Nyss hemkommen från bion. Var och såg Seven Pounds. Den första delen  var en soppa och som mest ett frågetecken. Det var när filmen närmade sig ca 45 minuter från slutet som man kunde se hur det ena knöts ihop med det andra.
Dom resterande 45 minuterna blev som att sitta på nålar och man hade gråten i halsen hela tiden.
Jag hade verkligen inte viljat haft den första delen på något annat sätt. För handlingen blev plötsligt bortom otrolig och vacker, på ett väldigt mörkt och sorgligt sätt. Men ingav ändå hopp på något sätt och hur sjukt bra världen skulle vara om alla kunde ha bara en liten del av huvudpersonens egenskaper och medkänsla.
Will Smith är som vanligt en helt obeskrivligt bra skådespelare och jag har inte sett många som kan få mig att tro att det faktiskt är dennes eget liv det handlar om. Kunskapen att kunna uttrycka minsta lilla känsla och tragedi med bara ögonen är helt sanslös. Han är en helt sanslöst sjukt bra skådespelare.


En dag kvar tills jag ska till sjukhuset och göra MRT igen. Jag känner nu, dom gånger jag sitter själv och låter tankar komma fram att jag nog är ganska nervös och orolig att det kommer hittas någonting.
Det skulle vara så skönt på ett sätt om det gjordes det, för det skulle ge svar på så många frågor, men shit. Vad gör jag om det händer? Och vad gör jag om ingenting hittas? Hur går vi vidare med detta? Vad är nästa steg?
Är det bättre att bara avvakta, slippa alla blodprover hit och dit. Slippa alla undersökningar och alla timmar på akuten och i olika väntrum och slippa träffa miljoner läkare som skickar mig till miljoner andra läkare och avdelningar?
Jag fyller 21 år nu den 3 mars och jag inser att jag har spenderat i princip 5 år med olika behandlingar och mediciner.
Och att det i princip forfarande inte finns något konkret som kan ge svar på vad som händer. 
Just pågrundav det så känner jag för att släppa allting.
Men å andra sidan orkar jag inte med mer att jag inte orkar.
Det är väldigt lätt när folk frågar om jag inte är nervös och orolig och så, att jag svarar att jag inte är det.
Många gånger har jag svarat det bara för att jag själv inte orkar tänka på det. Men klart fan jag är det!
Och det värsta jag vet, det jag hatar mest. Det är vissa människor som säger något i stil med
"detta måste du ju ta tag i". "det är ju sjukt att man inte kan få dig frisk". "men nu tar dom tag i detta. Nu ska du se att det löser sig". Och just det grundar dom på att jag ska iväg på ännu en i raden av undersökningar som säkerligen har gjorts 2 om inte 3 gånger förut.
Hallå! Det är jag som lever i detta! Det är jag som är sjuk!
Det känns knappast bättre av att höra allt sånt där! Ibland vill jag bara slå dom.
Men samtidigt så kan dom omöjligt veta hur det är och hur det känns. Så jag har ingen rätt att bli förbannad känns det som.
Men det känns som jag, min kropp, mitt liv, för varje dag bara tar ett steg närmare dit varje människa alltid kommer hamna.
Så om du som läser detta känner någon superläkare, kanske i stil med Dr House eller möjligtvis själv är läkare så faxar jag gladeligen min flera tusensidiga journal.
Livet är ett tidsfördriv. Folk har ingen dödslängtan. Vi har en dödsväntan. (mitt och evves ledmotiv idag) =P


Nu ska jag krypa ner i sängen och skeda med min fina tjej och låta henne få ta hand om mig lite. Hon är bara för bra. <3