Det krävs bara den där enda sekunden. Ett snesteg i vardagen. Ett avvikande från den isolerade vägen mina tankar flyttats till. Det blir sådär igen. Upp och ner, bak och fram. Liten och rädd döljer jag med den del av min mask som fortfarande lyckas hålla sig vid liv. Jag kan inte låta den falla. Jag kan inte blotta min inre helhet.
För det skulle ta mer än vad det skulle ge tillbaka. 
När du väl tagit ett liv, kan det aldrig mer bli återfunnet.