Eller så är det inte "Dags att sluta, lägga ner och bara....aaah".
Åh. Jag är så förvirrad. Jag vill bara komma på fötter igen.
Ta tag i allting, men det känns som jag har hela världen på mina axlar.
Jag vet inte hur det ska gå till. Vet inte vilken väg jag ska ta eller vart jag ska börja.
Men jag vet att jag vill, fast det ofta känns som att jag bara vill göra slut på allt för det är så mycket just nu.
Jag går runt i en cirkel och behöver någon som tar tag i min hand och drar ur mig och visar mig världen som jag såg i början av året. För fast det var kämpigt vissa dagar så såg jag ändå möjligheter och vägar att ta.
Jag hade en viss tro på mig själv, och jag egentligen vill jag så mycket.
Jag vill inte att det ska sluta såhär. Inte efter alla år jag bokstavligen slagits för min egen existens.
Och slagits mot personer som i princip ville förgöra mig.
Jag menar. Jag var så sargad både fysiskt och psykiskt. Det fanns nog inte många som trodde på att jag skulle överleva. Inte ens jag trodde det. Men där satt jag ändå rak i ryggen. Med varken mössa, keps eller luva som jag alltid gömt mig bakom i alla år. På en länsrättförhandling och slogs för min frihet mot Jim Salomon, chefen för socialtjänsten som hade hållit mig inlåst i ett år och vann! Helt för egen maskin.
Visst. Jag hade min advokat och ett viss stöd från avdelningen.
Men när det väl kom till kritan som var det enbart jag som kunde bevisa att han hade fel.
Det är nog inte många som gjort det.
Jag mötte även mannen som torterat mig i 15 år. I två rättegångar och även där slogs jag för min frihet.
Jag och min storebror var oslagna dom gångerna. Och vi vann.

Ingen av gångerna handlade nog egentligen om det praktiska. Som att slippa fortsätta vara inlåst.
Jag har varit det under så många år. Jag kan den grejjen. Det är inget jag inte skulle klara av.
Eller rättegångarna mot min pappa. Det handlade inte om att få honom dömd, att han skulle få sitt straff eller att jag skulle få det där skadeståndet.

Inget av det där var intressant för mig.
Kriget mot chefen på socialtjänsten handlade om att jag en gång för alla skulle visa alla att jag inte skulle tolerera att folk pratade över huvudet på mig. Att mitt liv inte var en av schackpjäserna som dom flyttade runt.
Att han fan inte skulle lyckas med schack matt med min spelpjäs. Jag vägrade låta honom vara den som avgjorde det. Det var Mitt liv, och ville jag ha schack matt, då skulle jag välja det själv.

Rättegångarna mot pappa.
Jag kan fortfarande inte förstå hur jag lyckades genomföra det. Jag skakar fortfarande av rädsla så fort jag ser honom.
Men jag vet nu, att om jag inte hade gjort det så hade jag med säkerhet inte suttit här idag.
Tanken att han skulle ha vunnit ännu en gång skulle ha varit för mycket.
Jag blev inte lyckligare av att få pengar eller att han fick sitt straff då och är inte det nu.
Jag har fortfarande minsta lilla bildsekvens kvar från den sista fysiska misshandeln han utsatte mig för.
Och jag sitter fortfarande med alla minnen från dom 15 år vi var i hans våld och jag har fortfarande inga föräldrar.
Men jag vet även att tack vare mig och min bror så kommer vi alltid minnas att vi vågade gå tillbaka till honom.
Av en helt annan anledning än att vika oss och be om förlåtelse för att vi gjort fel.
Vi gick dit. Tittade honom rakt in i ögonen och berättade exakt hur det gick till. Vi lämnade ingenting osagt.
Jag satt till och med dit hans advokat som försökte vända och vrida på allt jag sa.
Det tog mig 3 minuter, sen sa han i princip ingenting av den resterande tiden i rättsalen.

Hade jag inte gjort det, hade jag inte haft den inställning jag har gentemot honom idag.
Jag är fortfarande livrädd. Varje dag värker mitt hjärta av plågsamma minnen och jag älskar honom fortfarande.
För en gång för hemskt många år sen så va han min hjälte och största förebild.
Jag kommer aldrig kunna hata min pappa. För jag har insett att jag inte tjänar något på det.
Det kommer alltid fattas bitar av mitt hjärta. Rum som skulle fyllas av min mamma och pappa.
Det kommer alltid göra ont och jag kommer aldrig kunna släppa det.

Men jag vann i alla fall en gång.

Så. Jag har den tron på mig själv. För det finns konkreta saker som jag vet att jag lyckats med.
Jag vill komma tillbaka igen. Jag vet bara inte hur och jag vill ha hjälpen.
För mig finns det ingenting som kallas för den största och sista fighten.
Jag vet att resten av mitt liv kommer vara en kamp och det måste jag acceptera.
Men det finns så mycket som jag missat under min uppväxt.
Jag vill till exempel se och lära mig hur en familj egentligen är. Jag vill inte att mina barn ska växa upp som mig.
Bara en sådan enkel sak som att ge en vuxen en spontan kram, utan någon speciell anledning.
Eller kunna ta emot fysisk kontakt från en vuxen jag litar på utan att undra vad personen har för baktankar och våga säga till den personen att inte släppa mig för en stund.
Jag tror jag skulle behöva uppleva en vanlig middag eller bara vara och ärligt ligga med huvudet i någons knä, och den personen inte ska vara en vårdare och dylikt som lugnar mig efter ett utbrott eller att den personen ska vara min sambo.
Jag behöver dom där sakerna som är så självklara att barn ska kunna göra med sina egna föräldrar.
Det är nog en sak jag inte kan acceptera att jag inte har fått uppleva.
Jag vill vara "liten" för en stund. Utan att någon dömer mig eller tycker att jag verkar konstig.

Godnatt