Väljer man egentligen att ta sitt liv? Kan inte självmord vara något man tar till när livet inte längre är ett alternativ? En räddning, befrielse från ett liv som blivit outhärdligt. Självmordet ger livet en mening, just därför att man ska avsluta det. Människor som begår självmord uppfattas ofta av sina närstående som lyckligare och på väg åt rätt håll precis innan de tar sitt liv, och därför anser många att självmordet kommer som en chock.
Men det är väl egentligen inte konstigt att de är tillfreds med sig själva efter att de fattat detta tunga beslut? De har funnit en väg ut ur sitt elände, och fått nytt hopp därför att räddningen är inom räckhåll.
Men smärtan som livet ger en kan även vara anledning nog. Brist på vilja och lust att ta sig vidare behöver inte gå hand i hand med en brinnande dödslängtan. Livet är tomt och utan mening, ingenting berör eller lockar längre. Man har ingenting som driver en vidare, därför begår man självmord. Man har helt enkelt inget som helst intresse av att leva vidare, det är inte livet i sig som är plågande. Man har förlorat förmågan att känna både lust och smärta.
Men kan det hända att mörkret du lever i lurar in dig på den banan av tankar och känslor?
Att det egentligen inte alls är vad Du känner?
Men jag tror i alla fall att det är få som begår självmord av just denna andledning, för dom är för viljelösa att ta det sista steget.
Så frågan är om man ska anklaga människor som väljer denna utväg?
Min personliga åsikt är att självmord är ett av dom mest egoistiska lösningar du kan ta till.
Men samtidigt så vet jag hur dessa människor tänker. Hur det känns när det verkligen inte finns någonting kvar.
Då pratar jag inte om livet runtomkring en. En människa kan klara sig utan någon runt sig.
Men förlorar du dig själv så ligger självmord farligt nära tillhands. Då spelar det ingen roll om hela världen står vid din sida.
Så det ska väl egentligen inte vara särskilt svårt att förstå varför folk väljer att ta livet av sig? Livet tillfredsställer en helt enkelt inte, det är en börda för tung att bära och man vill ge sitt lidande en ände. Man längtar efter frid och stillhet. Dessutom vill man kanske ge igen. Visa att det ligger i ens makt att välja bort livet. I ens egen makt, och ingen annans. Som ett hånskratt mot livet självt, man avsäger sig det, helt enkelt.
Tänk efter själv. Känns det inte ganska lockande egentligen? Att bara få slippa. Det krävs inte mycket, livet är oerhört skört. Ett skott i huvudet, några tabletter eller ett tåg i rätt riktning. Vad har livet att erbjuda dig egentligen? Är det verkligen värt att levas? Du valde inte det här. Du valde inte att födas. Är det då inte mer än rätt att du själv väljer din död? Förtjänar du inte det egentligen?
Men är det inte också din skyldighet gentemot dom människor som faktiskt älskar dig och står vid din sida att ge dom en ärlig chans att försöka hjälpa dig?
Att du tar ett riktigt grepp om handen som dom sträcker ut och släpper tanken på hur många gånger du själv känner att du försökt vända ditt liv till något bättre. För vem vet? Den sista ansträngningen kan vara precis vad som behövs.
Det kan räcka för att du ska kunna sträcka ut en hand till dig själv nästa gång?
Men att ta beslutet att släppa in någon i ditt mörker och lita blint på denna personen är exakt ett lika hårt och svårt beslut som att ta sitt liv. Du utlämnar dig vilket som. För du vet aldrig vad som väntar på andra sida.