Avskyn är ett faktum när känslor är starkare och stabilare än någonsin men att ändå en klump finns i magen.
En klump som består av ingenting men ändå allt som gör att ingenting kan bli konkret.
Någonting som finns där utan en grund för det men som ändå gör så jävla ont.
Nu har det gått för många dagar som jag har varit sjuk. Det börjar tära för mycket på det psykiska och det känns inte som om jag verkar bli nå bättre fysiskt heller. Har suttit och läst igenom min gamla blogg som jag hade när jag bodde ute i Forsbacka, på Storsjögården och blev helt kall inuti när jag kom till ett specifikt inlägg.
Jag har inte glömt att det någonsin har hänt men jag har lyckats stoppa undan det. Ja. Tills nu då.

2007-okt-27 @ 03:04
Jag insåg ganska snabbt efter jag lagt mig för att sova att det skulle bli omöjligt.
Jag har en klump i magen och känner mig paranoid, ledsen och förbannad över tveksamheten.

Men ännu mer förbannad över att jag inte kan sätta fingret på vad som grundar allting.
Jag skulle kunna gråta. Gråta över känslan att det kanske inte finns någonting att gråta över.
Kluvenheten är ett faktum som får mig att bli likgiltig samtidigt som det blir kaos.
Jag vet inte om det är hösten i sig som får mig att känna såhär.

För jag vet att hösten brukar vara den jobbigaste perioden för mig eftersom jag är medveten om att första snön snart kommer falla. Kylan blir mer påtaglig och minnet av 2003 blir som det hände igår. Första julen utan dig.
Då jag bad på mina bara knän att du skulle få komma.
Jag och mina dumma hopp om förbättring.
Du vet då jag klev upp tidigt på morgonen. Städade minsta lilla vrå av lägenheten och blev osams med mamma för att granen stod åt fel håll och att dukningen inte var perfekt. Stressen över att jag kanske inte skulle hinna klart med allting innan kl slog 15:00 och kalle anka skulle börja. Jag mindes att jag satt tätt intill dig och njöt över att du var den bästa i världen och att du var min. Jag visste att det var 10 år sen. Men känslan var densamma just den dagen.
Det var en halvtimme innan det började och jag gick ut och tände marshallerna och gjorde en sista koll att allt var i sin ordning. Så att du inte skulle tycka att något var fel. För jag visste ju att du alltid ville att allt skulle vara perfekt.
Jag visste att den dagen skulle allting ändras. Förlåtelsen skulle äntligen infinna sig. Du skulle vara den du var då.
Jag sitter i soffan och väntar otålig och hör telefonen ringa. Kl var då 14:45.
Jag tänkte inte på det så mycket tills jag hörde mammas besvikna röst.
Hur hon frågade den på andra sidan varför den gjorde så. Varför nu. Att hon aldrig sett mig så lycklig.
Jag förstod nog direkt att det var han som ringde. Jag kunde bara inte tro på det. Som alla andra gånger du sviket.
Mamma kommer in i vardagsrummet och sätter sig bredvid mig.
Hon tittar på mig med tårfyllda ögon och sa att det var pappa som ringde.
"Han kan inte komma. Han har magsjuka."
Vårat kodord under alla år var att pappa hade magsjuka när han kommit in i en period igen.
Jag minns att jag satt kvar i soffan och lät kalle anka passera framför mig samtidigt som jag insåg.
24 december 2003.
Jag bestämde mig för att det var sista gången jag skulle tillåta mig själv att känna glädje över högtider.
Då försvann min sista lilla känsla över att jag var värd något.
Det var då jag gav mig själv ett löfte jag fortfarande inte har brutit. Ett löfte jag aldrig kommer komma ifrån.

Kontrasten var enorm och förvirringen total. Som nu fast ändå inte på samma sätt.

2007-dec-19 @ 03:24
Du kan dö nu, okej?
Så jag kan välta din gravsten och spotta där du ligger. Gå dit med vissna blommor och hånskratta.
Det är snart jul. Jag hoppas att du sitter där på ditt beniga arsle, med flaskan i handen och pillerburken som skriker efter dig. Att du tar allt som är kvar och skonar världen från din existens ditt as!
Du är inte ens värd ett straff. haha. Din patetiska äckliga lilla donk!

Det blev en ganska känslofylld natt då jag även hittade kartongen med dom få bilder som finns från när jag var liten. Det är inte med ett leende på läpparna som man sitter och tittar på dom direkt. Nej. Jag behöver sova, måste sova men den här halsen dödar mig. Imorgon ska jag trotsa min dumma kropp och åka ner till skatteverket och göra lite ändringar på förnamn och mellannamn. Jag tror fan att jag såg explosionen från Ö-vik när jag berättade mina planer för min mor. Men anledningen till att jag ringde var för att fråga henne om Jag var döpt till Christina Alexandra eller Alexandra Christina, men hennes svar var att det var ju så längesen så det kommer hon inte ihåg utan jag fick ta och leta fram dopbeviset. Om man inte ens kommer ihåg vad man döpte sin egen unge till så har man fan inte mycket bakom pannbenet! Det är dom där små sakerna som krossar mig.
Sen har jag av någon dum anledning suttit och kollat på gamla kort på datorn. Det gör ju inte saken bättre. Eller vissa kort hjälper mig. Eller snarare avskräcker mig.

Tänk positivt, pissa negativt



Denna är dock lite rolig