I två år. Två långa, dryga och hopplösa år har jag letat efter någon som kunde tänka sig ha kabeln som man kopplar mellan konsolen och tvn till mitt Nintendo 8-bit. Jag är töntigt stolt över mitt 8-bit då jag har både originalförpackning, två oanvända dosor och till och med frigoliten kvar, en helg hög med spel och alla har originalförpackning och jag har bruksanvisning till både konsolen och alla spel kvar, plus ett spel som aldrig blivit spelat. Just därför skulle jag aldrig kunna skaffa en annan kabel än originalet. Har varit flera gånger varit nära att köpa kabeln på tradera och billigaste som jag hittat där har gått lös på ca 600 kronor.
Sen som ett mirakel så kommer Johan och säger att hans 8-bit har gått sönder och att han mer än gärna ger mig både kabel, spel OCH pistolen(!) för en billig peng. Pistolen hade jag gett upp hoppet om. Hallelujah och allt annat som hör därtill! Jag får påsen och öppnar den och börjar nästan gråta av lycka. Och då ljuger jag inte.

Efter denna lilla beskrivning så kan ni kanske förstå och ha överseende med att jag hatar allt som har med världen att göra just nu och skulle kunna börja gråta vilken sekund somhelst av utmattning och irritation.
Jag har spenderat nästan åtta timmar i tvättstugan. Städat hela badrummet, klädkammaren, sovrummet och det andra sovrummet som man inte har kunnat komma in i sen vi flyttade till den här lägenheten för nästan ett halvår sen. Dragit kablar till lampor i både hallen och sovrummet och gått fram och tillbaka tusen gånger till soprummet.
Lyckades tillslut stoppa mig själv och gick ner till förrådet och hämtade upp mitt Nintendo för att sen upptäcka att sladdjäveln som ger skiten ström är borta!!!!!
Just nu känns livet lika hopplöst som att dansa en quick step i nylagd cement!

Imorgon ska jag tvätta, städa, hämta lite saker på brynäs, hämta slagborr i Eriks garage, sätta upp barbordet, försöka äta något, ta en dusch och sen kommer Mikkis och kanske syrran och Anna. Klockan är snart 04.00 och jag har ingen aning om hur jag ska orka allt. Har fastnat i någon tanketråd som jag inte verkar komma ur så klockan lär väl ticka på utan sömn men just nu gör inte det så mycket då jag även hamnat i det tillståndet att jag totalt försvinner in i gammal musik som säger det mesta som jag inte har ord för just nu.

om man kanske skulle kunna sluta att störa sig så fruktansvärt på att saker man behöver säga aldrig kommer komma ut? Tankar kan komma att vara min största fiende.