Jag förstår inte varför jag ska reagera så starkt på vissa saker, som någon annan antagligen inte ens skulle märka. Vissa ord eller en viss uppbyggnad av en mening kan skapa kaos i huvudet på mig och jag får världens klump i magen. Som nu ikväll. Ett simpelt sms får mig att vilja gå under jorden och aldrig komma tillbaka. Jag tänker inte skriva vad det stod, men det är så jävla jobbigt att leva med att inte veta hur man beteer sig eller hur man ska tolka saker i det sociala livet. Det är så många saker jag bara inte kan förstå, så det handlar inte om att jag spelar dum eller något annat.
Prova själv att leva varje vaken minut med att försöka tolka vad människor menar vissa gånger eller att ett enda tonläge kan få dig att vilja hoppa från en bro.
åååh! Jag blir bara så frustrerad att något sånt här litet ska förstöra en hel kväll, eller inte förstöra, men skapa sånt jäkla kaos i huvudet på mig så jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

Tänk om man någongång kan få lära sig allt man missat under uppväxten och kanske få leva ett relativt normalt liv, med någon eller några man kan få kalla typ sin egen familj. Inte skapa min helt egna.
Utan att man ska kunna säga att man ska umgås med Sin Egna.
Jaja, där kom det där önsketänkandet igen som är rent åt helvete, som jag avskyr då det är helt hopplöst.

Nej, men en plastpåse runt huvudet kanske skulle sitta fint. Eller varför inte en permanent minnesförlust?