Har haft lite emohäng med Jane ikväll. Tog en tripp ut till W i Hagaström och jag lever. Mot alla odds känns det faktiskt som. Dels pågrund av denna dryga lungskit som jag lyckats dragit på mig och det faktum att det var till W vi skulle. Kändes som jag klarat mig till en ny nivå i ett sånt där drygt och jobbigt tv-spel som man inte kan sluta spela när jag var tvungen att förflytta mig från köksbordet in till vardagsrummet. En sån där nivå som man önskar att man kunde hitta något fusk till på internet för att kunna skippa den och gå vidare till någon som känns lättare. Sen var det ett annat rum i huset också. Vid köksbordet har jag suttit en gång förut vilket betyder att det är okej för dom att jag sitter vid köksbordet. Det kändes som om jag var på ett museum eller i en porslinsaffär där man helst ska stå still och inte röra något så det inget går sönder. Och då pratar jag inte bara om  materiella ting. Men samtidigt så kunde jag inte låta bli då deras nya gigantiska tv stod därinne och jag kände mig som ett litet barn med ögon stora som tefat när han som W bor med visade dom olika funktionerna.
Sen helt plötsligt så försvann både Jane och W och där satt jag själv med honom. Glömde totalt bort för en stund vad som faktiskt hände och pratade på och frågade saker och fick svar som inte fick mig att känna mig dum eller ivägen.
Jag hörde bara lite svagt att W sa att det var dags att åka och satt istället kvar och tittade och i just det ögonblicket så hade jag inte alls lust att åka hem. Anledningen som fick mig att gå in i vardagsrummet från första början var heller inte lika intressant som innan Det var väl just det att någon förklarade saker och jag kunde ställa en fråga utan att den andra personen fick mig att känna mig illa tillmods eller svarade på ett sätt som fick mig att känna mig värdelös och som en idiot som plötsligt blev väldigt tilltalande. Jag kände mig som en svamp som försökte suga åt sig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt för att sen kunna gömma undan det på ett ställe där det inte kan försvinna. När jag satt mig i bilen påväg hem så började det sjunka in vad som nyss hade hänt och jag börja tänka vridna tankar om vad som kunde hänt eftersom jag satt själv med honom. Inget illa menat mot honom, men jag känner honom inte och har ingen uppfattningen om honom heller, därför så insåg jag att jag inte hade en aning om han hade några baktankar med något så jag var tvungen att säga till W att inte göra så igen. Hon försäkrade mig om att det inte fanns en chans att han hade några baktankar med något, men samtidigt så har jag hört det förut. Många gånger av min mor angående min far och jag är för medveten om hur fel hon har haft varje gång. Förhoppningsvis så dröjer det ett tag innan jag ska åka dit igen. Då kanske jag har hunnit glömt bort i princip allt som jag gjorde efter första gången. Jag tror att det i och med det blir svårare för saker att fastna och ingenting sjunker in och inga känslor uppstår. Inga tankar. Ruta ett varje gång.
Sen berättade Jane lite saker nyss som gjorde mig skapligt förvirrad så jag ska försöka tänka på det istället och försöka få något grepp om det.

Nu dunkar huvudet och ryggen värker så pass att jag tror det ska sprängas så jag ska gräva ner mig i soffan.
Måste försöka få lite sömn så jag orkar gå till Lättings imorgon. Det är kanske världens sämsta idé men jag ska tatuera mig på tisdag därför känns det väldigt fult att vara ledig från Lättings men samtidigt åka och tatuera mig på tisdagkväll. Kanske världens sämsta idé att tatuera sig just nu med tanke på att min kropp har fullt upp med att försöka bli kvitt en infektion men att tatuera sig är som ett beroende som jag inte har ett dugg problem med att vara beroende av. Kommer säkert kännas lite kritiskt när det inte finns någon plats kvar men det dröjer nog ett tag innan det blir så.
Först ska jag på en liten nostalgitripp och kolla på Jurassic Park.

Men jag lever i alla fall, så länge inte denna cplungskitsjukdomjaghatardig bestämmer sig för att bli mycket värre.