Jag känner mig stressad till max och jag kan inte avgöra om jag har en miljon saker att göra eller några få eller absolut ingenting. Jag har tid på kompassen imorgon men jag ska boka om den för jag är för stressad för att gå dit. Egentligen är det kanske dumt att boka om tiden för som läget är nu så kanske det skulle vara bra men jag tar mig inte dit helt enkelt. Vet att jag har/hade en tid på vuxenpsykiatrin för sista bedömningssamtalet den här veckan men jag har ingen aning om vilken dag eller tid det var. Tappade bort lappen för någon vecka sen men jag har skjutit fram att ringa och kolla så mycket att jag tillslut gett upp.
Bara det att det är dags att kliva upp och gå till Lättings igen känns för svårt för att klara av. Lämn tillbaka en bok på bibloteket. Sen måste jag hem så snabbt jag kan för att möta upp Emme som kommer med mer färg åt mig.
Sen springa till första bästa buss och åka ut till Bomhus för att hämta hem Zpike, åka hem utan att frysa fast, måla klart sista väggen i andra sovrummet två gånger, måla skrivbordet två gånger, bära ner saker i förrådet,(Förhoppningsvis så har Matilda fått ner så mycket som möjligt under dagen.), rensa Hellans dator och sen gå till brorsan med den, hinna spela tv-spel, och försöka äta något. Allt detta och jag slutar 16.00 på Lättings.
Har inte sovit på tre nätter förutom några timmar på dagen. Jag märkte för en stund sen hur det plötsligt började koka på insidan för att brödrosten inte stod i skåpet och att jag snäser av Matilda till och från utan någon direkt anledning. Vetskapen om att min mor kommer om 36 dagar tar knäcken på mig. Och det är "inte bara" att säga att hon får komma senare eller inte komma överhuvudtaget. Tro mig. Ni känner inte min mor. Jag känner henne. Alltför väl. Jag mår hellre kanon dåligt psykiskt eller fysiskt istället för att vara på det här sättet.
Känns konstigt att man hellre gör det, med tanke på vilken botten man har krälat runt på.
Men jag har kort stubin, svårt att ta tag i saker och sen avsluta dom och koncentrationsvårigheter och en rastlöshet som är vidrig till vardags och när jag är såhär så blir allt det tio gånger värre.
Jag vet att jag behöver och måste få ett litet avbrott om så för några timmar för att kunna stanna upp och andas. Lyssna på vad min kropp och vad mitt huvud säger.
Samla mig på något vis men jag kan inte göra så heller för då försvinner tid från att kunna göra alla dom där miljoner sakerna som kanske inte ens existerar och det finns nog inte en chans i världen att jag själv skulle ta det beslutet och bara sätta mig ner.
Men att jag hellre mår dåligt psykiskt är nog fel. För jag mår nog inte så bra redan för allt känns som en ren soppa och jag har ingen kontroll överhuvudtaget. Känns som jag lever i en krigszon. Både i mig själv och i lägenheten. Det finns inge saker som ligger och skräpar på golvet, ingen disk, alla kläder är nytvättade och hänger i klädkammaren och jag har dammsugit två gånger idag och torkat golven och andra sovrummet blir förhoppningsvis klart imorgon. Men i mina ögon så ser det värre ut än när jag bodde i Forsbacka.
Och på den tiden så la jag bara över tidningspapper om jag spillde något på golvet, hade det mesta inom droger som låg och skräpade överallt, rökte inne och städade max tre gånger på över ett år. om ens det.
Min verklighetsuppfattning är som sagt ganska vriden på många sätt just nu.
Vore det möjligt så skulle det, som i tecknade serier, komma ånga ur mina öron.