Men vad strul det ska vara med allting. Är det inte det ena så är det det andra. För att sen fortsätta att bli det tredje och sen det fjärde.
Lite tid att andas också skulle inte vara helt fel. Minsta lilla sak känns rent omöjligt att slutföra, och jag har redan börjat nedräkningen till julafton.
Det känns som om jag bara går runt på tomgång med saker inplanerade i hjärnan som jag gör automatiskt utan att känna något. Och när jag väl känner något så får jag svårt att andas och paniken tar över det mesta.
Jag avskyr att ha fysiskt ont eftersom psyket blir för mycket.

Måste ta en promenad med Zpike. Varför kan han inte bara gå på lådan som katterna?
En promenad brukar funka ibland när hjärnspökena blir för mycket, men nu är det kolsvart ute och minsta lilla ljud får mig att hoppa till.
Men som sagt. Han behöver promenera för att bygga upp alla muskler igen och sen behöver han sin dagliga träning av diciplin. Lillgrabben. Tänk om du slapp åka tillbaka.
Men vi riktigt njuter varje dag du är här.
Så mysigt varje natt när du kommer krypandes och ska ligga sked med mig och Matilda och som vanligt slicka på Matildas händer tills du snarkar högt.
Eller när du och Elvis (katten) brottas med varandra och Leslie (Katten) går runt och fnyser åt er som den primadonnan hon är.
Bästa var när Matilda skicka ett sms till mig att Leslie öppnade toadörren när Matilda satt där.
Sen kom dom in på led en efter en och sätter sig på en rad framför Matilda och bara tittar på henne.
Därför är det så svårt att lämna tillbaka honom när ägaren mår bättre.
Man vet aldrig hur lång tid det tar innan han kommer tillbaka igen.
Förra gången tog det knappt 2 veckor, en annan gång nån månad. Well well.

Nej, men promenad var det.
Min fot ser ut som en tennisboll efter gårdagens promenad.
Underbart att inte kunna gå mer än ca 30 minuter innan man vill vrida sig av smärta.
Jävla skit operation att inte lyckas.
Men olika faller ödets lott. Ett rostigt gammalt vrak, det blev min lott.