En liten uppdatering sådär när klockan slagit över 02.00.
Vet inte vad det varit med mig idag förutom att jag mått bajs fysiskt hela dagen och kvällen.
Har varit så jävla gnällig och irriterad att jag velat ge mig själv bitchslaps hela kvällen.
Ta dig samman för helvete! Jag är sååå trött på mig själv just nu för jag kan inte sluta heller.
Det bara kokar i mig och jag har kanske inte varit den bästa människan att vara i närheten av ikväll.
Inte ens jag vill vara i närheten av mig själv vilket skapar ett smärre problem.
Har i alla fall hittat lappen där det stod när jag skulle vara på vuxenpsyk.
Hittade den igår och tyckte det lät kanon att jag inte behövde vara där förens 13.00 den 13/1.
Upptäckte nyss att den 13/1 är imorgon och det står absolut inte 13.00 utan jag ska vara där 11.15.
keep up the good work weirdo! Nästan lite för dåligt gjort faktiskt. Noll koll på varken dagar eller månader, har svårt att acceptera att det inte är 2009 längre och verkar inte ens kunna klockan. Vadå? Jag ska ju bara fylla 22 år. Hur stora krav kan man ställa egentligen? Tio år, enligt mig, flyger förbi vilket betyder att jag var 12 typ igår vilket betyder att det inte är så konstigt att man inte är en fena på allt det där än. Jag tänker leva efter den teorin.
Kan inte göra annat än att hoppas på att denna dag kommer bli bättre. Orkar inte gå runt och vara irriterad och känna mig som en tickande bomb. En helt annan sak om det faktiskt fanns något bakom dom här känslorna som kunde förklara det. Meeeeen jag har för stora krav. Eller så är ni andra för många och borde bli färre för ni tar upp plats som jag helst har för mig själv. Kanske jag bara svamlar pågrund av för hög feber? 
Eller så beror det på mina tolvåriga hormoner som spökar. Så är det nog. 
Det är inte lätt att växa upp hörrni.
Men ingenting blir lättare av min besatthet av lägenheten. Det spelar ingen roll om någon säger att det ser bra ut och att det inte är stökigt. Jag blir nog bara mer förbannad av det. För genom mina ögon så är det en krigszon där man får göra stigar för att komma fram och varje dag jag måste hem igen så får jag den där klumpen i halsen
och allt känns bara hopplöst. Hemma bra men borta bäst ligger högt just nu och jag orkar snart inte komma hem.
Det blir liksom aldrig bra. Hur jag än gör det, vad jag än gör. Flyttar på saker, ställer fram saker, ställer tillbaka saker, målar om, ångrar mig, diskar och tvättar. Fast jag gjort alla dessa saker tusen gånger innan så måste det göras om igen igen och åter igen. Det som stör mig mest är att det börjar påverka mig själv. Som i duschen idag när jag gjorde slut på en hel flaska med duschgel och en med shampoo i för att sen stå och tvätta händerna i nästan tjugo minuter växelvis med ansiktet och tvingade Matilda att klippa mig fast klockan var natt.
Det måste vara dom där hormonerna igen. (Sådär ja. Dra till med ett skämt så blir inte saker så påtagliga)

Hög feber och sprängande huvudvärk.
Matilda var så söt och åkte och köpte kinamat och jag skulle nog ha uppskattat det mer om jag inte mådde såhär då jag kunde glömma att få behålla det.
Extremt peppad för en fortsatt existens just nu måste jag säga!