För 22 år sen idag så smällde däcket på mina föräldras bil mitt på motorvägen i en snöstorm.
Dom lyckades få stopp på en bil. En liten opel med två dörrar och min mor skulle absolut in i baksätet trots att jag nästan var ute. Dom kom fram till BB 08.30 och jag var född runt 08.38. Varför jag hade så bråttom är ännu idag en gåta. Föddes något defekt och fick göra min första bilresa då jag bara var någon timme gammal. I en taxi till Karolinska med en chafför som hade tix och med en morsa som satt i baksätet och skrek efter en macka.
Kom hem efter några dagar och nog fan va jag bland dom sötaste barnen världen någonsin hade skådat.
Nu har mina systerbarn och min gudson slagit mig med hästlängder.
Jättekort, jättesmal men med ett kolsvart afrohår. Det var hemskt vad hår jag hade. In your face Rapunsel! Vart allt har tagit vägen är även det ännu idag en gåta. Förutom håret då. Det finns där och agerar pälsmössa alla somrar och vägrar sluta skapa lockar och virvlar.
Min far var nog den stoltaste fadern som funnits, då ingen knappt fick gå i närheten av vagnen så länge inte han hade uppsyn och han skulle visa upp mig för allt och alla. Lite sådär waaa siiiibenja wagahi wagaho something something när Simba visas för första gången för dom andra djuren. Jag tror att det var så. Jag gillar den tanken.
Jag blev något år äldre och startade något slags krig mellan mig och kläder.
Jag kunde sträcka mig till stövlar och mössa. Sen var gränsen nådd. Jag har tydligen blivit hämtad ett antal gånger när jag suttit ute och lekt sommar som vinter i bara stövlar och mössa.
Jag och min bror slogs alltid om vem som skulle få ha sopkvasten när vi va små.
Vi tejpade den så det såg ut som en mikrofon sen så stod vi där och mimade till våra favoritband och lekte rockstjärnor. Då inte brorsan och min ena storasyster hällde vatten i min säng strax innan jag vaknade så jag skulle tro att jag hade kissat på mig i sömnen. Det höll dom på med tills jag var runt sex-sju år.
Jag har alltså trott att jag kissade på mig tills jag var sex-sju år gammal fram till för två år sen, då dom behagade att avslöja vad dom hållit på med. Tack. Hemskt mycket tack.
Hoppar över alla andra åren då innehållet är något jag inte vill minnas och hoppar fram till idag.
Här sitter jag med en pajad axel med armen i en mitella. Fundersam över hur fan jag ska kunna spela teater, skadad av allt som varit och faller lätt in i bitterhet. Men jag har två underbara katter, två bäbiskatter, en helt fantatisk sambo som jag är förlovad med, några fåtal vänner kvar men som inte går att beskriva med ord och sen har jag W. Jag hatar att fylla år då jag blir påmind om hur allt varit och kommer fortsätta vara men om jag försöker fokusera på det jag har så kan det ibland kännas lite bättre för en stund.