycket annat som kan ge mig en sådan ångest av skam som att komma till någon man vill träffa för att upptäcka att man stör och man måste gå därifrån med huvudet hängandes och panik på insidan.
Den sitter i i flera dagar och bara tär och tär.
Jag fick höra att jag kunde komma tillbaka imorgon men som det känns nu så är det en ren omöjlighet.
Jag känner mig dummast i hela världen och mer pinsamt kan det inte bli. Inte för mig i alla fall.
Låter säkert som en struntsak för andra. "vadå? det är väl bara att gå dit någon annan dag!".
Men det funkar inte riktigt så med mig. När jag tänker efter så är det kanske något av en struntsak vilket gör det ännu jobbigare med tanke på att jag inte kan göra något åt det.
Jag har alltid och kommer säkerligen fortsätta leva på det sättet i resten av mitt liv.
Jag är bara rädd för att störa någon. Och när jag väl gör det så blir jag livrädd att jag gjort bort mig för tid och evighet, att den personen avskyr mig och jag skulle lika gärna kunna skjuta mig i huvudet på en gång.

Välkommen till Alex Deluxe.

Nu åker jag iväg för kvällen. Orkar inte sitta här och bara sitta. Det blir förhoppningsvis bättre framåt kvällen, när känslorna slutar kännas.