Jag tror. Det känns som. Jag är säker på att det beslut jag tagit ikväll är det mest skrämmande beslut jag någonsin tagit. För oavsett vad det har verkat som förut så har jag aldrig sänk garden så pass mycket som jag nu gjort och jag känner mig så naken och sårbar och jag har ingen aning om varför det rinner miljontals tårar ner för mina kinder just och jag har ingen kontroll över dom. Jag kan inte sätta rätt ord på vad som känns.
Det känns tomt, men samtidigt fullt. Jag är livrädd men på insidan gör jag frivolter samtidigt som jag sitter i ett hörn med armarna för ansiktet och gråter okontrollerat. Jag tror jag hamnat i samma chocktillstånd som när jag fick reda på att Mange hade dött. Det kom så oväntat och hade samma kraft som ett rusande tåg när det träffade mig. Det är för stort för att jag ska kunna förvandla det till ord som kan skrivas här.
Det är så mycket mer för mig än hur andra kanske skulle se det som eller kunna vara kapabel till att sätta sig in i.
Jag tror jag dog litegrann.